Vikten att vikta VALU 1

Detta blogginlägg är författat av Per Oleskog Tryggvason

Sveriges televisions vallokalsundersökning (SVT/VALU) är den största och mest publikt spridda valundersökningen i Sverige. Med närmare 13 000 svarande är VALU en guldgruva för forskare, medier och inte minst de politiska partierna för att kunna göra högkvalitativa analyser av valet. Materialet tillåter att göra en första analys av varför väljarna röstade som de gjorde och varför valet gick som det gick.

Den viktade prognos som släpps strax efter klockan 20 under valkvällen har varit välsignad med en relativt sett hög träffsäkerhet. I år var VALU klart bättre än de opinionsinstitut som använder sig av representativa befolkningsurval. VALU hade ett medelfel per parti på 0,73. Men prognosen kl 20:00 som den 14 september fick miljöpartister att sätta champagnen i halsen och feminister att hoppas på plats i politikens finrum kom att underskatta och överskatta partiers röststöd.

De VALU-siffror presenterades som under kvällen (och vid den traditionsenliga presskonferensen dagen efter valet) och som visade hur partiernas röststöd såg ut i olika sociodemografiska väljargrupper så som bland män och kvinnor var dock oviktad rådata.

De senaste åren har den ovägda undersökningen kommit att avvika allt mer ifrån valresultatet. I VALU för riksdagsvalet fanns tre tydliga trender som också syntes i den VALU som gjordes i samband med Europaparlamentsvalet tidigare i år. För det första, och mest uppmärksammat, Sverigedemokraterna (SD) var systematiskt underskattade. För det andra var de små vänsterpartierna kraftigt överskattade, (Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.) För det tredje fanns det en systematisk underskattning (om än inte så stor som i de två tidigare exemplen) för de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna (se figur 1).

Figur 1
Avvikelser mellan oviktade VALU och det officiella valresultatet i riksdagen (procentenheter).

Kommentar: Figuren visar i vilken utsträckning som partierna är över- och underrepresenterade i VALU rådata. Positiva tal betyder att partiet fick ett bättre resultat i VALU jämfört med riksdagsvalet och negativa tal betyder att partiet bättre sämre resultat i VALU jämfört med riksdagsvalet.

När man ser de stora skevheterna som återfinns i rådatamaterialet förstår man snabbt att det är i många fall är mindre fruktbart att analysera partiernas stöd utifrån det ovägda VALU-materialet.

Valforskningsprogrammet har därför sammanställt en arbetsrapport där vi viktat VALU mot det officiella valresultatet i riksdagsvalet. Det innebär att vi kan studera partiernas framgångar i olika grupper i som också har förankring i hur det faktiskt gick i valet. Ta Sverigedemokraternas röststöd i olika åldersgrupper som exempel: SD fick 8 procents stöd i rådatamaterialet till VALU, men ett valresultat på 12,9 procent. I figur 2 nedan illusteras hur vikterna korrigerar SDs resultat i de fyra ålderskategorierna så att nivåerna bättre speglar valresultatet.

Figur 2
Sverigedemokraternas stöd i det oviktade och viktade VALU-materialet (procent).

Det borde ligga i forskarsamhällets, medias och kanske framförallt partiernas intresse att inte nöja sig med att studera de oviktade resultaten. Oviktade data har brister som i värsta fall kan leda till felaktiga slutsatser. Det kan givetvis vara besvärande för självbilden hos de partier som ser ut att göra betydligt bättre resultat i VALU jämfört med valresultatet. Men det leder knappast till en konstruktiv eftervalsanalys där man kan gå till botten med varför man inte gjorde bättre från sig i valet.

Förhoppningen är att rapporten kan fungera som ett korrektiv gentemot många av de sanningar som etsat sig fast dagarna efter valet hos många av oss som sysslar med mer eller mindre kvalificerad politisk analys.

För att ytterligare uppmärksamma några av de konsekvenser som viktningen för med sig över hur vi kan tolka valresultatet kommer jag och Henrik Oscarsson publicera blogginlägg där vi redovisar intressanta fördjupade analyser av viktade VALU-data från 2014 års riksdagsval.

Leta själv efter spännande viktade VALU-resultat i vår 110 sidor långa rapport här.

Läs mer om SVTs vallokalundersökning

• Hernborn, H., Holmberg, S., & Näsman, P. (2006). Valu i allmänhetens tjänst. Stockholm: Sveriges television (SVT).
• Holmberg, S., &; Näsman, P. (2010). Väljarna i fokus. Stockholm: Sveriges television (SVT).
• Holmberg, S., Näsman, P., & Wännström, K. (2012). Väljarnas röst. Stockholm: Sveriges television (SVT).

 

Skäl att lita på offentliga tjänstemän som ”demokratins väktare”?

I somras gick professor Lennart Lundquist bort. Lundquist var professor, och nästan alltid seminarieledare, under min tid som doktorand i Lund. Han betydde en hel del för mig och min utveckling som forskare. Detta blogginlägg är min djupa bugning åt hans håll.

***

Det brukar heta att offentliga förvaltningens tjänstemän är viktiga för att motverka maktmissbruk. Ibland argumenteras till och med att de svenska offentliga tjänstemännens kombination av yttrande-, informations- och meddelarfrihet, samt deras meddelarskydd, haft en historiskt betydelse för att motverka maktmissbruk och korruption i Sverige. Tjänstemännen i Sverige har nämligen utmärkta förutsättningar att agera whistle blowers, det vill säga att avslöja felaktigheter och övergrepp i det offentliga. Som Lennart Lundquist (1999) har påpekat ger tryckfrihetsförordningen våra ämbetsmän rätt att lämna uppgifter för publicering, och ifall de väljer att göra så får myndigheten inte lägga dem detta till last. Tjänstemännen har också rätt att vara anonyma, och deras chefer har över huvud taget inte rätt att göra efterforskningar om vem det är som lämnat ut uppgifterna.

Att tjänstemän kan vara garanter för rättssäkerhet, demokrati och lagenligt beslutsfattande har i svensk debatt framför allt understrukits av just nämnde Lundquist. I detta inlägg ska vi utforska Lundquists sätt att argumentera i frågan, då han har gått så långt som att hävda att ”[d]en politiska demokratin kommer inte att fungera utan att ämbetsmannen fullgör sin uppgift som demokratins väktare” (Lundquist 1999:147). Han formulerar sitt argument på följande sätt:

Ämbetsmännen är många och svarar för en stor del av den verkliga sakkunskapen i samhället. Bakom den konkreta åtgärden och effekten av denna, som är den politiska processens slutresultat, står oftast någon ämbetsman … Därför går det inte att förstå politik utan att analysera förvaltningen, vilken följaktligen måste beaktas vid en meningsfull diskussion om den politiska demokratin.

Kärnan i argumentet är att tjänstemän är satta att försvara något han kallar ”vårt offentliga etos”. Det rör sig om en uppsättning värden som Lundquist menar ska styra den offentliga verksamheten, och som han bryter ned i två typer av övergripande kategorier: demokrativärden och ekonomivärden. I sin tur utgörs dessa av tre värden vardera. Tillsammans, menar Lundquist, är detta ”vårt offentliga etos” (se tabell 1).

Tabell 1: Det offentliga etoset

DEMOKRATIVÄRDEN	EKONOMIVÄRDEN
Politisk demokratiRättssäkerhet Offentlig etik	Funktionell rationalitet Kostnadseffektivtet Produktivitet

Avgörande för demokratins kvalitet är, menar Lundquist, att detta etos genomsyrar beslutsfattandet i det offentliga. Härvid menar han att detta berättigar att vi kan kräva av våra tjänstemän att vara beredda att visa ämbetskurage, och skriver: ”En ämbetsman som förfäktar vårt offentliga etos i motsättning till överhet, arbetskamrater och andra aktörer… visar just ämbetskurage. Om vårt offentliga etos ska få genomslag i verksamheten måste vi kräva ämbetskurage av alla ämbetsmän” (Lundquist 1999:154). Just därför fungerar offentliga tjänstemän som demokratins väktare. I Lundquists värld har de en plikt att slå larm om deras kollegor, över- eller underordnade och politiker inte längre fyller sina uppgifter i enlighet med det offentliga etos han utmejslar.

Argumentet är teoretiskt, men ibland görs alltså den empiriska poängen att det historiskt faktiskt tycks ha fungerat på detta sätt: tjänstemännens vilja att slå larm om oegentligheter skulle kunna vara bidragande till att förklara våra historiskt låga korruptionsnivåer. Argumentet är inte så dumt, särskilt i ljuset av att våra formella institutioner fått återkommande kritik för att inte vara något vidare på att upptäcka, och avskräcka individer från, korruption (kritiken har t.ex. kommit från GRECO, Riksrevisionen, Statskontoret och Brottsförebyggande rådet). Tesen är alltså att den offentliga förvaltningen varit självreglerande ur korruptionshänseende: tendenser till normförändringar inom det offentliga mot ökat maktmissbruk har kunnat korrigeras av tjänstemän som slagit larm när de upptäckt oegentligheter, ett beteende som historiskt kan ha bidragit till att hålla våra korruptionsnivåer nere.

På senare tid har emellertid många, inklusive Lundquist, argumenterat för att en tystnad har spridit sig i den offentliga sektorn, att det blivit allt mindre vanligt att tjänstemän vågar kritisera sina överordnade och att benägenheten att agera whistle blowers sjunkit. Vi har, sägs det, fått ett stilskifte där en del indicier pekar mot att det blivit vanligare att överordnade försöker hindra sina anställda att utnyttja sin grundlagsstadgade yttrande- och meddelarfrihet. Resultat från ett par enkätundersökningar som gjorts på temat, ger stöd för detta. I en undersökning som tidningen Kollega lät göra i september 2009 visade att enbart 23 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig att bli en whistle blower, en ”visslare”, om han eller hon upptäckte missförhållanden på arbetsplatsen. Denna siffra är synnerligen låg, inte minst i ljuset av att 64 procent av de tillfrågade i samma undersökning ansåg att visslare verkligen behövs och är viktiga (Kollega, 2009). Den oroande bild som tidningen Kollegas undersökning tecknar, stärker resultaten från tidigare studier som gjordes i slutet av 1990-talet, där SKTF (1999) uppmärksammade att var fjärde kommunanställd sade sig ha verklig erfarenhet av att på något sätt bestraffas när de framförde kritik på arbetsplatsen.

Alltnog. Vi har ju bara ett argument om ett eventuellt samband mellan det starka lagstöd tjänstemännen har för att agera whistle blowers och Sveriges låga korruptionsnivåer. Lundquists har snickrat på en normativ teoretisk konstruktion, en from förhoppning om hur det borde fungera. Även om argumentationslinjen är intressant när vi talar om korruption i Sverige, säger det inte något substantiellt om tjänstemännen själva. De är ju, precis som alla andra, gjorda av kött och blod. Lundquist kan ha åsikten att de borde vara moraliskt mer högstående än gemene man, men hur ligger det till i praktiken? Följer tjänstemän andra, mer lagenliga och högtstående etiska kompasser än till exempel gemene man eller våra folkvalda politiker?

Detta är förstås inte någon helt lättforskad frågeställning. Men i byrålådan har jag lite, lite underlag för att kunna säga åtminstone något preliminärt om saken. I Survey 2009, som riktades till ett representativt urval boende i Sverige, samt i en annan enkät riktad till dels högre offentliga tjänstemän i svenska kommuner, dels högre folkvalda politiker i svenska kommuner, bad jag och mina kollegor respondenterna att ta ställning till ett scenario. Scenariot beskriver ett handlande som sannolikt skulle anses strida mot lagen om offentlig upphandling, och lyder som följer: ”Vid en upphandling av varor till äldreomsorgen väljer din kommun att köpa från en dyrare lokal företagare trots att ett annat företag erbjuder lika bra produkter till ett lägre pris. Hur ser du på detta?”.[1] Resultatet återfinns i tabell 2.

Tabell 2: Vid en upphandling av varor till äldreomsorgen väljer din kommun att köpa från en dyrare lokal företagare trots att ett annat företag erbjuder lika bra produkter till ett lägre pris. Hur ser du på detta? (procent av svenska befolkningen, folkvalda kommunpolitiker och kommunal tjänstemän).

Det föreligger stora attitydskillnader mellan medborgarna å ena sidan, och politikerna och tjänstemännen å den andra. Runt 60 procent av medborgarna har en tillåtande attityd till brottet mot Lagen om offentlig upphandling, medan 30 procent av politikerna och ungefär 20 procent av tjänstemännen har det. Det föreligger alltså också en hyggligt stor skillnad i attityder mellan politiker och tjänstemän. Det tycks alltså finnas tentativt fog för följande argumentationskedja: Det är viktigt att tjänstemän verkligen agerar whistle blowers eftersom de tycks ha mer lagenliga och månne moraliskt mer högstående etiska kompasser när de fattar sina beslut. Därför är det också högst beklagligt om tystnadens förvaltning breder ut sig och allt färre tjänstemän är beredda att agera whistle blowers. Detta får till följd att allt färre fall av maktmissbruk avslöjas, samt att maktmissbruket riskerar att breda ut sig när korruptionsbenägna individer gör kalkylen att risken för att avslöjas blir allt lägre.

Givet att det skulle ligga ett korn av sanning i den argumentation som presenterats, det vill säga att tjänstemännen tycks ha annorlunda etiska kompasser än framför allt medborgare i allmänhet, men också jämfört med politiker, inställer sig genast en kritisk fråga om hur skillnaderna ska förklaras. En rimlig hypotes är naturligtvis att tjänstemän i större utsträckning än medborgare känner till lagen om offentlig upphandling och motiven för denna. En annan förklaring skulle kunna vara en självselektion till tjänster inom det offentliga, så att personer med en särskild sorts utbildning och en viss uppsättning etiska övertygelser, söker sig till en tjänstemannakarriär mer än andra. Det kan också vara så att tjänstemän dels socialiseras på sin arbetsplats och insuper koder och värderingar för hur en tjänsteman bör bete sig, dels genom interna utbildningsinsatser lär sig mer om det offentliga regelverket. Det tycks rimligt att tro att den kombinerade effekten av viss självselektion till offentliga tjänster å ena sidan, samt socialisations- och utbildningseffekter å den andra, kan medföra att tjänstemän vägleds av andra etiska värderingar i sina ställningstaganden än de andra grupper som undersökts.

Givet att detta enskilda resultat håller också i andra sammanhang, finns skäl att lyfta på hatten för Lundquist: tjänstemännen har inte bara utmärkta möjligheter att agera whistle blowers, de tycks också ha något mer välkalibrerade etiska kompasser för att känna av oegentligheter. Därför är resultaten som vi sett från Kollega och SKTF nedslående, och därför ska vi applådera alla initiativ som går ut på att stärka tjänstemännens möjligheter att agera whistle blowers.

KÄLLOR

Kollega (2009). ”Vi ser oss inte som Whistle Blowers”, 30 september 2009.

Lundquist, Lennart (1999). ”Ämbetsmannen som demokratins väktare”, i  SOU 1999:76 Maktdelning. Stockholm: Fakta Info Direkt.

SKTF (1999). Tystnaden på jobbet – en undersökning om yttrandefriheten bland kommunalt anställda. Rapport nr 2. Stockholm: SKTF.

[1] För att skapa jämförbarhet mellan de båda enkäterna, har jag slagit samman alla ogiltiga svar och alla som avstått från att svara och sedan uteslutit dessa från redovisningen. Den totala populationen som redovisas här är alltså alla de som svarat på något av de fyra alternativen.

Varför utse en idiot till diktator?

Den käre ledaren, eller rättare sagt, den hänsynslöse diktatorn Kim Jong-Un är försvunnen. Han tillträdde posten som ledare för Nordkorea efter sin far, som i sin tur följt på sin far. Det gör Nordkorea till världens enda kommunistiska arvsmonarki. Nu ryktas det om att hans lillasyster Kim Yo-Jong kanske ska ta över.

Kim Jong-Un är 31 år och har utbildat sig bland annat i Schweiz, och gillar enligt Daily Mail att spela dataspel. Varför är en sådan person ”lämplig” att bli grym diktator? Vad gör att inflytelserika generaler och ministrar i Nordkorea väljer att stötta honom, och nu kanske hans syster?

I en uppsats som Andrej Kokkonen och jag publicerat i American Political Science Review undersöker vi olika typer av politisk succession, och särskilt arvsmonarki. Vårt argument är att fördelarna med en ordnad och förutsägbar succession uppväger nackdelarna med att inkompetenta ledare kan komma till makten. Anledningen är att generalerna runt diktatorn, eller förr i tiden, grevarna och kardinalerna, gärna vill behålla sin plats vid köttgrytorna. Om status quo består är deras makt säkrad. Om det däremot skulle komma en ny, okänd ledare kan deras plats hotas, och de kan i värsta fall bli utrensade. Maktkampen som följer på en oklar succession är också farlig för alla inblandade.

Osäkerhet om successionen är också av denna anledning farlig för diktatorn. När det styrande skiktet är osäkra om framtiden är det möjligt att de agerar i förebyggande syfte och ersätter diktatorn med någon ny lojalist. Därför gör diktatorn bäst i att ordna successionen, men det kan också orsaka problem.

Varför litar inte Sverigedemokraternas väljare på politiker?

Enligt SVT:s vallokalsundersökning, VALU, uppger endast 26 procent av SDs väljare att de har mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Motsvarande siffra i väljarkåren som helhet är 67 procent. Många har velat förklara misstron mot politiker bland SDs väljare med att man väljer att rösta på SD för att uttrycka missnöje med de etablerade partierna. Som jag tidigare visat är det dock inte troligt att SDs väljare proteströstar i högre grad än andra partiers väljare, varför den förklaringen knappast håller sträck. Har politikermisstron istället något att göra med att SDs väljare är oroliga invandringens konsekvenser?

Ska vi tro den brittiske forskaren Lauren McLaren är svaret på den frågan sannolikt ja. I två nyligen (2012) publicerade artiklar konstaterar hon att personer som är oroliga för invandringens konsekvenser tenderar att misstro politiker i de flesta länder i Västeuropa. Hon förklarar detta med att personer som ser invandrare som ett hot mot den nationella gemenskapen lätt tappar tron på staten när den inte längre i första hand tar hänsyn till den egna befolkningen, utan i många fall prioriterar de invandrare som upplevs som ett hot. Tvivlet leder till att man börjar ifrågasätta om staten fortfarande finns till för att tjäna det egna folket. Misstron mot det politiska systemet späds samtidigt på av att man känner sig sviken av de politiker som tillåtit den invandring som hotar den nationella gemenskapen. Kort sagt, tappar man tron på politikerna för att man upplever att invandringen hotar samhället samtidigt som man ser att politikerna inte bryr sig om hotet, utan tillåter (eller till och med uppmuntrar) invandringen att fortsätta.

Hur borgerligt hann Sverige bli under Reinfeldt?

Idag presenterar Stefan Löfven sin regeringsförklaring, och startskottet går för den nya rödgröna regeringen. Kommer det innebära en kursomläggning för Sverige? Ja och nej. När jag föreläser om demokrati är en av frågorna jag brukar ta upp om det spelar någon roll vilket parti vi röstar på. Svaret känns självklart, men internationella jämförelser tenderar, förvånande nog, att inte hitta så stora systematiska skillnader mellan vänster- och högerregeringar.

Troligen beror det på flera saker. Vad som är vänster och höger skiljer sig mycket mellan länder. Men regeringar begränsas också av historien i sitt handlingsutrymme. En ny regering tar vid där den andra slutar, och kan inte direkt riva upp allt de andra gjort. Det blir tydligt idag: Stefan Löfven har som bekant lovat att till exempel inte ta bort de stora sänkningar av inkomstskatten som alliansregeringen genomfört, och i veckan blev det också klart att sänkningen av restaurangmomsen blir kvar.

På samma sätt har Sverige inte förvandlats till en nyliberal nattväktarstat under de senaste åtta åren. De offentliga utgifterna är fortsatt höga, och välfärdsstaten omfattande. Likväl har det genomförts betydelsefulla förändringar.