Partierna har kraftigt ökat sitt vallöftesgivande

                      Detta inlägg är författat av Nicklas Håkansson och Elin Naurin 

                                                                               ****

Politiska ledare har i alla tider svurit att uppfylla löften till folket. I utgrävningar av Pompeji har arkeologerna hittat valslogans på husväggarna. Någon av dem lär lova billigare bröd, någon annan gratis bastu. Vallöftenas tidlösa karaktär fångas i statsvetenskapliga teorier. Förenklat sägs att eftersom politiker eftersträvar makt (”seek office”) medan väljare eftersträvar politik (”seek policy”), så behövs vallöften som informationsbitar i kommunikationer mellan väljare och valda. Vad statsvetenskapen inte har talat så mycket om är dock att incitamenten till att ge vallöften har förändrats under senare år. I vår artikel Promising ever more: An empirical account of Swedish parties’ pledge making during 20 years i tidskriften Party Politics pekar vi på tre trender i dagens demokratiska samhällen som visar på att partiernas löftesgivande faktiskt ökar. Vi använder oss av Sverige som exempel och identifierar alla svenska riksdagspartiers vallöften givna i valmanifest mellan 1991 och 2010. Slutsatsen är att löftesgivandet har tredubblats sedan 1991.

Hur Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti, i tre grafer

Sedan valet har många fantasifulla förklaringar till Sverigedemokraternas makalösa framgångar lanserats. Som Andrej Kokkonen tidigare påtalat finns det dock goda anledningar att anta att Sverigedemokratiska väljare beter sig som väljare gör mest. Henrik Ekengren Oscarsson har tidigare försökt förstå framgången med hjälp av klassisk statsvetenskaplig teori. I samma andra vill jag här lyfta fram tre grundläggande trender som alla seriösa analyser bör kunna förklara. All data kommer från SOM-undersökningarna.

För det första: Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar är större än andelen som tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag, men den minskar över tid (röd linje i diagrammet). 1990 ville 61 procent ta emot färre flyktingar; 2013 var det bara 44 procent. Ett ökat motstånd mot flyktingar överlag är alltså inte förklaringen till SD:s framgångar.

Snart dags för val igen?

Har du dragit en suck av lättnad över att detta intensiva valår går mot sitt slut och över att de 312 valen är avgjorda? Jag är ledsen om jag gör dig besviken, men risken finns att nya val står för dörren: det kan bli omval.

Nej, jag menar inte extra val till riksdagen med anledning av regeringskris, utan att det är möjligt att något av höstens alla val måste tas om på grund av

Ojämnt flyktingmottagande i kommunerna

Debatten om flyktingmottagandet går hög, och debatten om debatten om flyktingmottagandet går ännu högre. I det här inlägget tänkte jag försöka undvika metadebatterna och istället diskutera en av de saker som ofta lyfts fram som lösning för att hantera ett större flyktingmottagande: En jämnare fördelning av mottagandet i landets kommuner.

Det är ett faktum att mottagandet är extremt ojämnt i Sveriges kommuner. I Södertälje, som tog emot 12:e flest per capita 2013, tog man emot 12 flyktingar och anhöriga till flyktingar per 1000 invånare, totalt 1096 stycken. Lessebo tog emot flest, 171 stycken i en kommun med ca 8000 invånare. Det är 21 per 1000 invånare. I tre kommuner (Skurup, Lekeberg och Öckerö) tog man inte emot någon och i Täby med 66000 invånare tog man bara emot 21 stycken. Diagrammet nedan visar den sneda fördelningen.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Ivar Arpi menar i ett blogginlägg att ett jämnare mottagande inte är en lösning, och utgår ifrån beräkningar på vad som skulle hända om de som tog emot färst tog emot som snittet. Det är nog sant – det skulle inte bli några större förändringar om de få som tar emot jättefå tog emot nåra fler. Men vad blir konsekvenserna om vi istället räknar på olika nivåer av mottagande i samtliga kommuner?

Totalt togs 33797 personer emot i kommunerna under 2013. Det ger ett snitt på 3,47 personer per 1000 invånare i Sverige. Mediankommunen tog under 2013 emot 3,36 personer per 1000 invånare. Om alla kommuner höll samma nivå som medianen skulle vi under 2013 tagit emot 4 procent färre. Om alla istället tagit emot på samma nivå som Malmö hade vi kunnat ta emot 10 procent fler. Diagrammet nedan visar konsekvenserna av ett mottagande på olika nivåer.

Den 50 percentilen är medianen. Den 90 percentilen är kommunen som tar emot fler per capita än 90 procent av kommunerna, och så vidare.

Om alla hade tagit emot lika många i förhållande till folkmängden som Södertälje gjorde 2013 hade vi alltså kunnat ta in 245 procent fler, cirka 80000 personer. Nu var 2013 i och för sig ett rätt extremt år, men om alla kommuner legat på samma nivå som Södertälje gjort de senaste tio åren hade vi ändå kunnat ta emot mer än dubbelt så många som vi gjorde 2013. Om alla kommuner istället legat på samma nivå som Lund (0,6 per 1000 invånare) hade vi fått plats med 80 procent färr.

Arpi skriver att 12000 personer väntade på att få plats i kommunerna. Om de skulle fått plats under 2013 hade vi behövt ta emot 4,8 personer per 1000. Det är lika många som Borås tog emot 2013, och fler än vad 65 procent av kommunerna gjorde 2013.

Nu är det inte säkert att det funkar att skala om de här siffrorna hur som helst. Möjligen är det en annan sak att ta emot 10 personer i en ort om 1000 än att ta emot 10000 i en miljonstad, och det beror antagligen också på hur många som redan tagits emot under tidigare år. Och absolut viktigast är självfallet om det finns bostäder och arbete. Men här är i alla fall lite sifferunderlag. Om alla kommuner tagit emot som Borås under 2013 hade det inte saknats platser.

Vikten att vikta VALU 3

Folkpartiet har innehaft sakfrågeägarskapet på området skola och utbildning ända sedan riksdagsvalet 1998 (se t ex Martinsson, Dahlberg & Christensen 2013). Men inför 2014 års val tappade man initiativet i sin främsta profilfråga. Sveriges televisions vallokalundersökning (SVT/Valu) bekräftar vad flera andra undersökningar visat: att Folkpartiet inte längre är det parti som väljarna tycker har den bästa politiken när det gäller skola och utbildning. I samband med 2014 års val var det istället Socialdemokraterna som tog hem grensegern. Mer än var fjärde väljare (28,2 procent) uppgav att S hade bästa politiken på skolområdet. Motsvarande andel för Folkpartiet var 21,9 procent enligt SVT Valus viktade resultat.

Kommentar: Tabellen är hämtad från rapporten ”Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalundersökning 2014” författad av Per Oleskog Tryggvason.

Skola och utbildning var enligt väljarna den viktigaste frågan för partivalet i 2014 års riksdagsval. I de viktade VALU-resultaten var det 59 procent av väljarna som uppgav att skola och utbildning hade ”mycket stor betydelse” på en femgradig skala (se tabellen nedan).

Källa: SVT Valu 2014 (viktade resultat). Siffrorna i tabellens högerdel är rangordningstal som visar vilka frågor (#1-#19) som partiernas väljare uppfattade som viktiga för partivalet.

En viktig orsak till att skolan blev viktigaste sakfråga i 2014 års riksdagsval är de intensiva diskussionerna om kvaliteten i den svenska skolan som följde rapporteringen om dramatiskt sjunkande resultat i internationella jämförelser av skolresultat, de så kallade PISA-mätningarna. De sjunkande resultaten på skolområdet kan ha blivit en symbol för uteblivna resultat på andra områden, som till exempel arbetsmarknaden där Alliansens arbetslinje inte uppfattades ha lett till lägre arbetslöshet. Fortsatta eftervalsanalyser kommer kunna visa i vilken utsträckning väljarnas missnöje på skolområdet spillt över på andra välfärdsområden.

Referenser till aktuella eftervalsanalyser från Valforskningsprogrammet

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2014). ”The Swedish General Election 2014.” Electoral Studies (accepted for publication).

Oleskog Tryggvason, Per (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Valforskningsprogrammets arbetsrapportserie. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen. 2014:13.

Oscarsson, Henrik (2015a). Valanalys för europaparlamentsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Oscarsson, Henrik (2015b). Valanalys för riksdagsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Martinsson, J., Dahlberg, S., & Christensen, L. (2013). Change and Stability in Issue Ownership: The Case of Sweden 1979-2010. In S. Dahlberg, H. Oscarsson & L. Wängnerud (Eds.), Stepping Stones. Research on Political Representation, Voting Behavior, and Quality of Government. University of Gothenburg: Department of Political Science.

 

Det lokala parlamentariska läget

I det här inlägget ska jag sammanfatta det parlamentariska läget på kommunal nivå i Sverige och diskutera vilka potentiella konsekvenser det kan få för de kommunala väljarna. Jag vill redan nu nämna att jag till stor del stödjer mig på den utmärkta kommunstatistik om politiska förhållanden som Sveriges kommuner och landsting (SKL) samlar in och bland annat sammanställt i rapporten 310 val.

Sedan valet den 14 september har mycket av diskussionen handlat om det osäkra parlamentariska läget på nationell nivå. Att det politiska läget är oklart i många kommuner har vi också fått flera rapporter om. Sveriges radio rapporterade i förra veckan att förhandlingar om det kommunala styret fortfarande pågick i runt 170 av landets 290 kommuner. SVT har tidigare i veckan rapporterat om att Sverigedemokraterna blir tungan på vågen i 71 kommuner och att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans kommer att styra i minst 23 kommuner

Nyheterna är inte oväntade givet valresultatet – i mångt och mycket avspeglas det som hänt på det nationella planet också på det lokala planet. Men hur har de politiska styrena på kommunal nivå förändrats över tid och hur kan vi förstå läget som uppkommit efter årets val?

Ett knappt ja till EU supervalåret 1994

På fredag är det tjugo år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap. Det var superval även 1994. En intensiv politik höst med först allmänna val i september och bara tio veckor senare en nationell folkomröstning i en brännhet fråga. Och däremellan hann vi också med ett regeringsskifte.

Den där novemberveckan 1994 lär ha varit den enda vecka under hela 1990-talet då det fanns en majoritet av befolkningen som ställde sig bakom det svenska EU-medlemskapet. Det behövdes ett millenieskifte för att ett flertal svenskar skulle hamna på den positiva sidan just när det gäller vårt medlemskap i EU. Men frågan lever än. EU-kritiken har en djup klangbotten hos svenskarna. Även om inte medlemskapet längre ifrågasätts ställer sig en majoritet tveksam till fördjupat samarbete. Sverigedemokraternas krav på utträde är visserligen utbytt mot ett krav på att omförhandla medlemskapet, men faktum kvarstår att kritiska EU-sentiment utgör en del av svaret på partiets framgångar i grupper med utbredd elitmisstro.

Varför blev det då ett knappt ja till EU i folkomröstningen? Vad är Valforskningens hittills bästa svar på den frågan? Den som vill veta mer kan ta del av forskarantologin ”Ett knappt ja till EU” med Mikael Gilljam och Sören Holmberg som redaktörer (1996). Det finns god anledning att återvända till Valforskningsprogrammets analyser av varför folkomröstningen gick som den gick. Trots att tjugo år har gått finns en hel del insikter att återerövra. Redaktörerna Gilljam och Holmberg sammanfattar folkomröstningen som ”…ett högriskprojekt: en dans på en mycket slak lina” (s 277). Det var svårt att förutse utgången, politikermisstron riskerade att spädas på, folkomröstningsinstitutet skulle ha sin revansch från den märkliga känkraftsomröstningen, medborgarnas sammanhållning stod på spel eftersom det fanns så stora motsättningar mellan stad och land, mellan norr och söder, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor, mellan väljare och valda och mellan vänster och höger. Partierna hotades i sin enighet eftersom många av dem var internt djupt splittrade i medlemskapsfrågan.

Risktagningen gick hem, sammanfattar redaktörerna. Det blev ett ja i folkomröstningen, om än knappt. Kampanjen blev spännande och infomativ, opinionsmätningarna gav inte något entydigt besked om hur det skulle gå. Samtidigt var nationen kluven i frågan, en splittring i vår inställning till EU som fortfarande lever kvar 20 år senare. Det fanns ett tydligt centrum-periferimönster i väljarnas röstning i folkomröstningen. Det blev ett klassval där medelklassen röstade ja och arbetarklassen nej, södra Sverige röstade ja och norra Sverige nej, landsbygden röstade nej medan städerna röstade ja. Yngre och kvinnor röstade nej medan äldre och män röstade övervägande ja till EU-medlemskap. Dessa mönster var nya då men har sedan gjort sig gällande i alla mer sentida analyser av den svenska EU-opinionen, och det blev en tung tematik även i förklaringarna till varför folkomröstningen om euron 2003 slutade som den gjorde i boken Kampen om euron (också tillgänglig i sin helhet här).

EU-omröstningen blev en återupprättelse för folkomröstningsinstitutet i den meningen att omröstningen inte direkt ledde till någon starkare politikermisstro, även om den uppfattades som orättvis bland förlorarna. En stor majoritet av svenskarna tyckte efter folkomröstningen att det varit bra att vi haft en. Klart mer meningsfull folkomröstning än de vi hade 1957 och 1980.

Senare deltog flera av oss i en uppföljande bok om de tre nordiska folkomröstningarna i Finland, Sverige och Norge. Boken To Join or Not to Join redigerades av Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen och Mikael Gilljam (1998). Huvudperspektivet var att försöka förklara varför det blev ja till EU i Finland och Sverige men inte i Norge, vilket kullkastade den tänkta ”dominoeffekten” i de tre nordiska EU-folkomröstningarna.

På fredag uppmärksammas tjugoårsdagen av folkomröstningen på flera sätt, bland annat genom ett seminarium i Göteborg. Linda Berg och Rutger Lindahl har redigerat boken ”Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU” som släpps inom kort. Jag deltar med ett kapitel som sammanfattar utvecklingen av väljarbeteendet i de fem svenska EP-val som hållits sedan vi blev medlemmar i EU den 1 januari 1995. Håll utkik!

 

Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

Regeringen har haft en tung första månad. Här följer en genomgång av tänkbara förklaringar till motgångarna och en diskussion om vad vi kan vänta oss inför och efter omröstningen om statens budget den 3 december.

Regerande är ett hantverk, något som kräver både omfattande specialkunskaper och praktisk erfarenhet. Regerande består i mycket mer än den sida vi oftast ser av politiken: uttryck för ideologisk övertygelse och uppfattningar i olika sakpolitiska frågor. Regerande är inte de ideologiska brandtalens forum, utan handlar till mycket stor del om praktisk förvaltning (Regeringskansliet är en myndighet), om administration och representation. Regeringen styr förvisso riket, men det är riksdagen som stiftar lagar och beslutar om statsbudget och regerande kräver därför insikt om riksdagens funktionssätt, både enligt regelverk och praxis. Inte minst gäller detta för en minoritetsregering som inte har ett givet stöd från en majoritet i riksdagens kammare. En del av regeringens problem skulle kunna hänföras till denna brist på erfarenhet.

Stefan Löfven själv har inte erfarenhet av vare sig regering eller riksdag, och regeringens finansminister Magdalena Andersson har förvisso erfarenhet från Regeringskansliet, men inte som statsråd och har inte heller hon tidigare suttit i riksdagen. Mot den bakgrunden är det möjligen förvånande att Löfven inte valde att ta in fler statsråd med bakgrund inom dessa sfärer.

En tolkning av opinionsläget

Det har nu snart gått två månader sedan riksdagsvalet och det är dags att summera opinionsläget. Vilka är de stora vinnarna och förlorarna i det nya politiska landskapet? Vilka partier har chockrasat? Vilka partiledareffekter kan vi se? Jag har sammanställt de fem första mätningarna efter valet och visar i grafen ställningen för de två blocken.

Mätningar sammanställda från Sifoskop, Demovus och Sospi United.

Efter en trevande inledning ser vi att de rödgröna gick starkt framåt i den andra mätningen: +2,1 procentenheter. Troligen beror det på entusiasm för den nya regeringen. Därefter började en nedåtgående trend i mätning tre och fyra, troligen på grund av affärerna kring Åsa Romsons båtbottenfärg. Men den sista mätningen visar på goda nyheter, och de rödgröna ökar då med 1,9 procentenheter. Kanske för att väljarna uppskattar beskedet att Bromma flygplats ska stängas.

Vikten att vikta VALU 2

Moderaterna backade mest av alla partier i 2014 års riksdagsval. Partiet förlorade -6,7 procentenheter av sitt väljarstöd jämfört med 2010. Men vart tog alla Moderata väljare från 2010 egentligen vägen?

Ännu så länge har vi endast tillgång till Sveriges televisions vallokalundersökning för att genomföra analyser av väljarströmmar mellan 2010 och 2014. Vi vet att bytarmatrisen är osäker eftersom den helt och hållet bygger på minnesuppgifter (vi vet från panelanalyser att 25 procent av väljarna minns fel hur de röstade för fyra år sedan). I väntan på att Valundersökningarnas paneldata blir klara kan vi dock genomföra en del preliminära analyser. Bit för bit kommer bilden av vad som egentligen hände i valet 2014 att klarna.

Det är viktigt att vikta VALU. Valforskningsprogrammets senaste arbetsrapport författad och sammanställd av Per Oleskog Tryggvason visar tydligt varför. Där jämförs systematiskt viktade och oviktade resultat. Just när det gäller bytarmatrisen från vallokalundersökningen är det kanske ännu viktigare eftersom väljarrörelserna alltid är centrala för att begripa sig på varför valet slutade som det gjorde. Den ser annorlunda ut om man viktar VALU mot det officiella valresultatet. Nedan återfinner du oviktade resultat (överst) och viktade resultat (nederst) över vart 2010 års väljare egentligen tog vägen. Tabellerna läses radvis.

Bytarmatrisen visar att andelen M-väljare från 2010 som valde att rösta på Sverigedemokraterna i 2014 års val var 7,6 procent i rådata men 11,4 procent när vi viktat VALU efter det officiella valresultatet. Det kanske inte förändrar slutsatserna särskilt mycket i sak, men det blir tydligare att M främst tappade sina väljare till i första hand SD och i andra hand Socialdemokraterna i andra hand.

Preliminära analyser av dessa strömmar visar att det var väldigt olika typer av M-väljare som bytte till Sverigedemokraterna respektive Socialdemokraterna. Vallokalsundersökningen visar att bytena från M till SD var avsevärt vanligare bland äldre män (se figuren nedan) än i andra köns- och åldersgrupper. Väljarprofilen för de Moderata väljare som gick till Socialdemokraterna är den omvända, här var strömmarna större bland yngre män än bland äldre män.

En fördel med VALU är dess storlek. Datamaterialet räcker till för att genomföra trovärdiga jämförelser av före detta M-väljare med olika egenskaper för att söka ledtrådar till varför en del valde att stödja Socialdemokraterna och en del Sverigedemokraterna i 2014 års val.

Resultaten visar föga överraskande att sannolikheten för ett byte till SD är dramatiskt större bland forna M-väljare som har ett lågt politikerförtroende och anser att flykting- och invandringsfrågor är viktiga för partivalet (se figurerna nedan). Liknande resultat återfinns för frågor som rör lag- och ordning och äldreomsorg.

De väljare som SD ärvt från Moderaterna tycks inte ha haft huvudfokus på någon annan välfärdsfråga än äldrevården, vilket också förklarar åldersprofilen för de strömmar som gick från M till SD. För andra välfärdsfrågor som sjukvård och skola/utbildning är det tvärtom så att låga prioriteringar ökar sannolikheten för ett byte till SD. Detsamma gäller för frågor som vinster i välfärden och skatter, det vill säga klassiska vänster-högerrelaterade sakområden. Det stärker bilden att en huvuddel av Sverigedemokraternas väljare är indifferenta när det gäller vänster-högerideologi. Det är andra ideologiska dimensioner än vänster-höger som är viktiga för att förklara röstning på SD. Analysen från tidigare val gäller med andra ord fortfarande.

Det lägre politikerförtroendet, flykting- och invandringsfråga samt missnöje med äldreomsorg och brottslighet tycks enligt vallokalsundersökningen ha varit viktiga motiv för Moderata väljare 2010 att byta till Sverigedemokraterna 2014.