Som man frågar får man svar – om att mäta svenska folkets inställning till flyktingmottagande

Detta inlägg är samförfattat av Johan Martinsson och Andrej Kokkonen. 

De senaste veckorna har Sveriges flyktingmottagande och därmed förknippade kostnader seglat upp som en central fråga i valrörelsen. Startpunkten för detta var Fredrik Reinfeldts sommartal den 16:e augusti i vilket han uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan (och sina plånböcker får man förmoda) i samband med att han varnade för ökade kostnader för de flyktingströmmar som följer på oro och våldsamheter i andra delar av världen.

Några dagar senare rapporterades i många massmedier att svenska folket sluter upp bakom ett ökat eller oförändrat antal flyktingar. Detta föranleddes av en opinionsundersökning genomförd av företaget Novus som hade tillfrågat 1000 personer i sin webbpanel. Undersökningen fick stort genomslag då den handlade om en aktuell och kontroversiell fråga.

Men hur mäter man på ett bra sätt vad befolkningen tycker om flyktingpolitiken och asylinvandringen? Detta låter sig inte helt enkelt göras. En kritik som redan har riktats mot rapporteringen om undersökningen handlar om att rubriksättarna har summerat de som vill ha fler och oförändrat antal flyktingar och därigenom skapat en flyktingvänlig majoritet. Lika gärna hade en majoritet kunnat bildas genom att summera de som vill ha färre och oförändrat antal flyktingar, och därigenom skapa en majoritet som är motståndare till just det ökade antal flyktingar som statsministern påtalade i sommartalet. På detta sätt ger undersökningen intrycket av en flyktingpositiv opinion. Frågan är om detta verkligen är berättigat?

Jämställdhet i svenska kommuner: orsaker och effekter

Detta är ett gästinlägg författat av Jessika Wide, statsvetare vid Umeå universitet. Hon disputerade 2006 på en avhandling om kvinnorepresentation (läs här). 

***

Feministiskt initiativs framgångar i Europaparlamentsvalet i våras, samt i opinionsmätningar inför höstens val, sätter fokus på hur det egentligen står till med den numerära jämställdheten i den svenska politiken. Sverige brukar visserligen rankas som ett av världens mest jämställda länder, men fortfarande är kvinnor i de flesta sammanhang underrepresenterade i svensk politik. I detta inlägg ska vi se närmare på orsakerna bakom numerär jämställdhet i svenska kommuner och diskutera tänkbara konsekvenser av brist på densamma.

Hur negativ är den svenska parlamentarismen? – överlevnadsstrategier i riksdagen efter 2014 års val

Detta är ett gästinlägg författat av Lars Davidsson, filosofie doktor som tidigare har arbetat som tjänsteman i riksdagen.

***

”Med en månad kvar till valet tyder mycket på att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, men att de inte får egen majoritet. I ett sådant läge tror LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att alliansen kommer att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna.

– Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända, säger han”.

I en artikel i Dagens Nyheters från i fredags ringde LO:s ordförande till synes desperat i varningsklockan. Om nuvarande opinionsläge står sig på valdagen riskerar Sverige att få en ”blåbrun sörja” i riksdagen efter valet och ett oväntat valutslag där alliansregeringen, även om den skulle samla mindre stöd hos väljarna än de rödgröna partierna, ändå sitter kvar. Karl-Petter Thorvaldsson var inte först med att spekulera i vad som skulle kunna hända i riksdagen om nuvarande opinionsläge står sig, men hans uttalanden var ovanligt tvärsäkra. ”Jag slår vad om att han regerar vidare”, sade LO-ordföranden.

Men hur ser de konstitutionella förutsättningarna för fyra år till med Fredrik Reinfeldt egentligen ut? Kan han verkligen regera vidare även om Stefan Löfven skulle samla fler röster i riksdagen? Vill han?

Vilka förväntningar kan man ha på Wästbergs demokratiutredning?

Detta är en modifierad variant av en krönika som publicerades i Södermanlands Nyheter i början av augusti.

***

Demokratiminister Birgitta Ohlsson har sjösatt en i raden av statliga demokratiutredningar. Olle Wästberg – tidigare bl.a. folkpartipolitiker, generalkonsul och samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012 – ska leda den ”största demokratiutredningen på över 10 år”.* Temat för den nylanserade demokratiutredningen är mycket vällovligt – jämlikt politiskt deltagande. Och Wästbergs uppdrag är knappast blygsamt: han ska utarbeta förslag för att öka och bredda det politiska engagemanget, samt stärka möjligheter till inflytande mellan valen. De goda intentionerna till trots är jag inte allt för entusiastisk.

Anpassning till SD – en vinnande strategi för övriga partier?

2012 publicerade Carl Dahlström och jag en uppsats i den vetenskapliga tidskriften Electoral Studies, där vi försökte undersöka hur stödet för anti-invandringspartier påverkas av övriga partiers agerande. Uppsatsen finns fritt tillgänglig här.

I standardteorin tänker man på politiska ståndpunkter som utplacerade längs en skala. Väljarna har olika åsikter, och väljer det parti som ligger dem närmast (se ett tidigare inlägg för en närmare förklaring). Om det finns många väljare på ett ställe kan ett parti i teorin vinna deras röster genom att flytta sin politik närmare dem.

Inställningen till invandring och flyktinggmottagande kan ses som en sådan skala. Partierna och väljarna har olika åsikter om invandrings- och flyktingpolitiken, från generös till restriktiv. När ett anti-invandringsparti etablerar sig på ett lands politiska scen blir därför en naturlig reaktion för de andra partierna, enligt denna teori, att närma sig det nya partiet för att vinna tillbaka sina väljare. Genom att inta en mer restriktiv hållning i invandrings- och flyktingpolitiken ska det bli mindre attraktivt att rösta på det nya partiet.