Varför litar inte Sverigedemokraternas väljare på politiker?

Enligt SVT:s vallokalsundersökning, VALU, uppger endast 26 procent av SDs väljare att de har mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Motsvarande siffra i väljarkåren som helhet är 67 procent. Många har velat förklara misstron mot politiker bland SDs väljare med att man väljer att rösta på SD för att uttrycka missnöje med de etablerade partierna. Som jag tidigare visat är det dock inte troligt att SDs väljare proteströstar i högre grad än andra partiers väljare, varför den förklaringen knappast håller sträck. Har politikermisstron istället något att göra med att SDs väljare är oroliga invandringens konsekvenser?

Ska vi tro den brittiske forskaren Lauren McLaren är svaret på den frågan sannolikt ja. I två nyligen (2012) publicerade artiklar konstaterar hon att personer som är oroliga för invandringens konsekvenser tenderar att misstro politiker i de flesta länder i Västeuropa. Hon förklarar detta med att personer som ser invandrare som ett hot mot den nationella gemenskapen lätt tappar tron på staten när den inte längre i första hand tar hänsyn till den egna befolkningen, utan i många fall prioriterar de invandrare som upplevs som ett hot. Tvivlet leder till att man börjar ifrågasätta om staten fortfarande finns till för att tjäna det egna folket. Misstron mot det politiska systemet späds samtidigt på av att man känner sig sviken av de politiker som tillåtit den invandring som hotar den nationella gemenskapen. Kort sagt, tappar man tron på politikerna för att man upplever att invandringen hotar samhället samtidigt som man ser att politikerna inte bryr sig om hotet, utan tillåter (eller till och med uppmuntrar) invandringen att fortsätta.

McLaren belägger sin hypotes på två sätt. För det första visar hon att personer i Storbritannien som är oroade över invandringens konsekvenser över tid tenderar att få minskat förtroende för politiker även när man kontrollerar för personernas initiala nivåer av politisk tillit (och en mängd andra faktorer). För det andra visar hon att sambandet mellan oro för invandringens konsekvenser och politisk misstro är starkare i länder som har en lång historia av invandring. Hon menar att mönstret kan förklaras med att det är enklare att skylla invandringen (och dess konsekvenser) på de styrande politikerna i länder med en lång historia av invandring, då politikerna i sådana länder under en längre tid har tillåtit invandringen att fortsätta. I länder som nyligen tillåtit storskalig invandring upplevs elitens svek inte som lika stort (långvarigt).

McLarens analys får stöd i en färsk artikel av Jack Citrin, Morris Levy och Matthew Wright (2014), i vilken författarna visar att sambandet mellan oro över invandringens konsekvenser och politisk misstro också är starkare i stater som för en ”multikulturell politik” (det vill säga en politik som syftar till att legitimera och bevara kulturell mångfald). Författarna menar att förklaringen sannolikt är att personer som är oroliga över invandringens konsekvenser upplever politikernas svek som extra stort när de ser att de inte ens har ambitionen att låta invandrarna anpassa sig till värdnationen.

McLarens analys går stick i stäv med de många eftervalsanalyser som har velat se politiskt missnöje som en orsak till att människor oroas över invandringens konsekvenser – och i förlängningen röstar på SD. Dessa analyser, som tar hänsyn till att den direkta orsaken till att man röstar på SD är att man delar partiets ideologi och inställning i invandringsfrågan (och därmed är mer sofistikerade än de renodlade protesröstarförklaringarna), menar att personer som känner sig svikna av politikerna gärna utser invandrarna till syndabockar för politikernas svek och därför lätt faller offer för SDs invandringskritiska budskap. Har McLaren rätt går den kausala kedjan dock i motsatt riktning.

Sammantaget pekar McLarens och hennes kollegors forskning mot att det på kort sikt kan bli svårt för de etablerade partierna att återvinna de invandringskritiska väljarnas förtroende utan att lägga om invandringspolitiken. McLaren menar dock satt det på längre sikt kan vara möjligt med andra lösningar som siktar in sig på att minska oron för invandringens konsekvenser, till exempel skapandet av en mer inkluderande nationell identitet.

McLaren, Lauren (2012). ”Immigration and Trust in Politics in Britain,” British Journal of Political Science, vol. 42(1), pp 163-185.
McLaren, Lauren (2012). ”The Cultural Divide in Europe: Migration, Multiculturalism, and Political Trust,” World Politics, vol. 64(2), pp 199-241.
Citrin, Jack, Morris Leavy & Matthew Right (2014). ”Multicultural Policy and Political Support in European Democracies,” Comparative Political Studies, Early view.

8 thoughts on “Varför litar inte Sverigedemokraternas väljare på politiker?

  1. Eller annorlunda uttryckt: ”Röstar sd:s väljare som de gör på grund av att de har de åsikter de säger sig ha?” Varför måste det bli så tillkrånglat vad det gäller sd, att det måste till ‘förklaringar’ om vad dess anhängare ‘egentligen’ anser? Behandlar man andra partiers väljare på det viset, eller kan det ha att göra med att sd i stor utsträckning röstas fram av underklassmänniskor som sett från de finare salongerna antas vara lite bakom flötet?

    • Hej Björn,

      Jag håller i stort med dig. Rapporteringen om, och analyserna av, SDs väljare är ofta tillkrånglade. Man vägrar att köpa väljarnas egna förklaringar till varför de röstar som de gör. Förmodligen för att man inte vill se sanningen i vitögat: Det vill säga att man röstar på SD för att man gillar SDs politik och för att man inte gillar övriga partiers invandringspolitik. Mina två senaste blogginlägg syftar delvis till att försöka komma till rätta med detta problem och bidra till att man behandlar och analyserar SDs väljare som vilka väljare som helst.

      MVH

      Andrej

  2. Intressant inlägg. Finns det några undersökningar gjorda om vad SD väljare tycker om partiets historik och många av dess centrala företrädare (som varit inblandade i många skandaler)?. Är det så att de flesta håller för näsan och röstar på SD på grund av att det inte finns något alternativ? Skulle andra partier ( tex S och M) kunna plocka hem stora delar av SD:s underlag om det ändrade ståndpunkt i migrationspolitiken?

    • Problemet är att övriga partier totalt låst sig vid att maximal invandring är det enda anständiga. De använder sig av SDs ”nazistiska förflutna” mest som förevändning för att kritisera partiets invandringspolitik som – let’s face it – är helt mainstream i övriga världen. När enstaka partiföreträdare för t ex KD och M ens dristar sig att prata om ”volymer” så blir det ramaskri och partikamraterna påstår sig må fysiskt illa.

    • Hej,

      Jag känner inte till någon studie som mäter hur SDs väljare ser på partiets historik. Förtroendet för Jimmie Åkessons frågar man dock om med jämna mellanrum. SD-väljarna brukar ha ett högt förtroende för sin partiledare. Det är svårt att sia om vad som skulle hända om andra partier skulle anamma en mer restriktiv invandringspolitik. Ser man t.ex. på Danmark, där en sådan utveckling har ägt rum, så har Dansk Folkepartis väljare inte övergivit partiet.

      MVH

      Andrej

      • Du skriver:

        ”Det är svårt att sia om vad som skulle hända om andra partier skulle anamma en mer restriktiv invandringspolitik. Ser man t.ex. på Danmark, där en sådan utveckling har ägt rum, så har Dansk Folkepartis väljare inte övergivit parti”

        Jag vill hävda att det finns goda skäl att omvärdera hypotesen att när etablerade partier bedriver en restriktiv invandringspolitik och inleder samarbete så påverkar det inte invandringskritiska partiers valutgång. Om vi bortser från andra möjliga faktorer så som konkurrerande partier (Ny Alliance), vissa förändringar i väljarmönster och andra faktorer kan vi se ändå se ett mönster som vittnar om att om när de liberalkonservativa partierna bedrev en mer restriktiv invandringspolitik och samarbetade med DF så stabiliserades DF på 12-13 procent.

        Dansk Folkpartis ökning i Folketinget

        Valet 1998: 7.4 procent
        Valet 2001: 12.0 procent

        Dansk Folkparti inleder ett samarbete högerliberala regeringen i utbyte mot en mer restriktiv invandringspolitik

        Valet 2005: 13,2 procent
        Valet 2007: 13.8 procent
        Valet 2011: 12.3 procent

        Som du ser så stabiliserades DF på 12-13 procent när det högerliberala blocket påbörjade ett samarbete med DF. Återigen, är ”samarbete” och ”restriktiv invandringspolitik” den förklarande variabeln till den här trenden till varför DF inte ökade speciellt mycket? Jag vet inte men det kan hypotetiskt vara det. Vi vet att det finns fler invandringskritiska väljare i Danmark än som röstar på DF vilket innebär att väljarna fick det som de efterfrågade, det vill säga en mer restriktiv och nationalistisk orienterad politik. Att Danskt Folkparti minskade i folketingsvalet 2011 kan hypotetiskt bero på att de var mer eller mindre en del av det liberalkonservativa blocket.

        Tittar vi på det danska EU-valet finner vi detta;

        Valet 1999: 5.8 procent
        Valet 2004: 6.8 procent
        Valet 2009: 15.3 procent
        Valet 2014: 26.6 procent

        Varför har DF fortsatt öka? Tja, vi vet att EU-motståndet i Danmark är betydligt större än Danskt Folkpartis väljarandel och partiet är också det mest profilerade EU-kritiska partiet. Det är således naturligt att de fortsätter öka för att fylla det behovet. Vi har sett från flera opinionsmätningar att danska DF går upp och kommer landa på en betydligt högre nivå i valet 2015. Skälet är nog ganska uppenbart. Den socialdemokratiska vänsteralliansen har faktiskt har luckrat upp den invandringspolitik som Danskt Folkparti tillsammans med den högerliberala alliansen genomförde mellan 2001-2011. Vidare har de danska socialdemokraterna sålt delar (19 procent) av det statliga energibolaget Dong Energy till Goldman Sachs, ett köp som väckt mycket upprördhet hos den överväldigande majoriteten av danskarna. Danskt Folkparti är det enda partiet på högerkanten som har varit kritiska till försäljningen.

        Du söker kausalitet. Kan det inte vara så enkelt att en andel av de danska väljarna helt enkelt är förtjusta i en restriktiv invandringspolitik och därför röstar på Danskt Folkparti eftersom de DF vill se en restriktiv invandringspolitik. Sedan kan vi diskutera skälen varför människor tycker att vi skall ha en restriktiv invandringspolitik men det är en annan sak.

        Men vad vet jag….

  3. Min ingång lite från sidan här är att alla och därför var och en är politiker och de s.k. ”politikerna” korporativt förtroendevalda representanter. Frågan varför just SD-väljare skulle representera ett ”politiker”-förakt istället för ett ”förakt”, ett ”missnöje” och/eller en ”oro” inför den ”myckna” invandringen och/eller den ”generösa flykting och invandringspolitiken” tycker jag borde ställas till alla de som representerar föreställningar som att ”politikerna inte ska läggas sig i”.

    Den, låt säga, ”liberala” reaktionen mot den korporativa LO/SAP/SAF-dominansen tog sig väl ideologiska toner på slutet av 70-talet just i termer av ”politiker” (= ”sosse” = partiboks- och fackpamps-) förakt. Gott och väl med upplösningen av den hegemonin.

    Efter senaste valet förfasar sig Alliansens partiföreträdare över att ”Kommunerna”, – ve å fasa – för de ”förtroendevalda” (mutatis mutandi) medborgliga eller korporativa representanterna i ”vår” kommun… Inte ska de kunna lämna in veto mot (fria eller ofria) skoletableringar.

    ”Medborgarna”, alla och en var. ska alltså ”inte lägga sig i”… nu igen… med anspråk på att vara politikerna i en polis.

  4. Lauren är helt rätt ute. Själv övergav jag etablissemanget i slutet på 90-talet när det började stå allt klarare för mig att detta främst vurmade för kvinnor, invandrare och sexuella minoriteter genom de beslut som då antogs i radikalfeministisk, mångkulturalistisk och RFSL-vänlig riktning. Droppen som fick bägaren att rinna över var när i princip samtliga partiledare kom ut som feminister. Jag började då att leta efter alternativ på internet och hittade till slut SD:s hemsida, och upptäckte till min stora förvåning att jag ”hittat hem”, och instämde i princip med allt som detta ”hemska” parti stod för och som jag saknat hos de etablerade partierna Jag läste sedan in mig på invandringsfrågan och förstärktes än mer i min avsky mot etablissemanget. När sedan en så pass seriös och etablerad person som Sten Andersson anslöt sig till partiet var saken klar för mig. Från valet 2002 har SD fått min röst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s