Varför röstade 13 procent av svenska folket på Sverigedemokraterna (SD)? Ska man tro många av de analyser som förts fram i eftervalsdebatten kan SDs framgångar förklaras med missnöje rörande allt från bristande mobiltäckning, till hög arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och brist på tydliga politiska vänster-högeralternativ. Gemensamt för analyserna är att de lägger liten eller ingen vikt vid SDs politik som en förklaringsfaktor. Kort sagt, verkar man förutsätta att SDs väljare egentligen inte röstar på partiet för att de föredrar dess politik, utan för att de vill protestera mot det politiska etablissemang som (de upplever) har svikit dem.
Den svenska eftervalsanalysen är inte unik. Invandringskritiska partiers framgångar i Europa har (bort)förklarats på samma sätt under lång tid. Men, stämmer verkligen bilden av invandringskritiska partiers väljare som protest- och missnöjesröstare? Forskningens entydiga svar får i dag sägas vara att den gängse bilden är falsk. Redan för 14 år sedan publicerade Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie en svidande uppgörelse med idén om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare i artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” i European Journal of Political Research.
Författarna konstaterar att det rimligaste sättet att definiera proteströstare är att de skiljer ut sig mot vanliga ideologiska och pragmatiska röstare genom att de inte röstar på det parti vars politik de föredrar, utan att de röstar för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Om invandringskritiska partiers väljare är proteströstare borde man därför hitta en svagare effekt av ideologi och sakfrågor på partival för sådana partier än för andra partier. Författarna testar sedan vilken effekt ideologi och sakfrågor (bland annat rörande invandring) har på partival för 7 invandringskritiska partier och jämför med motsvarande effekter för 42 andra partier. Ideologisk närhet mäter författarna genom att jämföra distansen mellan väljarnas placering på vänster-högerskalan med väljarnas subjektiva uppfattningar om olika partiers placering på samma skala (ju närmare sin egen placering man placerar ett parti, desto närmare står man partiet ideologiskt). För att öka chanserna för proteströstning fokuserar författarna på valet till Europaparlamentet, som har ett rykte om sig att dra till sig proteströster.
Resultatet av studien är entydigt: Författarna hittar inga bevis för att de väljare som röstar på invandringskritiska partier i högre utsträckning drivs av protest- och missnöjesmotiv än väljare som röstar på andra partier. Röstning på invandringskritiska partier drivs i lika hög utsträckning som röstning på ”vanliga” partier av ideologiska och sakpolitiska skäl. De två starkaste skälen för att man röstar på invandringskritiska partier är att man står dem nära ideologiskt på vänster-högerskalan och (inte helt förvånande) att man är kritisk till invandring. Kort sagt, fungerar invandringskritiska väljare precis som andra väljare.
Det har gått 14 år sedan van der Brug, Fennema och Tillie publicerade sin studie om att invandringskritiska partiers väljare fungerar som andra väljare. Trots detta glöms det mest uppenbara skälet till varför väljarna röstar på invandringskritiska partier ofta bort när partiernas valframgångar ska förklaras – nämligen att väljarna sympatiserar med de invandringskritiska partiernas politik. Den svenska eftervalsdebatten, med alla komplexa förklaringar till SDs framgångar, är ett ”lysande” exempel. Det finns god anledning att fråga sig varför det förhåller sig på det sättet. Hade vi sökt lika komplexa förklaringar om Feministiskt initiativ (Fi) hade kommit in i riksdagen? Anta att det fanns en betydande opinion som ansåg att jämställdhetsarbetet gick alldeles för långsamt och att Fi är det enda parti som driver frågan. Vidare anger Fis väljare att orsaken till att de röstar på Fi är deras inställning i jämställdhetsfrågan. Gissningsvis hade vi i det läget trott att jämställdhetsfrågan hade något att göra med Fis framgångar. Varför förklarar vi inte SDs framgångar på samma sätt?
Med detta sagt behöver inte faktorer som arbetslöshet och brist på tydliga vänster-högeralternativ i politiken vara oviktiga. Vi vet till exempel att SD gick bättre i kommuner med hög arbetslöshet i valet 2010. Det är dock viktigt att konstatera att sådana faktorer ligger längre bak i förklaringskedjan, genom att de möjligen kan förklara varför väljarna har de invandringskritiska åsikter de har. Innan vi letar efter sådana faktorer måste vi dock konstatera att den direkta orsaken till att man röstar på SD är att man sympatiserar med partiets politik.
politologerna.wordpress.com 
Hej,
Flera undersökningar har väl visat att SD:s väljare tycker att invandringsfrågan är viktigare än resten av väljarna. Det kan väl ligga bakom samvariationen med t.ex. arbetslöshet?
Dessutom tidigare har väl det åtminstone funnits strömningar med mer restriktiv syn på invandring funnits inom bl.a. både S och M (tänker t.ex. på Lucia beslutet). Invandringskritiska väljare kunde då åtminstone känna att det fanns ett visst gehör för deras åsikter, vilket de kanske inte gör idag. Då kanske den frågan känns viktigare.
Hej, Läs gärna Karl Loxbos inlägg som tar upp hur de etablerade partiernas position i invandringspolitiken har påverkat SDs opinionssiffror. Han är inne på samma resonemang som du.
Arbetsköparna har med regeringens goda vilja sett till att arbetsinvandringen har ökat hela tiden efter andra världskriget 1945. Ganska naturligt att även när arbetsköparna inte längre vill ha arbetsinvandringen, så vet människorna i utlandet att här i Sverige kan vi komma det är att bra land att komma till som flyktingar. Det finns inga gränser för kommunikationer mellan folk och länder.
Kan inte ett av problemen vara att vi som statsvetare ofta ganska dåliga med förmedla det rådande forskningsläget? Ett exempel på en annan missuppfattning att SD:s väljare ÄR lågutbildade (unga) män boende på landsbygden. Denna grupp är överpresenterad, ja, men utgör ju inte hela SD:s väljarkår.
Håller med dig Johan. Vi borde definitivt bli bättre på att kommunicera vad våra forskningsresultat faktiskt innebär.
Bra analys! Mycket välkommet i tider så man söker förklaringar i ”dålig mobiltäckning”…
Även kopplingen till reaktionerna på Fi och tidigare Mp, är intressant. I dessa båda fall ses ”enfrågeröstandet” av etablissemanget som en nödvändig signal som alla andra partier hädanefter måste hörsamma för att vara relevanta. Här präglas eftervalsanalyserna snarast av skamsen självkritik över att partierna misslyckats med att vara tillräckligt gröna och feministiska – inte av att man nu måste frysa ut uppstickarpartierna eller omskola väljarna.
Dessutom kan man väl också anta att den stora floran av olika väljarkompasser som idag finns har stärkt väljarnas benägenhet att hitta till det parti som de faktiskt ligger närmast i sakfrågorna?
Din jämförelse med inställningen till Fi och Mp är tankeväckande, men förklaras väl av att dessa partier har höga sympatier bland opinionsbildande journalister.
Tack för inlägget Andrej. Jag vill också passa på att tipsa de som är ute och diskuterar den här frågan om en text som faktiskt har individdata på SD-väljare. Anders Sannerstedt har skrivit SOM-kapitlet ”Vem älskar Sverigedemokraterna”. Han undersöker dem som uppgav att de stöder SD och som bor i Skåne, som vid 2010-års val var SD:s starkaste fäste (ca 9,5%) och som därmed kan sägas vara så nära en ”normalisering” av SD som man kunde komma i valet 2010. Därför är Sannerstedts studie lite intressant för 2014 års eftervalsanalyser (innan vi har riktiga individdata härifrån).
I eftervalsdebatten upplever jag att många som noterar att SD går framåt i kommuner med relativt sett många lågutbildade och arbetslösa, hävdar att SD:s väljare också är lågutbildade och arbetslösa. Detta kan vara ett s.k. ”ekologiskt felslut” (att man utifrån data om en aggregerad storhet som en kommun drar slutsatser om individers egenskaper).
Vad finner då Sannerstedt, vilka var partiets skånska väljare 2010? Jo, att partiet hämtar sitt starkaste stöd från arbetarklassen. De lever ett ordnat liv och har en god ekonomi. Och precis som Andrej skriver i inlägget förenas de av gemensamma politiska uppfattningar – de tycker likadant om invandring, flyktingar och mångkulturalism.
Läs själv mer om detta här: http://www.som.gu.se/digitalAssets/1429/1429248_bok-58.4-vem—lskar-sd-sannerstedt.pdf
Anledningen till att man börjar fundera är ju helt enkelt eftersom alla mätningar visar att rasismen minskar i Sverige. Den kraftiga ökningen av röster på SD är ju då förvånande.
Hade jämställdheten i Sverige varit på kraftig nedgång och FI samtidigt kommit in i riksdagen hade kanske en liknande diskussion uppkommit.
Hej Andreas. Jag vet inte exakt på vilka mätningar du syftar på, men samtliga enkätundersökningar jag känner till pekar mot att det i modern tid aldrig har funnit särskilt många rasister i Sverige. Däremot har det sedan länge funnits en utbredd opinion som varit kritisk till den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Den opinionen har över tid blivit mindre kritisk. Karl Loxbo förklarar på ett bra sätt varför minskningen av den invandringskritiska opinionen inte står i strid med SDs framgångar i opinionen.
Det är precis det här Andreas Johansson Heinö försökte förklara i Agenda samtidigt som Helle Klein gastade förutsägbart.
Tack för lästipset Gissur!
Har ni sett denna?
Klicka för att komma åt 1429248_bok-58.4-vem—lskar-sd-sannerstedt.pdf
Andreas: attityderna till invandring må bli mer liberala, men det finns fortfarande vatten att fiska i för partier med SD:s prägel. Kolla t.ex. första diagrammet i Demkers text här:
Klicka för att komma åt 1375031_095-106-marie-demker.pdf
Visst, attityderna blir mer generösa. Men fortfarande anser 4 av 10 att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar (2011). Härvid handlar det en del om att de här väljarna eventuellt inte tidigare tyckt att frågan varit så viktig att de röstat på den här typen av partier men att SD förmått göra den viktigare för dem och att detta gjort avtryck elektoralt.
Om detta har jag skrivit på svenska här (s. 21 och framåt) (http://www.mah.se/upload/GemensamtVerksamhetsstod/Kommunikationsavdelningen/Praktik_Teori/PoTnr3-2009.pdf) som bygger på en artikel jag skrivit tillsammans med Karl Loxbo och Richard Öhrvall som finns här: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/03003930.2012.740411#.VBYsBPl_uSo
Andreas: Håller helt med Gissur. Folk blandar ihop vad som händer i genomsnitt och i vissa delar av befolkningen. Att 8/10 tex blir mer vänligt inställda till invandring är ju också fullt förenligt med att 2/10 blir ännu mer negativa.
Anders: Håller helt med Gissur och har inte skrivit något som antyder något annat. Jag gav bara en förklaring till varför diskussionen har uppstått och sa ingenting om vad jag personligen funderade på. Det är skillnad på vad befolkningen i genomsnitt funderar på och vad vissa delar av ett kommentarsfält funderar på. Jag anmärkte dessutom på liknelsen med FI. Jag skriver detta igen eftersom ni har lätt för att missförstå.
Jag har lite svårt att se vem som hävdar att SD:s väljare röstar på SD bara som en protest. I den mån debattörer vill gå bortom en enkel rasismförklaring handlar det väl snarare om vilka faktorer ”längre bak i förklaringskedjan” som gör att förklaringen ”invandring” väcker genklang hos fler och fler. Jag hävdar fortfarande gärna att det är otrygghet (i vid mening) och brist på tydlig höger-vänsterkonflikt i politiken som gör att SD:s verklighetsbeskrivning vinner just nu. Om ingen annan förklarar ”mobiltäckningsfrågorna” på ett vettigt sätt så kan det alltid bli invandrarnas fel.
Med det sagt tycker jag att det stora problemet fortfarande är att SD:s väljare ses som BARA rasister. ”Vi är 87 procent” och liknande kampanjer visar att många är snabba att peka ut samtliga SD-väljare som helt olika oss andra. Men fortfarande gäller att bara 2/3 av SD:s väljare (enligt eftervalundersökningen 2010) anger invandringsfrågan som den viktigaste. Det är högt om man jämför med vad som driver andra partiers väljare, men SD är ju också riksdagens sakpolitiskt smalaste parti – är 2/3 verkligen så högt då? Hälften av de som gick till SD 2010 angav invandringen som orsak – är det verkligen högt? I samma eftervalsundersökning var SD-väljarna mer oroade över arbetslöshet, äldrevård och brottslighet än över ökad invandring.
(D v s ja, de röstar sakpolitiskt precis som i din citerade studie men för en icke försumlig andel SD-väljare är sakpolitiken inte liktydig med invandringsfrågor.)
De SD-väljare som på det sättet säger sig inte drivas av oro för invandringen ska naturligtvis inte idealiseras: de har ju fortfarande inget emot att rösta på ett parti vars dagordning de känner väl till. Men jag tycker att det understryker att inget partis väljare är endimensionella. Många av SD:s väljare har nyligen röstat på helt andra partier (t ex S och M). De partierna lyckades alltså tills helt nyligen övertyga om andra verklighetsbeskrivningar. Det väcker hopp om att ingen heller är omöjlig att vinna tillbaka.
(För övrigt uppstår förstås inte väljarnas beskrivningar av sina hjärtefrågor helt exogent. Den effekt som gör att den som röstade på M 2006 sa sig besjälas av jobb och utanförskap, och att den som röstade på M 2010 sa sig tänka på Sveriges ekonomi, gäller förstås också SD och deras frågor. Profilerna påverkar väljarnas beskrivning av sig själva. Fast hur stark den effekten är, är väl svårmätt.)
Politiker och debattörer snöar ofta in på att vikten av att vinna verklighetsbeskrivningen, detta modeord tyder på rädsla att inte hänga med i debatten eller ett allvarligt missförstånd om saker och tings natur. Tidigare var det vanligt att partier talade om vad man ville uppnå, dvs inte verkligheten, och idag försöker partierna lära väljarna vad som är verkligt och genom rätt syn på verkligheten säkra dess röst. När folk ser glappet mellan politikernas verklighet och sin egen så försvinner också förtroendet.
Man bör man alltså söka anledningen till SD valframgång (och, om jag får gissa, fortsatta ökning i nästa val) i diskurs och psykologi, inte demografi. Glädjande att vi börjar gå framåt!
Precis som Gissur säger har ”SD förmått göra den viktigare för dem och att detta gjort avtryck elektoralt.” Men att väljarna uppfattar frågan som viktigare, eller överhuvudtaget giltig, är ju enbart en konsekvens av den rameffekt som SD eftersökt, etablerat och lyckats upprätthålla.
För övrigt, när nyspråkade vi bort ”invandringsfientlig” till förmån för ”invandringskritisk”? Var det ungefär i samma veva som SD blev ”ett mittenparti”? (De två exemplen illustrerar hur den som tillåts diktera diskursen också normaliserar sin världsåskådning.)
Man kan rent språkligt inte vara fientlig till invandring (eller skattehöjningar, skolpolitik, pensionssystemet etc). Det är bara dålig svenska. Är man kritisk till invandringspolitiken ska man kallas invandringskritisk.. Däremot har du rätt i att den som för tillfället har det s.k. problemformuleringsprivilegiet automatiskt får ett övertag i debatten. Det var genom att ta ifrån vänstern detta privilegium i samband med löntagarfondsdebatten som borgerligheten kom tillbaka från sin djupa svacka under 1970-talet. Det är mycket möjligt att de invandringskritiska rösterna nu efter valet har börjat nagga på invandringsförespråkarnas problemformuleringsprivilegium.
Själv har jag inget emot mindre invandring men skär hellre av ögonlocken än röstar på ett parti som hatar feminism, vill motverka aborträtten och jiddra med HBTQ-rättigheter.
Bra kommentar. Det är egentligen ganska upprörande att politiker och tyckare kan komma undan med rena gissningar, särskilt när forskningen säger det rakt motsatta som i detta fall. Dessutom är dessa gissningar allt som ofta politiskt motiverade och/eller härrör från önsketänkande, som Anders Sundell framhåller i DN:
”Jag tror att många inte vill tro på att det finns en så stor opinion för dem.”
Jag tycker att statsvetare och andra akademiker borde vara bättre på att kritisera påståenden av den här typen. Standarden på den politiska debatten behöver verkligen höjas. Jag försöker själv bidra till det genom att kritisera och analysera artiklar på DN debatt. https://dndebattbetyg.wordpress.com/
Kombinationen av västvärldens generösaste flyktingpolitik och (enligt OECD) den sämsta integrationen är naturligtvis orsaken till SD:s framgång, men det vill inte de ”etablerade” partierna erkänna eftersom vi då skulle få en omprövning av politiken.
”Gissningsvis hade vi i det läget trott att jämställdhetsfrågan hade något att göra med Fis framgångar. Varför förklarar vi inte SDs framgångar på samma sätt?”
Svaret på den frågan är väl uppenbar. Radikalfeminism är omhuldat av etablissemanget medan det omvända gäller invandringskritik och att t ex vilja ”ta emot färre flyktingar”. Då gäller det att hitta alla möjliga förklaringar till SD:s framgångar förutom att folk vill ha mindre invandring. Invandringspolitiken har ju utvecklats till svensk politiks heliga ko, där inga kostnader eller problem anses vara för stora. Reinfeldt är ju ett utmärkt exempel på detta. Han har gjort ett stort nummer av sitt unika vägval i invandringsfrågan, och att han inte gått den invandringskritiska opinionen till mötes. Resultatet; förlorad regeringsmakt och en borgerlighet som aldrig haft ett svagare stöd än nu. När alliansen gjorde upp med MP om invandringen garanterades ju SD minst ännu en fördubbling i valet nu. Så nog blev uppgörelsen ”historisk” alltid. Fortsätter sossarna på samma linje kan vara de som tappar stort till SD i nästa val. För invandringsfrågan lär ju inte bli mindre brännande under åren som kommer. Vi ser nu skenande kostnader för den rekordinvandring som alliansen och MP drivit fram. Något som fick Reinfeldt att ”inte lova någonting” i valrörelsen och att tala rakt ut om väntande ”spänningar” i samhället framöver.
Någon, kanske många, kanske rentav 10 % av de 13, röstade på SD för att stoppa ”orsaken” till den tilltagande främlingsfientligheten och/eller ”rasism”-fascismen bland sv. medborgarna. Inte för att de för egen del är rasister eller hyser någon negativ inställning till flyktingar, ”flyktingkvoten”, ”anhörigmottagning”, ”arbetskraftens fria rörlighet” eller oro över att inte det finns jobb för alla och en var, utan därför att så många andra tycks oroas av den för övrigt mycket restriktivt kontrollerade och inhumana invandrarmottagning Sverige (med EU-regleringar) utövar.
Vem vet, inte jag. Jag kastade bort min röst på Enhet detta val. Ingen enhet utan skillnad, som sagt var.
Alltid intressant att diskutera varför människor röstar som de röstar. Texten väcker dock en fundering.
Att hävda att någon röstar på ett parti för att den håller med partiet får nog ses ha ett ganska svagt kausalt förklaringsvärde. Inte för att det är i sig fel, utan för att det knappast skapar någon större förståelse. Särskilt märkligt blir det att ställa den förklaringen emot sådana som försöker se på samhällsförändringar eller socioekonomiska kontexter (otroligt fult för övrigt att degradera Perssons resonemang till att bara handla om mobiltäckning, så ska inte akademiker föra sig).
Kokkonen skriver själv att att sådana faktorer är ”längre bak i förklaringskedjan”, och det är nog så man också ska tolka den uppkomna debatten. Olika debattörer försöker förklara hur och varför just vissa väljare i större omfattning skaffar sig invandringskritiska åsikter (och därmed röstar på Sd). Detta är inte konstigare än när statsvetare försöker förklara varför arbetarklassväljare är mer vänster eller höginkomsttagare röstar mer höger. Att i det läget anse att ett motargument mot strukturella förklaringar skulle vara ”de är mer vänster/höger” … ja det borde väl vara självklart att det inte ger något alls.
Tack, detta är en mycket bra beskrivning av artikelförfattarens logiska felslut. Kokkonen definierar missnöjesröstare som någon som inte delar partiets åsikter men röstar på dem ändå. Jag tror det är orimligt att förvänta sig att väljare inte anammar sitt partis åsikter i någon grad, även om de drivs till partiet av missnöje med det politiska etablissemanget. Att SD-väljare själva säger sig ha åsikter som stämmer överens med SD är ännu mer självklart. Vem skulle självmant säga ”Jag röstar på ett fascistiskt parti för att jag är så less på politiken”?
Akademiker ska väl försöka klarlägga hela förklaringskedjan, inte hävda tautologier och dra slutsatser ifrån dem.
Nu är det inte jag, utan författarna till artikeln jag refererar, som definierar proteströstare som väljare som inte delar partiets åsikter men röstar på dem ändå. Jag delar dock författarnas definition, då den mig veterligen är den enda rimliga definitionen av proteströstare som förts fram i litteraturen. Definitionen kan upplevas som tautologisk, men det är den inte då flera forskare (och andra analytiker) på allvar har hävdat att invandringskritiska partiers väljare är proteströstare i en liknande mening. Sedan tror jag inte särskilt många SD-väljare delar din uppfattning att SD är ett fascistiskt parti. Det gör inte jag heller. Enligt den klassiska definitionen av fascism är inte SD i närheten av att vara ett fascistiskt part.
Hej,
Visst kan det vara så att att vissa debattörer som tittar på faktorer längre bak i den kausala kedjan är ute efter att förklara hur invandringskritiska attityder uppkommer – och därmed varför man röstar på SD. Dock gäller det långt ifrån alla – många verkar på allvar hävda att det rör sig om missnöje som sedan leder till proteströster. Även inom forskningen har det varit vanligt att peka ut invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. I korthet har man just vänt sig mot den typ av analogier som du gör till varför arbetarklassväljare röstar vänster. Artikeln av van der Brug etl al (2000) som jag refererar vände sig mot denna allt annat än tillfredställande situation. Det tog också ett antal år innan den övriga forskarvärlden köpte författarnas analys. En hel del av artikelns citeringar bygger på att man försöker hävda att författarna har fel. I dag är det dock få som invänder mot slutsatserna.
En analys på temat Ockhams rakkniv. Men varför har SD ökat med 126% på blott fyra år?
Jag tror att SD lyckats suga upp ett par procent på att vara F!:s motpol. Sen tror jag att det var dumt att tjata om att SD röstar som M i Riksdagen. Kan inte det ha underlättat för Moderater och likasinnade att byta till SD? Speciellt de som är kritiska till flyktingar och tiggare.
Röster på SD omöjliggör för MP att bli vågmästare och det tjänar Sverige på.
Invandringsfrågan kan vi bortse från eftersom de andra partierna inte kommer att släppa fram SD i denna fråga. Däremot ger en samlad bild av övriga frågor en massa plus för SD och jag tror att de får reellt inflytande om de avstår från att rösta i media och tillkännager sitt röstande först när det är omröstning i kammaren. Mitt råd till SD är således att inte låta sig dras in i konflikter som skapas av media utan vänta med att meddela hur de kommer att rösta tills omröstningsknappen är tryckt i botten.
Tar verkligen Sverige som land emot så många fler invandrare än övriga EU-länder och är kostnaden för detta så fruktansvärt hög som SD vill framhålla? Det är väl nu dags att debattera detta på allvar tror många SD-väljare är allmänt konspiratoriska mot de etablerade partierna i dessa frågor är väl bättre lägga alla papper på bordet en gång för alla och belysa eventuella frågetecken..?
Man behöver nog inte lägga pannan i särskilt djupa veck för att förstå SD:s framgång. Det är väl ett klassiskt missnöjesröstande.
Huvudförklaringen är förstås att många, säkert fler än 13 procent, är missnöjda med och bekymrade över att Sverige har en invandring på en helt annan nivå än våra nordiska grannländer.
Och det är säkert fler än 13 procent som inte ser något humant i att tillåta gatutiggeri, utan ser det som en återgång till en gammal dålig allmosekultur.
Slutligen är det absolut säkert fler än 13 procent som inte tycker att pensionärer ska betala mer skatt än andra.
Den dag de etablerade partierna tar tag i dessa frågor på allvar tror jag SD:s saga är all.
Hälsn. Leffe
Pingback: Isolering av högerradikala partier, del 1 | Om makt och politik
Pingback: Många förklaringar till Sverigedemokraternas framgångar | FLS - Föreningen Lärare i Samhällskunskap
Pingback: Betyg på DN Debatt 18 nov: 4/10 | DN Debatt-betyg