SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?

Detta är ett gästinlägg författat av Karl Loxbo, Linnéuniversitetet

***

I motsats till utbredda uppfattningar konstaterar Andrej Kokkonen i ett tidigare inlägg att röstning på Sverigedemokraterna förklaras av att väljare sympatiserar med partiets politik. Jag delar analysen till fullo. I detta inlägg vill jag dock rikta uppmärksamheten mot en annan fråga som också förtjänar att belysas i eftervalsdebatten om SD:s framgångar. Varför fick SD ett högst betydande stöd 2014 trots att flera analyser av opinionsdata visar att svenskarnas tolerans mot främlingar nu är större än någonsin tidigare? Ligger det inte en paradox i att väljarnas efterfrågan på restriktiv invandringspolitik minskar samtidigt som SD fördubblar sitt stöd och etablerar sig som riksdagens tredje största parti? För att resonera kring dessa frågor berör jag i detta inlägg forskning om betydelsen av de opinioner som gynnar invandringskritiska partier samt, mer specifikt, hur sådana opinioner omvandlas till faktiska röster.

Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare?

Varför röstade 13 procent av svenska folket på Sverigedemokraterna (SD)? Ska man tro många av de analyser som förts fram i eftervalsdebatten kan SDs framgångar förklaras med missnöje rörande allt från bristande mobiltäckning, till hög arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och brist på tydliga politiska vänster-högeralternativ. Gemensamt för analyserna är att de lägger liten eller ingen vikt vid SDs politik som en förklaringsfaktor. Kort sagt, verkar man förutsätta att SDs väljare egentligen inte röstar på partiet för att de föredrar dess politik, utan för att de vill protestera mot det politiska etablissemang som (de upplever) har svikit dem.

Den svenska eftervalsanalysen är inte unik. Invandringskritiska partiers framgångar i Europa har (bort)förklarats på samma sätt under lång tid. Men, stämmer verkligen bilden av invandringskritiska partiers väljare som protest- och missnöjesröstare? Forskningens entydiga svar får i dag sägas vara att den gängse bilden är falsk. Redan för 14 år sedan publicerade Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie en svidande uppgörelse med idén om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare i artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” i European Journal of Political Research.

Gick det att förutsäga valresultatet?

Till att börja med – jag kunde det inte. Tre månader före valet presenterade jag två gissningar på vilket stöd regeringen skulle få i valet utifrån statistiska modeller, en baserad på ekonomi och en superenkel baserad bara på SIFO:s majmätning. Båda var helt uppåt väggarna. Ekonomimodellen förutspådde att regeringen skulle få 49,7% (sic), och opinionsmätningsmodellen 43,4%. Jag brydde mig då inte om att räkna ut några säkerhetsintervall för gissningen, men jag gjorde det nu. Opinionsmodellen lyckades precis täcka in regeringens sanna resultat, 39,3% (valnatten). Men spannet gick också upp till 47%, så det var en rätt ointressant gissning. Jag hade alltså fel, rejält fel. I blogginlägget där jag presenterade resultatet skrev jag i alla fall ”Sådana här prognoser är naturligtvis mycket osäkra. Se det som grova uppskattningar”.

Jag var dock inte den enda som försökte förutsäga hur det ska gå. De som fick allra mest uppmärksamhet för sina förutsägelser var Måns Magnusson och Jens Finnäs, som skapade Botten Ada. Utifrån Bayesiansk statistik presenterade de utifrån opinionsmätningar förutsägelser för resultatet på valdagen. Procentskattningarna omgavs också med konfidensintervall, det vill säga spann där resultaten med 95 procents säkerhet skulle hamna. Liknande försök gjordes också av Daniel Walther på trefyranio.com och tidningen Dagens Samhälle.

Vad hade hänt om alla röstat?

Skulle det spela någon roll för valresultatet om alla röstade, eller skulle valresultatet bli ungefär detsamma även med ett lågt valdeltagande? Denna fråga är naturligtvis svår att svara på eftersom vi inte säkert kan vet hur alla som inte röstat skulle ha röstat om de var tvungna. Vi kan däremot göra uppskattningar av hur valresultatet skulle kunna bli om alla hade röstat. I USA har flera sådana studier publicerats. En studie av Sides, Schickler och Citrin pekar på att vissa mycket jämna val skulle ha slutat annorlunda om alla röstat. Exempelvis skulle presidentvalen 2000 och 2004 lett till segrar för demokraternas kandidater Gore och Kerry om alla amerikaner hade röstat.

Har regeringen Reinfeldt uppfyllt sina vallöften från 2010?

I våras genomförde tidningen Riksdag och Departement (RoD) en ambitiös genomgång av samtliga vallöften i Alliansens gemensamma valmanifest från 2010. Listan över vallöften kommer från valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och granskningen ger ett värdefullt bidrag till den vallöftesforskning som bedrivs sedan ett antal år tillbaka vid statsvetenskapliga institutionen.

Eftersom Riksdagen har beslutat att lägga ner tidningen Riksdag och Departement (se här ett inlägg om det okloka i detta beslut) går resultatet av undersökningen inte att komma åt via internet längre. Det här inlägget skrivs för att RoDs genomgång av regeringen Reinfeldts mandatperiod 2010-2014 skall kunna användas även av er som vid tillfället inte hade tillgång till en pappersversion av tidningen. Tidningens redaktion har gett sitt medgivande till att Politologerna länkar till de pdf-dokument som tidningen skapade.

Nuon-affärens uppkomst och frånvaro i valrörelsen

Det här inlägget har samförfattats av Stefan Dahlberg och Patrik Öhberg

Nu är det knappt en vecka kvar av årets valrörelse och den har så här långt inte dominerats av några så kallade affärer. Svenska valrörelser brukar vanligtvis inte kretsa kring affärer, även om dataintrångsskanadalen drog till sig en del uppmärksamhet i  valet 2006, liksom Janne Josefssons valstugereportage i valet 2002. Inför årets valrörelse fanns emellertid en bubblare som det spekulerades kring och det var den så kallade Nuon-affären. Men Nuon-affären följde dock inte med in i valrörelsen. Varken opposition eller journalister har ägnat någon större möda på att påminna väljarna om det dyra förvärvet. Vi ska i detta inlägg lite närmare studera hur väljare och valda såg på Nuon-affären precis efter KU-förhören och om de ansåg att affären borde vara en viktig fråga i valrörelsen.

Svagt ansvarsutkrävande i kommuner och landsting?

Det ägnas förhållandevis mycket utrymme åt att diskutera olika former av medborgerligt deltagande vid sidan om de representativa kanalerna där syftet att stärka medborgarnas deltagandet mellan de allmänna valen  (såsom e-demokratiexperiment, direktdemokratiska inslag [folkomröstningar, t.ex.], deltagardemokratiska innovationer och medborgardialoger; se också tidigare blogginlägg om den nya Ohlssonska/Wästbergska demokratiutredningen). Min uppfattning är att dessa debatter får oproportionerligt mycket utrymme i förhållande en betydligt mer grundläggande fråga: huruvida vi egentligen har något effektivt ansvarsutkrävande i kommun- och landstingsval.

Att rösta är viktigt, att rösta rätt är viktigare.

Att rösta rätt – correct voting – är en statsvetenskaplig teori som handlar om hur väljare skulle ha röstat om de var fullt informerade om kandidater, partier och sakfrågor i ett val. Utgångspunkten för teorin om korrekt röstning är att väljare gör sina val med ett stort mått av osäkerhet. Genom att ta hänsyn till väljares grad av politiska sofistikation, erfarenhet av politik och motivation kan statsvetare undersöka forskningsfrågan i vilken utsträckning väljare kan anses rösta rätt och vad som förklarar väljares möjligheter att göra det.