Hur endimensionellt är det svenska partisystemet?

Det svenska partisystemet är inte längre lika endimensionellt som det har varit historiskt (se Oscarsson 1998). Vänster-högerdimensionen är fortfarande den viktigaste i förklaringar av partival men samtidigt dras partirymden isär av flera konkurrerande dimensioner. Tidigare forskning har visat att det finns ett antal åsiktsdimensioner som har en självständig betydelse i modeller som vill förklara svenskt väljarbeteende: den gröna miljödimensionen, den vita etik/moraldimensionen, den xenofobisk-kosmopolitiska dimensionen, jämställdhetsdimensionen och EU-dimensionen. Dimensionerna har kunnat identifieras med hjälp av analyser av strukturen i människors åsikter i politiska sakfrågor under lång tid, det handlar inte om särskilt nya fenomen. Men de spelar förstås olika stor roll i olika sammanhang och alla befinner sig i skuggan av den dominerande vänster-högerdimensionen.

Figur 1    Partiernas väljare positionerar sig längs olika åsiktsdimensioner, 2010 års val.

Kommentar: För detaljer hänvisas till Oscarsson & Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik.

Det är ett missförstånd att svensk valforskning endast använder sig av vänster-höger för att förklara partival. Ideologiska röstningsmodeller innefattar oftast ett stort antal åsiktsdimensioner som tillsammans ger en mycket stark förklaringskraft. Men samtidigt: de rumsliga dimensioner som representerar variation med anknytning till grundläggande syn på jämlikhet, statens roll, det offentligas uppgift, etc, tenderar att vara viktigast. Globalisering, invandring, EU, jämställdhet, postmaterialism, har totalt sett en svagare förklaringskraft. Det betyder inte att de är oviktiga för att förklara politisk förändring och enskilda partiers fram- och tillbakagångar.

Ett skäl till att vänster-höger är så pass inflytelserik är att den historiskt varit ett så kraftfullt verktyg för kommunikation mellan väljare och valda att den kunnat absorbera sådana konfliktdimensioner som till en början gått på tvärs med vänster-höger. De rumsliga metaforerna vänster och höger är i sig självt ett kraftfullt orienteringsverktyg. Även om det substantiella innehållet i vänster och höger förändras eller är olika i olika politiska system, fungerar det som ett överordnat koordinatsystem där partier och väljare kan signalera riktning och avsikt till varandra (jfr Oscarsson 1998). Partier, medier, tjänstemän (och säkert också vi statsvetare) bidrar till att reproducera, återskapa den ideologiska vänster-högerstrukturen.

Vill man förklara regeringsskiften, partibyten och partival i Sverige kommer man inte ifrån att skiljelinjen mellan vänster och höger fortfarande är den grundläggande konfliktdimensionen i systemet. Det beror delvis också på att åsiktsdimensionerna inte är ortogonala utan samvarierar med varandra. Ser man närmare på partiernas inbördes rangordning längs andra alternativa konfliktlinjer visar det sig att det finns en stor överensstämmelse mellan dem. Vänsterpartiet och miljöpartiet turas om att vara flankpartier å ena hållet, medan SD, M och KD turas om att vara flankparti å det andra.

Det är uppenbart att flykting-invandringsdimensionen, eller den xenofobiska-kosmopolitiska dimensionen, eller GAL-TAN (Green-Alternative-Libertarian vs Traditional-Authoritarian-Nationalist), eller vad man nu väljer att kalla den, spelade en stor roll för utgången av 2014 års val. Väljarbeteende och partikonkurrens utspelade sig inte enbart längs den traditionella vänster-högerdimensionen. När vi analyserar och förklarar varför 2014 års val slutade som den gjorde och varför väljarströmmarna flöt som de gjorde kommer denna åsiktsdimension spela en framträdande roll.

Vi känner till denna åsiktsdimension sedan länge. Vad som avgör om åsiktsdimensioner får betydelse i ett givet val är förstås beroende av hur det politiska rummet tänjs och böjs (se figur 1). Partiernas sätt att manövrera längs dimensionerna, liksom deras ansträngningar att tona ned eller väcka större uppmärksamhet för de frågor som hör till dimensionen. Väljarnas bedömningar av åsiktsdimensionernas viktighet och uppfattningar om partiernas positioner, är också en faktor att ta hänsyn till i analyser som vilar på spatial valteori.

Figur 1

Den politiska rymdens åsiktsdimensioner kan töjas på olika sätt så att åsiktsavstånden mellan väljare och partier förändras och leder till olika aggregerat utfall (valresultat). 

Källa: Oscarsson (1998) s 196.

Den fredliga organiserade maktkamp mellan mot varandra stående intressen kan alltså, om man vill, beskrivas som en kamp om den ideologiska rymdens form. På lång sikt kan aktörer försöka förändra innehållet i dimensionerna, men på kort sikt får man ägna sig åt att försöka töja och sträcka i dem, och att söka manövrera sig till regioner i rymden där man kan vinna nya och fler väljare utan att fördenskull förlora de man redan har.

Lästips:

Oscarsson, Henrik (1998) Den svenska partirymden. Konfliktstrukturen i partisystemet 1956-1996. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen (avhandling).

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2015) Chapter forthcoming in Pierre, Jon (Red.) Oxford Handbook of Swedish Politics. London: Oxford University Press.

One thought on “Hur endimensionellt är det svenska partisystemet?

  1. Beteckningarna på kategorierna har viss slagsida, kan jag tycka. Positive, generous och kosmopolitisk är ju klart mer positivt värdeladdade termer än negative, restrictive och xenofobisk. (Varför inte dra till med good vs evil direkt?)

    Och när man pratar om ”extremistpartier” så kan det vara värt att notera att Mp ligger längst ut på ena kanten i 5 av 9 fall, SD i 3 av 9.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s