Varför utse en idiot till diktator?

Den käre ledaren, eller rättare sagt, den hänsynslöse diktatorn Kim Jong-Un är försvunnen. Han tillträdde posten som ledare för Nordkorea efter sin far, som i sin tur följt på sin far. Det gör Nordkorea till världens enda kommunistiska arvsmonarki. Nu ryktas det om att hans lillasyster Kim Yo-Jong kanske ska ta över.

Kim Jong-Un är 31 år och har utbildat sig bland annat i Schweiz, och gillar enligt Daily Mail att spela dataspel. Varför är en sådan person ”lämplig” att bli grym diktator? Vad gör att inflytelserika generaler och ministrar i Nordkorea väljer att stötta honom, och nu kanske hans syster?

I en uppsats som Andrej Kokkonen och jag publicerat i American Political Science Review undersöker vi olika typer av politisk succession, och särskilt arvsmonarki. Vårt argument är att fördelarna med en ordnad och förutsägbar succession uppväger nackdelarna med att inkompetenta ledare kan komma till makten. Anledningen är att generalerna runt diktatorn, eller förr i tiden, grevarna och kardinalerna, gärna vill behålla sin plats vid köttgrytorna. Om status quo består är deras makt säkrad. Om det däremot skulle komma en ny, okänd ledare kan deras plats hotas, och de kan i värsta fall bli utrensade. Maktkampen som följer på en oklar succession är också farlig för alla inblandade.

Osäkerhet om successionen är också av denna anledning farlig för diktatorn. När det styrande skiktet är osäkra om framtiden är det möjligt att de agerar i förebyggande syfte och ersätter diktatorn med någon ny lojalist. Därför gör diktatorn bäst i att ordna successionen, men det kan också orsaka problem.

Genom att utse en efterträdare ger han (som det oftast är) också efterträdaren starka incitament att själv göra sig av med diktatorn. Arv är då en bra lösning eftersom efterträdaren av biologiska skäl är yngre än diktatorn, och har tid att vänta på sin tur. Att däremot efterträdas av sin broder är ett recept på katastrof, eftersom brodern antagligen är ungefär jämngammal.

I vår uppsats undersöker vi det i Europa mellan 1000-1800, och finner att ungefär 15% av monarkerna som regerade stater med arvsmonarki avsattes. Ungefär hälften av monarkerna som regerade stater som tillämpade kungaval (till exempel Sverige före Gustav Vasa) eller brodersarv avsattes däremot. Sådana avsättningar påverkar naturligtvis stabiliteten i landet.

Med tiden tog arv över som den helt dominerande principen för politisk succession i Europa. Stater som tillämpade val eller brodersarv bytte eller gick under (till exempel Polen eller Wallachiet). En trolig förklaring är enligt oss att den ordnade successionen har stora positiva effekter på den politiska stabiliteten.

Även Jean-Jacques Rousseau insåg fördelarna med arv: ”Man har föredragit risken att få barn, monster eller idioter som härskare framför oenighet i valet av en bra kung” skrev han i sin bok Det sociala kontraktet, även om han själv tyckte att det var förkastligt.

I demokratier råder det ju dock normalt stor osäkerhet om vem som ska efterträda regeringschefen, som kan bli avsatt i val. Den avgörande skillnaden mot ett land som Nordkorea är att man i en demokrati kan avgå med livet i behåll, vilket är långt ifrån säkert i en diktatur. Vi kan alltså acceptera en högre grad av politisk osäkerhet. Men trots bristande kvalifikationer kommer Kim Jong-Ung med största sannolikhet efterträdas av en ny Kim, och det är inte så ologiskt som det verkar.

3 thoughts on “Varför utse en idiot till diktator?

  1. Hur vore det att närma sig ”pudelns kärna” genom en jämförande studie mellan monarkierna Sverige och Spanien från, säg, 1930 till andra hälften av 70-talet?
    Franco var general och rojalist i första hand. Inte falangist. Han utsåg sig till den som med ”fast hand” skulle skapa ”ordning och reda på gatorna” och sätta stopp för det inbördes dödandet. Han kohandlade med falangisterna. Men avrättade deras ”chefsideolog”. Mycket blod spilldes inledningsvis.

    Följden blev dock ”arbetsfred” i produktionen, ”neutralitet” i andra v-kriget, Stalin fick inget fotfäste och Hitlertyskland fick sin järnmalm utan knot levererad… och så vidare. På ålderns höst ordnade Franco för sin ordnings fortbestånd genom att rekommendera falangens Philippe Gonzalez, att koka ihop något tillsammans med kung Carlos. Det gick inte som planerat. Kungen hade andra tankar och falangisten Gonzalez hakade på. Och så vidare.

    I Sverige fick vi Ådalen, Saltsjöbadsavtal och ”arbetsfred” mellan SAF-LO. Blockering och trakassering av allt och alla som liknade kommunister och upprorsmakare intensifierades inom fackföreningarna så att Hitler fick sin järnmal och Sverige lämnas ifred med sin ”neutralitet”.

    Den avgörande likheten mellan den Iberiska och den Scandinaviska halvöns styre förefaller mig mer intressant än skillnaden i den parlamentariska ordning för diktatens dikterande som gäller för Nordkorea respektive Sverige idag.

  2. Jag ser ett behov av att bättre kunna ombilda diktaturer till demokratier
    utan att de gör som Egypten eller Ryssland och återgår till en diktatur
    med nya demokratiska titlar. I modellen du ställer upp har generalerna i
    diktaturen ständigt till sitt förfogande en rad våldsamma medel för att
    vrida makten till sina egna händer om situationen skulle destabiliseras.

    Min tanke är att dessa maktens män ofta överförs till det nya samhället
    rätt så opåverkade vid ett blixtinförande av demokrati.

    I idealfallets demokrati skulle det ske en ständig strid om makten med
    fredliga medel och inom lagens ramar, men de strukturerna är inte
    uppbyggda än, vad man har är däremot generalernas gamla hederliga
    dödsmaskiner.

    Så när det blir svajigt så blir det våldsamt så länge de maktmedlen är de
    främsta medlen som finns. Därför bör ett säkert införande av demokrati
    fokusera på att minska de våldsamma maktmedlen i fraktionernas händer,
    bygga upp de fredliga maktmedlen samt underförstått minimera alla hot mot
    de gamla generalerna som skulle kunna få dem att använda sina vapen innan
    det är för sent.

    Antagligen utmynnar detta i att man skapar någon sorts oligarki där
    generalerna tillåts överföra sin makt och sina stulna tillgångar till
    legalt och socialt acceptabla affärsimperier, medan deras maktmedel
    underställs en mera pålitlig statlig byråkrati som styrs av fredliga men
    ack så försåtliga demokratiska medel.

    Ett starkt men inte omedelbart hot om kaos och våld från yttervärlden
    och/eller från massorna är antagligen av godo för att öka stabiliteten, så
    länge ingen lyckas agera provokatör för att sedan byta sida.

    Skulle det vara realistiskt att omvärlden försöker pressa ett land att
    följa en sådan vägkarta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s