Efterlyses: bättre fokus på förbrytarna i debatten om visslarskydd

I fredags rapporterades det om en kommunal chef som är misstänkt för brott mot efterforskningsförbudet. Åtminstone vad jag känner till, är detta det tredje fallet på sisådär ett år där chefer inom kommunal förvaltning varit misstänkta för detta brott – att de försökt ta reda på identiteten på den eller de personer som lämnat uppgifter om t.ex. missförhållanden till massmedia (rapporteringen om de övriga två fallen hittar ni här och här). Detta är bekymmersamt.

Att efterforska källa är ett allvarligt brott. Som jag påpekade i ett inlägg för några veckor sedan finns goda skäl att tro att whistle blowers – individer som slår larm när de upptäcker oetiska beteenden/olämpligheter i t.ex. offentlig sektor – är viktiga för att avslöja, och därmed indirekt stävja/förebygga, maktmissbruk och korruption i offentlig förvaltning. Som jag också uppmärksammade, finns oroande data som pekar på en ökad ovilja bland arbetstagare i offentlig sektor att slå larm när de upptäcker diverse olämpligheter. Detta, menar somliga, kan bero på en rädsla för repressalier från arbetsgivaren (se t.ex. här, här och här). Att förhindra arbetsgivare från att försöka identifiera uppgiftslämnare är troligen ett angeläget steg för att öka visselbenägenheten.

Det sagda hör samman med att det ett tag har pågått en debatt om att skyddet för ”visslare” är rätt så svagt i Sverige. Om jag förstår saken rätt, har skyddat i det närmaste varit obefintligt för anställda i statliga bolag, privata företag som verkar som utförare i offentligt finansierad verksamhet, liksom i bolag där kommuner har mindre än hälften av ägandet; men förslag till förändringar finns på detta område, se förslagen som återfinns i SOU 2013:79 (nota bene: vad jag kan läsa mig till, tycks emellertid inte situationen för anställda i statliga bolag beröras av förslagen).

Sedan Utredningen om stärkt skydd för arbetstagare som slår larm (SOU 2014:31) lämnade sitt slutbetänkande, ligger också ett förslag till ny lagstiftning som specifikt syftar till att stärka visslarnas rätt till anonymitet, samt ge dem rätt till ersättning vid repressalier. Dock, som rapporteras till exempel i senaste Jusektidningen (nr 9, 2014: s. 6), har fackföreningar kritiserat lagförslaget för att vara allt för uddlöst för att bidra till något verkligt skydd för visslarna.

Att lagförslaget öppnat sig för sådan kritik är beklagligt. Dessutom är jag av uppfattningen att vi bör komplettera förslagen om stärkandet av visslarnas anonymitet med en lite ljudligare diskussion om straffet för att bryta mot efterforskningsförbudet. Om jag förstår saken rätt är brott mot efterforskningsförbudet att betraktas som tjänstefel – och därmed straffbart enligt 20 kap 1 § brottsbalken (1962:700) alltså, att man kan ”dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år” (har dock läst på andra ställen att straffet bara är högst ett år; någon expert får gärna ställa sakuppgiften till rätta i kommentarsfältet).

Min känsla är att vi uppmärksammar förbrytarna i en för liten utsträckning. I debatten om att stärka visslarskyddet tror jag att vi har en del att vinna om vi koncentrerar oss mer på dem, som faktiskt efterforskar källor. Härvidlag vill jag lyfta fram två saker.

För det första tycks inte särskilt många dömas för brott mot efterforskningsförbudet. Jag har själv inte gjort egna djupdykningar, utan förlitar mig på Svenska Journalistförbundet, som skriver: ”[O]m sanningen ska fram finns det rätt få domar där en arbetsgivare inom det offentliga området dömts för brott mot efterforskningsförbudet”. Nu krävs det förstås mer och initierad analys av anmälda fall och domar på området; men visar analyser att det tycks orimligt svårt att straffa för brott mot efterforskningsförbudet och/eller att straffen plägar bli milda visavi vad lagstiftaren säger, finns skäl till debatt om detta. Ex ante kunde det i så fall vara en god signal från den dömande makten – till såväl potentiella källefterforskare, som till potentiella visslare – att visa att det följer allvarliga konsekvenser av ett sådant allvarligt brott.

För det andra är jag uppriktigt nyfiken på hur pass känt det är bland chefer i offentligt sektor att lagstiftaren är så tydlig i sitt förbud mot att efterforska källor, liksom att det potentiellt kan följa ett hårt straff mot att bryta mot detta förbud. Kanske kunde det vara en nog så effektiv åtgärd att aktivt och återkommande sprida kunskapen bland chefer i offentlig förvaltning om detta: att det är ett allvarligt brott att efterforska källor och att det kan innebära fängelsestraff att göra detta. .

One thought on “Efterlyses: bättre fokus på förbrytarna i debatten om visslarskydd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s