Partierna har kraftigt ökat sitt vallöftesgivande

                      Detta inlägg är författat av Nicklas Håkansson och Elin Naurin 

                                                                               ****

Politiska ledare har i alla tider svurit att uppfylla löften till folket. I utgrävningar av Pompeji har arkeologerna hittat valslogans på husväggarna. Någon av dem lär lova billigare bröd, någon annan gratis bastu. Vallöftenas tidlösa karaktär fångas i statsvetenskapliga teorier. Förenklat sägs att eftersom politiker eftersträvar makt (”seek office”) medan väljare eftersträvar politik (”seek policy”), så behövs vallöften som informationsbitar i kommunikationer mellan väljare och valda. Vad statsvetenskapen inte har talat så mycket om är dock att incitamenten till att ge vallöften har förändrats under senare år. I vår artikel Promising ever more: An empirical account of Swedish parties’ pledge making during 20 years i tidskriften Party Politics pekar vi på tre trender i dagens demokratiska samhällen som visar på att partiernas löftesgivande faktiskt ökar. Vi använder oss av Sverige som exempel och identifierar alla svenska riksdagspartiers vallöften givna i valmanifest mellan 1991 och 2010. Slutsatsen är att löftesgivandet har tredubblats sedan 1991.

Läs mer

Hur Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti, i tre grafer

Sedan valet har många fantasifulla förklaringar till Sverigedemokraternas makalösa framgångar lanserats. Som Andrej Kokkonen tidigare påtalat finns det dock goda anledningar att anta att Sverigedemokratiska väljare beter sig som väljare gör mest. Henrik Ekengren Oscarsson har tidigare försökt förstå framgången med hjälp av klassisk statsvetenskaplig teori. I samma andra vill jag här lyfta fram tre grundläggande trender som alla seriösa analyser bör kunna förklara. All data kommer från SOM-undersökningarna.

För det första: Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar är större än andelen som tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag, men den minskar över tid (röd linje i diagrammet). 1990 ville 61 procent ta emot färre flyktingar; 2013 var det bara 44 procent. Ett ökat motstånd mot flyktingar överlag är alltså inte förklaringen till SD:s framgångar.

Läs mer

Snart dags för val igen?

Har du dragit en suck av lättnad över att detta intensiva valår går mot sitt slut och över att de 312 valen är avgjorda? Jag är ledsen om jag gör dig besviken, men risken finns att nya val står för dörren: det kan bli omval.

Nej, jag menar inte extra val till riksdagen med anledning av regeringskris, utan att det är möjligt att något av höstens alla val måste tas om på grund av Läs mer

Ojämnt flyktingmottagande i kommunerna

Debatten om flyktingmottagandet går hög, och debatten om debatten om flyktingmottagandet går ännu högre. I det här inlägget tänkte jag försöka undvika metadebatterna och istället diskutera en av de saker som ofta lyfts fram som lösning för att hantera ett större flyktingmottagande: En jämnare fördelning av mottagandet i landets kommuner.

Det är ett faktum att mottagandet är extremt ojämnt i Sveriges kommuner. I Södertälje, som tog emot 12:e flest per capita 2013, tog man emot 12 flyktingar och anhöriga till flyktingar per 1000 invånare, totalt 1096 stycken. Lessebo tog emot flest, 171 stycken i en kommun med ca 8000 invånare. Det är 21 per 1000 invånare. I tre kommuner (Skurup, Lekeberg och Öckerö) tog man inte emot någon och i Täby med 66000 invånare tog man bara emot 21 stycken. Diagrammet nedan visar den sneda fördelningen.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Ivar Arpi menar i ett blogginlägg att ett jämnare mottagande inte är en lösning, och utgår ifrån beräkningar på vad som skulle hända om de som tog emot färst tog emot som snittet. Det är nog sant – det skulle inte bli några större förändringar om de få som tar emot jättefå tog emot nåra fler. Men vad blir konsekvenserna om vi istället räknar på olika nivåer av mottagande i samtliga kommuner?

Totalt togs 33797 personer emot i kommunerna under 2013. Det ger ett snitt på 3,47 personer per 1000 invånare i Sverige. Mediankommunen tog under 2013 emot 3,36 personer per 1000 invånare. Om alla kommuner höll samma nivå som medianen skulle vi under 2013 tagit emot 4 procent färre. Om alla istället tagit emot på samma nivå som Malmö hade vi kunnat ta emot 10 procent fler. Diagrammet nedan visar konsekvenserna av ett mottagande på olika nivåer.

diagram2

Den 50 percentilen är medianen. Den 90 percentilen är kommunen som tar emot fler per capita än 90 procent av kommunerna, och så vidare.

Om alla hade tagit emot lika många i förhållande till folkmängden som Södertälje gjorde 2013 hade vi alltså kunnat ta in 245 procent fler, cirka 80000 personer. Nu var 2013 i och för sig ett rätt extremt år, men om alla kommuner legat på samma nivå som Södertälje gjort de senaste tio åren hade vi ändå kunnat ta emot mer än dubbelt så många som vi gjorde 2013. Om alla kommuner istället legat på samma nivå som Lund (0,6 per 1000 invånare) hade vi fått plats med 80 procent färr.

Arpi skriver att 12000 personer väntade på att få plats i kommunerna. Om de skulle fått plats under 2013 hade vi behövt ta emot 4,8 personer per 1000. Det är lika många som Borås tog emot 2013, och fler än vad 65 procent av kommunerna gjorde 2013.

Nu är det inte säkert att det funkar att skala om de här siffrorna hur som helst. Möjligen är det en annan sak att ta emot 10 personer i en ort om 1000 än att ta emot 10000 i en miljonstad, och det beror antagligen också på hur många som redan tagits emot under tidigare år. Och absolut viktigast är självfallet om det finns bostäder och arbete. Men här är i alla fall lite sifferunderlag. Om alla kommuner tagit emot som Borås under 2013 hade det inte saknats platser.

Vikten att vikta VALU 3

Folkpartiet har innehaft sakfrågeägarskapet på området skola och utbildning ända sedan riksdagsvalet 1998 (se t ex Martinsson, Dahlberg & Christensen 2013). Men inför 2014 års val tappade man initiativet i sin främsta profilfråga. Sveriges televisions vallokalundersökning (SVT/Valu) bekräftar vad flera andra undersökningar visat: att Folkpartiet inte längre är det parti som väljarna tycker har den bästa politiken när det gäller skola och utbildning. I samband med 2014 års val var det istället Socialdemokraterna som tog hem grensegern. Mer än var fjärde väljare (28,2 procent) uppgav att S hade bästa politiken på skolområdet. Motsvarande andel för Folkpartiet var 21,9 procent enligt SVT Valus viktade resultat.


Kommentar: Tabellen är hämtad från rapporten ”Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalundersökning 2014” författad av Per Oleskog Tryggvason.

Skola och utbildning var enligt väljarna den viktigaste frågan för partivalet i 2014 års riksdagsval. I de viktade VALU-resultaten var det 59 procent av väljarna som uppgav att skola och utbildning hade ”mycket stor betydelse” på en femgradig skala (se tabellen nedan).

Källa: SVT Valu 2014 (viktade resultat). Siffrorna i tabellens högerdel är rangordningstal som visar vilka frågor (#1-#19) som partiernas väljare uppfattade som viktiga för partivalet.

En viktig orsak till att skolan blev viktigaste sakfråga i 2014 års riksdagsval är de intensiva diskussionerna om kvaliteten i den svenska skolan som följde rapporteringen om dramatiskt sjunkande resultat i internationella jämförelser av skolresultat, de så kallade PISA-mätningarna. De sjunkande resultaten på skolområdet kan ha blivit en symbol för uteblivna resultat på andra områden, som till exempel arbetsmarknaden där Alliansens arbetslinje inte uppfattades ha lett till lägre arbetslöshet. Fortsatta eftervalsanalyser kommer kunna visa i vilken utsträckning väljarnas missnöje på skolområdet spillt över på andra välfärdsområden.

Referenser till aktuella eftervalsanalyser från Valforskningsprogrammet

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2014). ”The Swedish General Election 2014.” Electoral Studies (accepted for publication).

Oleskog Tryggvason, Per (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Valforskningsprogrammets arbetsrapportserie. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen. 2014:13.

Oscarsson, Henrik (2015a). Valanalys för europaparlamentsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Oscarsson, Henrik (2015b). Valanalys för riksdagsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Martinsson, J., Dahlberg, S., & Christensen, L. (2013). Change and Stability in Issue Ownership: The Case of Sweden 1979-2010. In S. Dahlberg, H. Oscarsson & L. Wängnerud (Eds.), Stepping Stones. Research on Political Representation, Voting Behavior, and Quality of Government. University of Gothenburg: Department of Political Science.

 

Det lokala parlamentariska läget

I det här inlägget ska jag sammanfatta det parlamentariska läget på kommunal nivå i Sverige och diskutera vilka potentiella konsekvenser det kan få för de kommunala väljarna. Jag vill redan nu nämna att jag till stor del stödjer mig på den utmärkta kommunstatistik om politiska förhållanden som Sveriges kommuner och landsting (SKL) samlar in och bland annat sammanställt i rapporten 310 val.

Sedan valet den 14 september har mycket av diskussionen handlat om det osäkra parlamentariska läget på nationell nivå. Att det politiska läget är oklart i många kommuner har vi också fått flera rapporter om. Sveriges radio rapporterade i förra veckan att förhandlingar om det kommunala styret fortfarande pågick i runt 170 av landets 290 kommuner. SVT har tidigare i veckan rapporterat om att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen i 71 kommuner och att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans kommer att styra i minst 23 kommuner

Nyheterna är inte oväntade givet valresultatet – i mångt och mycket avspeglas det som hänt på det nationella planet också på det lokala planet. Men hur har de politiska styrena på kommunal nivå förändrats över tid och hur kan vi förstå läget som uppkommit efter årets val? Läs mer

Ett knappt ja till EU supervalåret 1994

På fredag är det tjugo år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap. Det var superval även 1994. En intensiv politik höst med först allmänna val i september och bara tio veckor senare en nationell folkomröstning i en brännhet fråga. Och däremellan hann vi också med ett regeringsskifte.

Den där novemberveckan 1994 lär ha varit den enda vecka under hela 1990-talet då det fanns en majoritet av befolkningen som ställde sig bakom det svenska EU-medlemskapet. Det behövdes ett millenieskifte för att ett flertal svenskar skulle hamna på den positiva sidan just när det gäller vårt medlemskap i EU. Men frågan lever än. EU-kritiken har en djup klangbotten hos svenskarna. Även om inte medlemskapet längre ifrågasätts ställer sig en majoritet tveksam till fördjupat samarbete. Sverigedemokraternas krav på utträde är visserligen utbytt mot ett krav på att omförhandla medlemskapet, men faktum kvarstår att kritiska EU-sentiment utgör en del av svaret på partiets framgångar i grupper med utbredd elitmisstro.

Varför blev det då ett knappt ja till EU i folkomröstningen? Vad är Valforskningens hittills bästa svar på den frågan? Den som vill veta mer kan ta del av forskarantologin ”Ett knappt ja till EU” med Mikael Gilljam och Sören Holmberg som redaktörer (1996). Det finns god anledning att återvända till Valforskningsprogrammets analyser av varför folkomröstningen gick som den gick. Trots att tjugo år har gått finns en hel del insikter att återerövra. Redaktörerna Gilljam och Holmberg sammanfattar folkomröstningen som ”…ett högriskprojekt: en dans på en mycket slak lina” (s 277). Det var svårt att förutse utgången, politikermisstron riskerade att spädas på, folkomröstningsinstitutet skulle ha sin revansch från den märkliga känkraftsomröstningen, medborgarnas sammanhållning stod på spel eftersom det fanns så stora motsättningar mellan stad och land, mellan norr och söder, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor, mellan väljare och valda och mellan vänster och höger. Partierna hotades i sin enighet eftersom många av dem var internt djupt splittrade i medlemskapsfrågan.

Risktagningen gick hem, sammanfattar redaktörerna. Det blev ett ja i folkomröstningen, om än knappt. Kampanjen blev spännande och infomativ, opinionsmätningarna gav inte något entydigt besked om hur det skulle gå. Samtidigt var nationen kluven i frågan, en splittring i vår inställning till EU som fortfarande lever kvar 20 år senare. Det fanns ett tydligt centrum-periferimönster i väljarnas röstning i folkomröstningen. Det blev ett klassval där medelklassen röstade ja och arbetarklassen nej, södra Sverige röstade ja och norra Sverige nej, landsbygden röstade nej medan städerna röstade ja. Yngre och kvinnor röstade nej medan äldre och män röstade övervägande ja till EU-medlemskap. Dessa mönster var nya då men har sedan gjort sig gällande i alla mer sentida analyser av den svenska EU-opinionen, och det blev en tung tematik även i förklaringarna till varför folkomröstningen om euron 2003 slutade som den gjorde i boken Kampen om euron (också tillgänglig i sin helhet här).

EU-omröstningen blev en återupprättelse för folkomröstningsinstitutet i den meningen att omröstningen inte direkt ledde till någon starkare politikermisstro, även om den uppfattades som orättvis bland förlorarna. En stor majoritet av svenskarna tyckte efter folkomröstningen att det varit bra att vi haft en. Klart mer meningsfull folkomröstning än de vi hade 1957 och 1980.

Senare deltog flera av oss i en uppföljande bok om de tre nordiska folkomröstningarna i Finland, Sverige och Norge. Boken To Join or Not to Join redigerades av Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen och Mikael Gilljam (1998). Huvudperspektivet var att försöka förklara varför det blev ja till EU i Finland och Sverige men inte i Norge, vilket kullkastade den tänkta ”dominoeffekten” i de tre nordiska EU-folkomröstningarna.

På fredag uppmärksammas tjugoårsdagen av folkomröstningen på flera sätt, bland annat genom ett seminarium i Göteborg. Linda Berg och Rutger Lindahl har redigerat boken ”Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU” som släpps inom kort. Jag deltar med ett kapitel som sammanfattar utvecklingen av väljarbeteendet i de fem svenska EP-val som hållits sedan vi blev medlemmar i EU den 1 januari 1995. Håll utkik!