Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

Regeringen har haft en tung första månad. Här följer en genomgång av tänkbara förklaringar till motgångarna och en diskussion om vad vi kan vänta oss inför och efter omröstningen om statens budget den 3 december.

Regerande är ett hantverk, något som kräver både omfattande specialkunskaper och praktisk erfarenhet. Regerande består i mycket mer än den sida vi oftast ser av politiken: uttryck för ideologisk övertygelse och uppfattningar i olika sakpolitiska frågor. Regerande är inte de ideologiska brandtalens forum, utan handlar till mycket stor del om praktisk förvaltning (Regeringskansliet är en myndighet), om administration och representation. Regeringen styr förvisso riket, men det är riksdagen som stiftar lagar och beslutar om statsbudget och regerande kräver därför insikt om riksdagens funktionssätt, både enligt regelverk och praxis. Inte minst gäller detta för en minoritetsregering som inte har ett givet stöd från en majoritet i riksdagens kammare. En del av regeringens problem skulle kunna hänföras till denna brist på erfarenhet.

Stefan Löfven själv har inte erfarenhet av vare sig regering eller riksdag, och regeringens finansminister Magdalena Andersson har förvisso erfarenhet från Regeringskansliet, men inte som statsråd och har inte heller hon tidigare suttit i riksdagen. Mot den bakgrunden är det möjligen förvånande att Löfven inte valde att ta in fler statsråd med bakgrund inom dessa sfärer.

Det finns vidare andra yttre omständigheter som försvårar för Löfven. Mycket talar för att regeringen befinner sig i en annan situation än den han hade räknat med. För det första finns det skäl att anta att han, när samarbetet med Miljöpartiet (Mp) inleddes, förutsåg att en koalition med Mp skulle bli mandatmässigt betydligt starkare än den faktiskt blev: Mp har länge haft en uppåtgående opinionstrend, vilken dock inte avspeglades i valresultatet, och S hade som mål att nå 35 procent i valet. Nu är regeringen tvärtom svag i mandat räknat, och uppnår trots många kompromisstimmar inte majoritet ens med stöd från Vänsterpartiet.

En annan punkt där Löfvens plan förefaller ha kommit på skam är förhållandet till Alliansen. Löfven var i valrörelsen tydlig med att han önskade se ett blocköverskridande samarbete efter valet och möjligen räknade han med att Alliansens motstånd skulle mjukna när stridsdammet lagt sig. Så blev det nu inte. Det innebär en relativt starkare förhandlingsposition för Miljöpartiet än som annars varit fallet, liksom för Vänsterpartiet. En rad, i alliansögon, kontroversiella överenskommelser med dessa partier vad gäller bland annat vinstuttag i välfärden och ett antal uppmärksammade infrastrukturfrågor, har av Alliansen beskrivits som en tydlig vänstersväng och gör att förutsättningarna för blocköverskridande överenskommelser nu framstår som ännu sämre än före valet.

För att förstå varför situationen är så komplicerad kan nämnas att i block betraktat är mandatstrukturen densamma som före valet: vi har ett alliansblock, ett rödgrönt block och vad man kan kalla ett tredje block, bestående av Sd, som utgör tungan på vågen. 2010 innebar detta en borgerlig regering, 2014 en rödgrön. Exemplet visar att demokrati består i något mer än ren röstsammanräkning. Inte heller Alliansen kunde räkna med Sd:s röster, men Stefan Löfven så ännu mindre, i synnerhet i en regering med Miljöpartiet och starkt inflytande för Vänsterpartiet.

Vad gäller Socialdemokraternas ofta åberopade regeringsvana kan nämnas att sådan givetvis inte är någonting som sitter fast i väggarna på Sveavägen 68, utan en kunskap och erfarenhet som måste uppbäras av faktiska personer, i eller i anslutning till regeringen. Här återkommer vi till den omständigheten att bara fyra personer i regeringen har erfarenhet som statsråd och att det dessutom är åtta år sedan Socialdemokraterna regerade senast.

Till detta kommer att även om S skulle vara regeringsvana så är de allt annat än koalitionsregeringsvana. Senast partiet satt i en koalition var 1957, och då med vad som dessutom kan beskrivas som svensk politiks historiskt sett mest pragmatiska parti: dåvarande Bondeförbundet.

Vidare är S inte vana vid en situation där partiet inte bara har ett utan två block mot sig, två block som dessutom båda är ”låsta”. Sd för att övriga partier isolerat partiet, och en borgerlighet som, åtminstone än så länge, kan beskrivas som sammansvetsad. Socialdemokratiska minoritetsregeringar har tidigare kunnat dra nytta av att borgerligheten varit splittrad, vilket den inte är nu. Och S har ingen erfarenhet av att verka i regeringsställning med ett parti som så tydligt står utanför blocken som Sd gör.

Till detta kommer att regeringen även består av ett parti helt utan regeringserfarenhet, Mp, därtill med en djupt rotad kultur av antietablissemang, gräsrotsdemokrati och en viss, fortfarande levande, skepsis mot för långt driven professionalism inom politiken, då detta betraktats som ett hot mot idealitet och engagemang. Det är en kultur som inte alldeles lätt låter sig förenas med den mer kantiga byråkrati som ligger i regerandet av ett land, och inte minst de stränga krav på lojalitet som ställs i en koalitionsregering.

Vad gäller budgeten förhåller det sig så att såvida Alliansen inte lägger ned sina röster (vilket inte framstår som sannolikt) kommer Sd här att utgöra tungan på vågen, dvs. få utslagsrösten. Partiet har upprepade gånger, både före och efter valet, sagt att de kommer att rösta för det budgetalternativ som de ser som det minst onda, och mycket talar för att det är ett övervägande som väger tungt. Även om migrations- och integrationsfrågan för partiet har den vikten att Sd sannolikt skulle kunna tänka sig att ge upp vilket annat politikområde som helst för ett genomslag där, så vet partiet att det genomslaget inte kommer i dag. I och med att Sd har sakpolitiska uppfattningar även på andra områden vore det förstås märkligt om partiet inte försökte förverkliga så mycket som möjligt av sin politik på andra områden. Om det sedan väljer att göra det i och med budgetomröstningen i december, eller riktar in sig på mandatperioden som helhet vet vi ännu inte. Och på motsvarande sätt som Sd kan se en budget som mindre ond än en annan, kan det förstås också se en regering som mindre ond än en annan. Och det mest onda i Sd:s ögon är sannolikt en regering där Mp ingår. Om en röst på alliansbudgeten innebär en regeringskris som i sin tur innebär en regeringsombildning till en regering med bara S och/eller ett eller flera allianspartier, kan även det vara ett mål för Sd att eftersträva (och viktigt att framhålla är att en sådan regeringsombildning är fullt möjlig utan extra val).

Det har framförts att Sd för att betona att man är ett normalt parlamentariserat parti har ett intresse av att följa praxis och lägga ned sin röst så att regeringens budget går igenom. Vad som ofta verkar glömmas i denna diskussion är att SD skulle kunna försvara ett brott mot praxis med att övriga partier i långa stycken inte följt praxis i sin behandling av SD: partiet har varit uteslutet från kvittningssystemet, inte tilldelats presidieposter i utskotten trots ställningen som tredje största parti och över huvud taget isolerats på ett sätt som inte kan sägas tillhöra riksdagsarbetets praxis.

En annan faktor som ofta nämns i sammanhanget är att Sverigedemokraterna 2010-14 röstade med Alliansen i nio fall av tio och därmed på ett tydligt sätt får anses tillhöra högersidan i svensk politik. Nu är tolkningen av statistiken dock inte riktigt så enkel. Alliansregeringen var förstås medveten om sin minoritetsställning och vi vet inte huruvida den avhöll sig från att lägga fram propositioner just för att inte behöva lida nederlag i kammaren. Det finns ett antal frågor där partiet ligger nära Socialdemokraterna, t.ex. frågor som rör ersättningsnivåer, rätt till heltid och beskattningen av pensioner. Den mest uppmärksammade fråga där Sverigedemokraterna gick mot Alliansregeringen var då de röstade mot regeringens förslag om höjd nedre skiktgräns för statlig inkomstskatt. Och det är bland annat den omständigheten att Sd:s placering längs den svenska höger-vänsterskalan, om än med slagsida åt höger, varierar som gör att deras hållning inför budgetomröstningen förorsakar så mycket diskussion och spekulationer.

Vad som händer om regeringen inte får igenom sin budget vet vi inte. Ingen regel hindrar regeringen från att administrera oppositionens budget men det alternativet framstår som politiskt svårgörligt och därmed osannolikt. Vi kan då tänka oss följande utfall.

• Statsministern väljer att avgå och regeringen upplöses.
• En misstroendeförklaring riktas mot statsministern. Då avgår hela regeringen (om regeringen inte inom en vecka utlyser extra val). (1)

Om regeringen avgår och något extra val inte utlyses vidtar en ny talmansrunda (motsvarande den som skedde efter valet). Talmannen har även här fyra försök på sig. Misslyckas alla dessa blir det extra val. Nu är sannolikheten för extra val, i någon av de former som här beskrivits, ytterst liten. Mer sannolikt är att det blir en regeringsombildning inom ramen för valresultatet i det ordinarie valet. Eftersom ett budgetnederlag skulle vara ett uttryck för s+mp-regeringens misslyckande, skulle den nya regeringen sannolikt ha en annan partisammansättning än den nuvarande. Om det sedan blir bara S, S tillsammans med ett eller flera allianspartier, och eventuellt Miljöpartiet, eller rentav en ny alliansregering, det fortsätter än så länge att vara ett ämne för spekulationer.

(1) Enligt 9 kap. 4-6 §§ regeringsformen finns även specialbestämmelser om möjligheten att göra ändringar i statsbudgeten, och ett utrymme för riksdagen – eller till och med finansutskottet på riksdagens uppdrag – att fatta provisoriska beslut rörande statsbudgeten.

3 thoughts on “Löfvenregeringens första tid och situationen inför budgetomröstningen, några reflektioner.

  1. Intressant och bra genomgång. Det är kutym bland politiska bedömare att ropa ”nyval” titt som tätt. Första gången var kl. 22.12 på valnatten (vilket jag råkar minnas exakt, eftersom jag innan valet hade tippat att det skulle hända 22.00…). Du får därför två bonuspoäng för att du nyktert konstaterar att den sannolikheten är ytterst liten.

    Vad gäller personerna i regeringen har de ju i allmänhet skött sig hyggligt så här långt, med fyra signifikanta undantag. Romson, Kaplan, Bah Kunke och Fridolin har alla varit ute på hal is. Det är den dåliga nyheten för Löfven. Den goda nyheten är att de alla tillhör samma parti, och att det inte är hans. Det gör att sannolikheten att det blir en regeringsombildning och att (S) själva bildar regering ser betydligt mer trolig ut nu jämfört med på valnatten.

    Löfven kan enkelt och korrekt förklara det med att Mp fick chansen och misslyckades. (Han får bara uttrycka det lite mer politiskt korrekt.) Det är inte lätt att se vad han ska kunna få gjort ensam sedan, men det är trots allt lättare att se det än vad S+Mp kan åstadkomma, givet det fantastiska sänke som Mp har lyckats bli på så kort tid.

  2. Katarina, jag är nyfiken på om du inte tror att det skulle kunna vara bra att inte så många statsråd har regeringsvana. Din forskning i partikultur visar ju att det trots allt finns ganska starka krafter i partiernas kulturer som förhindrar förändring. Visst är personerna bärare av erfarenheter och historik, men arbetssätt, attityd, status och ledarskapet är path depending. Socialdemokraterna har sedan ett tag varit i kraftigt behov av förändring och förnyelse, ska man inte då börja med de yttersta (och mest synliga) företrädarna? Absolut tappar man fart, det har du rätt i, men tror du inte att det på sikt är enda chansen för den socialdemokratiska politiken att förändras inifrån och öka chanserna att uppnå de politiska målen?

    • Hej Lotta,

      Intressant kommentar om path dependency, och kan, som du är inne på, finnas fördelar med att börja från ett ”tabula rasa”. Att det skulle vara fallet beträffande kulturfaktorn bedömer jag dock som osannolikt då dessa formas i partiorganisationen oberoende av regeringsinnehav. Där kan det t o m vara så att regeringsvana kan ha ”slipat av” en del av partikulturen och att statsråd anammar normer och ideal som mer har att göra med regerandets konst än med partiets föreställningar i detta avseende.

      Vänliga hälsningar,
      Katarina Barrling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s