Svagt ansvarsutkrävande i kommuner och landsting?

Det ägnas förhållandevis mycket utrymme åt att diskutera olika former av medborgerligt deltagande vid sidan om de representativa kanalerna där syftet att stärka medborgarnas deltagandet mellan de allmänna valen  (såsom e-demokratiexperiment, direktdemokratiska inslag [folkomröstningar, t.ex.], deltagardemokratiska innovationer och medborgardialoger; se också tidigare blogginlägg om den nya Ohlssonska/Wästbergska demokratiutredningen). Min uppfattning är att dessa debatter får oproportionerligt mycket utrymme i förhållande en betydligt mer grundläggande fråga: huruvida vi egentligen har något effektivt ansvarsutkrävande i kommun- och landstingsval.

För, såhär. Innan vi börjar utforma mer eller mindre avancerade experiment för att dra in medborgarna i politiska beslutsprocesser mellan valen, borde man först av allt försäkra sig om att den representativa demokratin fungerar tillfredsställande. Valhandlingen är trots allt den vanligaste, enklaste och därmed mest jämlika formen av politiskt deltagande. Ju mer avancerat deltagandet blir (t.ex. tids- och kunskapskrävande), desto mer riskerar ojämlikheterna att förstärkas (se t.ex. ett par av bidragen i Deltagandets mekanismer).

Frågan om kvaliteten på den representativa demokratins institutioner aktualiseras inför det kommande valet. Den gör det inte minst för att man kan misstänka att väljarnas ansvarsutkrävande i kommun- och landstingsval inte är särskilt starkt. Följande iakttagelser ligger till grund för en sådan misstanke:

  • En undersökning genomförd 2009 visade att en tredjedel av medborgarna inte visste att kommuner och landsting bär ansvar inom så stora och viktiga områden som vård, skola och omsorg. Med andra ord är det väldigt många som inte riktigt vet vilka frågor valen på respektive nivå i själva verket handlar om.
  • Studierna är inte många. Men det finns en del som tyder på att väljarna har begränsade kunskaper om vilka frågor partierna driver i kommun- och landstingsfullmäktige (för landstingen finns ett par undersökningar, se denna forskningsöversikt – se också David Karlssons uppsats där han visar att det finns dålig åsiktsöverensstämmelse mellan väljarna och deras företrädare på den politiska mellannivån).
  • Vidare tycks väljarna i allmänhet ha ganska dålig kännedom om vilka personer som företräder dem i kommuner och landsting. Bland annat konstaterar Sören Holmberg att ”Resultaten av SOM:s mätningar har hittills varit en rätt deprimerande läsning  om man förväntat sig att svenska lokal- och regionalpolitiker skulle vara välkända eller särskilt populära […] Den stora majoriteten av de undersökta förtroendevalda  är både förhållandevis okända och förhållandevis lite uppskattade.”
  • Till ovanstående punkt ska också fogas den helt centrala frågan: vet väljarna verkligen vilka det är som styr kommunen eller landstinget (se t.ex. Siv Sandberg på landstingstemat här). Och även om väljarna skulle veta vilket parti kommunstyrelsens ordförande tillhör, och vad han/hon heter, vet de verkligen vilka det partiet samarbetar med i kommunstyrelsen? När det tycks vara färre än 50 procent som vet vilka det är som styr riket (OK, äldre siffror från Riks-SOM 2006, men de enda jag hittar i hastigheten), lär läget sannolikt inte vara bättre för kommun- eller landstingspolitiken. (För mer om exempel på landstingens anonymitet, se här).

Så till kärnan. Ansvarsutkrävande är ett centralt demokrativärde i en representativ demokrati. I allmänna val ska medborgarna kunna rösta bort dem som misskött sitt mandat under avslutad mandatperiod, alternativt ge dem fortsatt förtroende om de skött sig bra. Men för att kunna utkräva ansvar krävs kunskap, exempelvis just kunskap om vilka beslut som fattas på vilken nivå, kunskap om vilka individer som representerar vilka partier och – kanske allra viktigast – kunskap om vilka det är som styrt det aktuella politiska systemet (kommunen eller landstinget/regionen) under den gångna mandatperioden. Hur ska man annars kunna veta vem ska belöna eller bestraffa?

Mot bakgrund av uppgifterna ovan vill jag drista mig till slutsatsen att ansvarsutkrävandet i kommun- och landstingspolitiken sannolikt inte är särskilt effektivt. Hur lätt kan det egentligen vara för medborgaren att ge de styrande en tumme upp, alternativt bestraffa dem, om man (i) inte vet vad kommunen egentligen styr över; (ii) inte vet vilka frågor partierna bedriver eller (iii) vilka individer det är som representerar dem, samt (iv) inte är helt på det klara med vilken majoritet som är ansvarig för att det har gått bra, alternativt dåligt, för kommunen?

***

Vad göra? Det går att debattera var ansvaret för kunskapsbristerna ligger. Märk att det inte behöver handla ointresse eller okunskap hos väljaren. Det kan lika gärna handla om att politiker och partier faktiskt är anonyma, och inte är särskilt bra på att kommunicera sin politik och markera skiljelinjer utåt. Det kan även röra sig om att det saknas ordentliga lokala/regionala medier som rapporterar om kommun- och landstingspolitikens aktörer, dess konflikter och skiljelinjer. Klart är i vart fall att man sannolikt inte kan göra så mycket för att på kort sikt påverka väljarnas kunskaper om kommun- och landstingspolitik. Däremot kan man, från det offentligas håll, försöka försäkra sig om att de spelregler vi har åtminstone inte försvårar för medborgarna att veta vilka det är som styr.

Det går att argumentera för att dagens system försvårar ansvarsutkrävande i kommuner och landsting. Den nuvarande formella ordningen – som innebär att man på pappret jobbar med permanenta kommunala samlingsregeringar – gör att både majoriteten och oppositionen sitter i styrelser och nämnder. Detta faktum gör det inte direkt glasklart för medborgaren vem eller vilka det är som fattar de avgörande besluten, och sålunda vem eller vilka som är ansvarig(a) för de politiska utfallen i den aktuella politiska enheten.

Idén om kommunal parlamentarism hör knappast till de mer innovativa inslagen i den kommunala konstitutionella debatten. Den har återkommit i ett antal offentliga utredningar sedan 1970-talet. Den innebär, förenklat, att fullmäktiges majoritet tillsätter och avsätter kommunens ”regeringar”, regeringar som sedan utövar makten för den politiska majoritetens räkning. Trots att den gång på gång avfärdats i utredningar (och av kommunpolitiker själva…), vill jag trots allt argumentera för att en idé som är så seglivad kanske ändå skulle kunna vara ett litet botemedel mot de problem som beskrivits ovan.

Som många före mig har konstaterat, finns åtminstone teoretiska skäl att tro att kommunal parlamentarism bidrar till att stärka medborgarnas kunskap om de politiska skiljelinjerna, och samtidigt öka möjligheterna till kritisk granskning av kommunpolitikerna. Man kan också sluta sig till att konkurrensen mellan partierna kan komma att intensifieras, vilket skulle ge partierna incitament till förändring och vitalisering (och av allt att döma är det precis vad dagens partier behöver). Det har även funnits argument om att systemet skulle kunna vitalisera debatten i fullmäktige, och tydliggöra för väljarna var majoriteten ligger och vem som slutgiltigt bär det egentliga ansvaret för besluten. Tror man att vi skulle få dessa effekter, skulle vi möjligen också kunna åtgärda det som exempelvis statsvetaren Torbjörn Bergman menar vara den lokala politikens problem: avsaknad av klara skiljelinjer och öppen politisk debatt, och därav, stora brister i förutsättningar för ansvarsutkrävande.

Men, alltså: När de har tillfrågats, har de förtroendevalda ute i kommunerna gång på gång varit tydliga på den här punkten: de vill, överlag, inte införa kommunal parlamentarism. Emellertid finner jag det glädjande att debatten har tagit fart igen under 2012, då den statliga utredningen Vital kommunal demokrati (SOU 2012:30) lade förslag till lag om försöksverksamhet med majoritetsstyre inom kommuner och landsting. Detta har det dock inte fattats något beslut om, utan frågan ska nu utredas ytterligare i Utredningen om en kommunallag för framtiden.

Personligen hoppas jag att det blir av. Att det just blir en försöksverksamhet är något gott i sig: om ett hyfsat stort antal kommuner väljer att experimentera med denna nyordning, får vi – om forskare och andra är på tårna och följer utvecklingen i de experimenterande kommunerna och någon kontrollgrupp som inte gör detta – snart nog indikationer på om kommunal parlamentarism för med sig de godsaker som förespråkarna hoppas på.

***

Uppdatering: Kommunpolitikerna själva tycks måttligt intresserade av en sådan reform. I en artikel av Mikael Gilljam och David Karlsson uppmärksammas att en klar minoritet är positiva till införandet av kommunal parlamentarism (15 procent var positiva till förslaget 2008, 12 procent 2012). Se mer om i Gilljam och Karlssons nya antologi Svenska politiker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s