Kan du förutsäga framtiden? Gör vårt quiz.

Statsvetare och andra spekulerar ofta i media om vad som ska hända i politiken. Tyvärr görs det ofta inte särskilt systematiskt, så det är svårt att utvärdera hur träffsäkra prognoserna verkligen är. Den forskning som gjorts visar dock att politiska ”experter” ofta inte kan prestera bättre prognoser än slumpen.

Just nu är två av de hetaste frågorna i svensk politik vilka som ska leda Kristdemokraterna och Folkpartiet framöver. Göran Hägglund har avgått. Vem blir Kristdemokraternas nästa partiledare? Allt fler ropar också på Jan Björklunds avgång. Kommer han att avgå under första halvan av 2015, och vem blir hans efterträdare när han till slut gör det?

Naturens (och politikens) jantelag

Ett fascinerande men väldigt logiskt fenomen inom naturen är det som kallas “återgång till medelvärdet”. Väldigt långa föräldrar kommer antagligen att få ganska långa barn, men troligtvis inte lika långa som de själva är. Korta föräldrar kommer antagligen att få barn som är kortare än genomsnittet, men inte lika korta som sina föräldrar. Ett extremt värde följs mest sannolikt av ett värde som ligger närmare medelvärdet. Det är naturens jantelag – det är svårt att sticka ut i längre perioder.

Återgång till medelvärdet dyker upp i alla möjliga sammanhang, och kan lura den som inte känner till fenomenet. Framförallt märks det när det finns någon typ av sållningsmekanism. Ta till exempel musikbranschen. Artister och band har någon typ av normalnivå. Avicii har sin, liksom Aretha Franklin eller Beethoven. Ibland presterar de något extra bra, och ibland något lite sämre. Men för att överhuvudtaget slå igenom måste en artist eller ett band få till en riktig fullträff, som antagligen ligger över deras normala nivå.

När bandet väl fått till fullträffen får de ett skivkontrakt, och får därför oftast göra en andra skiva. Den kommer antagligen ligga närmare bandets medelvärde, och alltså vara sämre än debuten. Helt logiskt ur statistisk synvinkel, men nästan mystiskt för den oinvigde. Det har till och med ett eget namn: ”Difficult Second Album Syndrome”. Brittiska musikbranschens pris till bästa debutant under året, Mercury Prize, sägs också ha en förbannelse, eftersom de flesta har svårt att följa upp succén.

Hur endimensionellt är det svenska partisystemet?

Det svenska partisystemet är inte längre lika endimensionellt som det har varit historiskt (se Oscarsson 1998). Vänster-högerdimensionen är fortfarande den viktigaste i förklaringar av partival men samtidigt dras partirymden isär av flera konkurrerande dimensioner. Tidigare forskning har visat att det finns ett antal åsiktsdimensioner som har en självständig betydelse i modeller som vill förklara svenskt väljarbeteende: den gröna miljödimensionen, den vita etik/moraldimensionen, den xenofobisk-kosmopolitiska dimensionen, jämställdhetsdimensionen och EU-dimensionen. Dimensionerna har kunnat identifieras med hjälp av analyser av strukturen i människors åsikter i politiska sakfrågor under lång tid, det handlar inte om särskilt nya fenomen. Men de spelar förstås olika stor roll i olika sammanhang och alla befinner sig i skuggan av den dominerande vänster-högerdimensionen.

Figur 1    Partiernas väljare positionerar sig längs olika åsiktsdimensioner, 2010 års val.

Kommentar: För detaljer hänvisas till Oscarsson & Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik.

Det är ett missförstånd att svensk valforskning endast använder sig av vänster-höger för att förklara partival. Ideologiska röstningsmodeller innefattar oftast ett stort antal åsiktsdimensioner som tillsammans ger en mycket stark förklaringskraft. Men samtidigt: de rumsliga dimensioner som representerar variation med anknytning till grundläggande syn på jämlikhet, statens roll, det offentligas uppgift, etc, tenderar att vara viktigast. Globalisering, invandring, EU, jämställdhet, postmaterialism, har totalt sett en svagare förklaringskraft. Det betyder inte att de är oviktiga för att förklara politisk förändring och enskilda partiers fram- och tillbakagångar.

Ett skäl till att vänster-höger är så pass inflytelserik är att den historiskt varit ett så kraftfullt verktyg för kommunikation mellan väljare och valda att den kunnat absorbera sådana konfliktdimensioner som till en början gått på tvärs med vänster-höger. De rumsliga metaforerna vänster och höger är i sig självt ett kraftfullt orienteringsverktyg. Även om det substantiella innehållet i vänster och höger förändras eller är olika i olika politiska system, fungerar det som ett överordnat koordinatsystem där partier och väljare kan signalera riktning och avsikt till varandra (jfr Oscarsson 1998). Partier, medier, tjänstemän (och säkert också vi statsvetare) bidrar till att reproducera, återskapa den ideologiska vänster-högerstrukturen.

Vill man förklara regeringsskiften, partibyten och partival i Sverige kommer man inte ifrån att skiljelinjen mellan vänster och höger fortfarande är den grundläggande konfliktdimensionen i systemet. Det beror delvis också på att åsiktsdimensionerna inte är ortogonala utan samvarierar med varandra. Ser man närmare på partiernas inbördes rangordning längs andra alternativa konfliktlinjer visar det sig att det finns en stor överensstämmelse mellan dem. Vänsterpartiet och miljöpartiet turas om att vara flankpartier å ena hållet, medan SD, M och KD turas om att vara flankparti å det andra.

Det är uppenbart att flykting-invandringsdimensionen, eller den xenofobiska-kosmopolitiska dimensionen, eller GAL-TAN (Green-Alternative-Libertarian vs Traditional-Authoritarian-Nationalist), eller vad man nu väljer att kalla den, spelade en stor roll för utgången av 2014 års val. Väljarbeteende och partikonkurrens utspelade sig inte enbart längs den traditionella vänster-högerdimensionen. När vi analyserar och förklarar varför 2014 års val slutade som den gjorde och varför väljarströmmarna flöt som de gjorde kommer denna åsiktsdimension spela en framträdande roll.

Vi känner till denna åsiktsdimension sedan länge. Vad som avgör om åsiktsdimensioner får betydelse i ett givet val är förstås beroende av hur det politiska rummet tänjs och böjs (se figur 1). Partiernas sätt att manövrera längs dimensionerna, liksom deras ansträngningar att tona ned eller väcka större uppmärksamhet för de frågor som hör till dimensionen. Väljarnas bedömningar av åsiktsdimensionernas viktighet och uppfattningar om partiernas positioner, är också en faktor att ta hänsyn till i analyser som vilar på spatial valteori.

Figur 1

Den politiska rymdens åsiktsdimensioner kan töjas på olika sätt så att åsiktsavstånden mellan väljare och partier förändras och leder till olika aggregerat utfall (valresultat). 

Källa: Oscarsson (1998) s 196.

Den fredliga organiserade maktkamp mellan mot varandra stående intressen kan alltså, om man vill, beskrivas som en kamp om den ideologiska rymdens form. På lång sikt kan aktörer försöka förändra innehållet i dimensionerna, men på kort sikt får man ägna sig åt att försöka töja och sträcka i dem, och att söka manövrera sig till regioner i rymden där man kan vinna nya och fler väljare utan att fördenskull förlora de man redan har.

Lästips:

Oscarsson, Henrik (1998) Den svenska partirymden. Konfliktstrukturen i partisystemet 1956-1996. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen (avhandling).

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2015) Chapter forthcoming in Pierre, Jon (Red.) Oxford Handbook of Swedish Politics. London: Oxford University Press.

Svågerpolitik i Sverige

Ett grundproblem i forskningen om korruption och maktmissbruk är att det finns väldigt lite data. Anledningen är naturligtvis att de inblandade inte har något intresse av att skylta med det offentligt. Databristen gör att vi har svårt att svara på grundläggande frågor som till exempel när Sverige gick från att vara ett land där riksdagsledamöter tog mutor och där ämbetsmän missbrukade sin ställning till dagens välfungerande statsförvaltning.

Forskare måste därför vara kreativa för att försöka mäta förekomst av korruption. I en ny uppsats har jag utvecklat ett sätt att mäta indikationer på nepotism, svågerpolitik, i svensk statsförvaltning i historiskt perspektiv. Nepotism innebär att man gynnar släktingar vid tillsättningar av tjänster, och är oförenligt med en meritokratisk byråkrati där skicklighet och förtjänst premieras.

Partipiskan och den moraliska kompassen

Decemberöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen gör gällande att oppositionen vid budgetomröstningen ska lägga ned sina röster för att förhindra att Sverigedemokraterna ska kunna fälla regeringen. Inom särskilt Moderaterna har detta föranlett tung intern kritik, och vissa ledamöter har hotat att inte följa uppgörelsen. ”Jag känner mig inte bunden av partilinjen” sa till exempel Finn Bengtsson (M).

Och det är han inte heller. Svenska riksdagsledamöter har ett personligt mandat, och kan formellt inte tvingas att rösta på ett visst sätt, eller fråntas sitt mandat av partiet. Partiet kan däremot utesluta ledamoten, vilket naturligtvis är ett starkt påtryckningsmedel.

Samtidigt är de flesta ledamöter inte valda i kraft av att ha fått många personkryss, utan för att de står högt upp på ett partis lista. Väljarna har antagligen tänkt sig att ledamoten ska företräda partiets politik. Och vad händer när väljarnas åsikter skiljer sig från partiets, som till exempel blev tydligt i samband med FRA-omröstningen 2008?