Naturens (och politikens) jantelag

Ett fascinerande men väldigt logiskt fenomen inom naturen är det som kallas “återgång till medelvärdet”. Väldigt långa föräldrar kommer antagligen att få ganska långa barn, men troligtvis inte lika långa som de själva är. Korta föräldrar kommer antagligen att få barn som är kortare än genomsnittet, men inte lika korta som sina föräldrar. Ett extremt värde följs mest sannolikt av ett värde som ligger närmare medelvärdet. Det är naturens jantelag – det är svårt att sticka ut i längre perioder.

Återgång till medelvärdet dyker upp i alla möjliga sammanhang, och kan lura den som inte känner till fenomenet. Framförallt märks det när det finns någon typ av sållningsmekanism. Ta till exempel musikbranschen. Artister och band har någon typ av normalnivå. Avicii har sin, liksom Aretha Franklin eller Beethoven. Ibland presterar de något extra bra, och ibland något lite sämre. Men för att överhuvudtaget slå igenom måste en artist eller ett band få till en riktig fullträff, som antagligen ligger över deras normala nivå.

När bandet väl fått till fullträffen får de ett skivkontrakt, och får därför oftast göra en andra skiva. Den kommer antagligen ligga närmare bandets medelvärde, och alltså vara sämre än debuten. Helt logiskt ur statistisk synvinkel, men nästan mystiskt för den oinvigde. Det har till och med ett eget namn: ”Difficult Second Album Syndrome”. Brittiska musikbranschens pris till bästa debutant under året, Mercury Prize, sägs också ha en förbannelse, eftersom de flesta har svårt att följa upp succén.

I sport går återgång till medelvärdet ofta under namnet ”Second season syndrome”. Ett fotbollslag som överpresterar och lyckas gå upp i högsta divisionen kommer rent statistiskt att spela sämre nästa säsong. Tvärtom kommer extra dåliga perioder att följas av något bättre.

Och det är här det blir intressant ur politisk synvinkel. När ett fotbollslag förlorar många matcher höjs oundvikligen röster som kräver tränarens avgång. Ibland, när det är som mörkast, avgår tränaren. Troligen kommer laget därefter spela bättre, vilket den nya tränaren får äran för. Men det kan också helt enkelt vara så att laget återgår till sin normalnivå. Detsamma gäller ett parti som går särskilt dåligt i opinionen. Om partiledaren då avgår är det troligt att opinionssiffrorna går uppåt igen, men det är inte alls säkert att det är den nya partiledarens förtjänst. Kanske hade de gjort det även med den gamla partiledaren.

När Stefan Löfven tillträdde gjorde Socialdemokraternas opinionssiffror ett jätteskutt uppåt, vilket kallades för ”Löfven-effekt”. Den rimliga tolkningen är istället att opinionsstödet återgick till en mer normal nivå efter Juholt-perioden. Man kunde till exempel se att väljarna tyckte att partiet hade förbättrat sin politik avsevärt, innan Löfven presenterat några konkreta förslag.

Annie Lööf är ett annat exempel. Ett tag kämpade Centerpartiet med riktiga bottensiffror. Lööf hängde i, och de är nu uppe på normala nivåer. Hade de bytt på botten hade man säkert sagt att det var en effekt av den nya partiledaren. På samma sätt blir det säkert om Folkpartiet nu byter ut Jan Björklund. Valresultatet 2014 var det näst sämsta någonsin. Nästa val kommer säkert att gå bättre, oavsett partiledare. För Göran Hägglund är det dock annorlunda. Han byter inte som en reaktion på särskilt dåliga opinionssiffror. Rent statistiskt finns det därför ingen anledning att tro att partiets siffror kommer studsa uppåt.

Tillfälliga opinionsförändringar är dock inte det mest intressanta. En partiledare kan bidra till att en politisk kursändring och lägga grunden till långsiktig framgång, eller kris. Det är det viktiga, inte hur det svänger precis kring ledarskiftet. What goes up must come down – och tvärtom.

5 thoughts on “Naturens (och politikens) jantelag

  1. Jag vill inte tro att det finns så enkla paralleller mellan genetik och politik eller mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap även om det du skriver låter förföriskt elegant. När du pratar genetik låter det som att tillbakagången mot mitten sker redan i nästa generation, men i politiken finns väl många exempel på att så inte sker och du verkar vilja välja sådana som passar (kanske gör du samma sak även med musiken?). Två exempel är väl a) det svenska valdeltagandet som ökat i stort sett kontinuerligt mellan 1924 och 1976 och därefter visserligen backat lite men förstås inte är och aldrig mer kommer att komma i närheten av 1924 års nivåer. Och så har vi väl b) Socialdemokraternas ökade väljar stöd från i stort sett starten och fram till 1968. Om jag får hålla på en stund till så tror jag det finns massor av samhällsfenomen där ”återgång mot mitten” snarare är undantag är regel. Den sedan länge successivt pågående sekulariseringen till exempel.

    • Du har så klart helt rätt, bäste handledare. Saker förändrar sig, även inom politiken, på lång sikt. Det var det jag försökte flagga för i sista stycket.

      Men på kort sikt tror jag ändå att det är en hel del som styrs av återgång till medelvärdet, särskilt opinionssiffrorna. Ta till exempel Socialdemokraternas succé i mätningarna direkt efter Decemberöverenskommelsen, med efterföljande tillbakagång.

      När det gäller musik och annan konst är jag rätt säker (men har ingen data på det). Debutalbumet är oftast bättre, och den första filmen är ofta bättre än uppföljaren. Men Beatles blev ju i princip bara bättre och bättre så det är klart det finns undantag!

      /Anders

  2. Lite OT kanske, men ändå: att musikgrupper har svårt att prestera en lika bra andraskiva beror väl ganska mycket på att man till den första skivan haft åratal på sig att skiva låtar, medan den andra ofta skall stressas fram inom ett år.

    Och att fotbollslag som lyckas gå upp i högsta divisionen spelar sämre nästa säsong beror väl nästan helt på att lagen tills dess köpts sönder av större klubbar?

  3. Diskussionen har fortsatt även i en liten ”mejlgrupp” där Peter Esaiasson gick ut till Sundells försvar och där jag svarade igen. Bifogar diskussionen nedan så får vi se om det leder framåt:

    Esaiasson: Intressant! Jag tror dock du missar poängen med regression to the mean (det är vad det handlar om va?).
    Som jag förstår det handlar det om att varje enskild observation/prestation/händelse orsakas av en systematisk och slumpmässig komponent. Den systematiska komponenten kan förklara trender (svenskarna är mer engagerade i politik och röstar oftare), den slumpmässiga komponenten handlar om tillfälliga faktorervid varje enskilt val. Om det då vid ett tillfälle de slumpmässiga faktorerna dragit upp t ex valdeltagandet ökar sannolikheten att de slumpmässiga (tillfälliga) faktorerna vid nästa tillfälle drar ner valdeltagandet. Ibland överpresterar systemet i fråga om valdeltagande och då ökar sannolikheten att nästa gång blir prestationen närmare den (lägre) genomsnittliga prestationen. Ungefär.

    Gilljam: Jag det låter ju smart och så har jag ju inte riktigt tänkt och det stämmer säkert för naturkunskap även om jag är lite frågande inför vad den systematiska komponenten skulle bestå i att långa människor får ännu längre barn. Ok för att långa får långa barn och att slumpen gör att de varannan gång får ännu längre barn men finns här även en systematisk komponenet, det vill säga trendfaktorer?
    Och hur ser det då ut med till exempel valdeltagandet: Om den systematiska komponenet drar upp valdeltagandet år efter år så borde den slumpmässiga komponenten i genomsnitt spä på vart annat år och hålla emot vartannat år. Brukar trender verkligen se ut så?
    Eller är det så att i naturvetenskap är slumpfaktorerna så stora att dom syns (och dominerar) medan när det till exempel handlar om valdeltagande och sekularisering så är slumpfaktorerna så svaga att dom inte märks? Om det senare gäller så kanske Anders ändå är ute på lite hal is.

    • Jag håller med Mikael i mycket, men jag tror att det beror lite på vad man pratar om, eller i vilket perspektiv. I den bifogade bilden visas Socialdemokraternas stöd i Sifos mätningar sedan 1970-talet. Jag har ritat ut två linjära trendlinjer – en fram till 1990 och en med början 1990.

      Socialdemokraternas stöd i Sifo

      I jättelångt tidsperspektiv kan man se att Socialdemokraterna först går upp (innan grafen börjar), och sedan går ner på 1990-talet. I mellanlångt perspektiv kan man se att det går upp och ner kring trendlinjerna. På kort perspektiv är det så att det finns en stark korrelation mellan vad ett parti hade förra månaden och vad de har den här månaden, men en negativ korrelation mellan förändringen från månad t-2 till t-1 och förändringen mellan t-1 till t0 (vilket sannolikt beror på urvalsmetodiken).

      Sammanfattningsvis: Jag menar absolut att det finns långsiktiga trender, men på kort sikt ges mer utrymme åt slump, eller tillfälliga förändringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s