En förändring av abortlagstiftningen som även Kristdemokraterna bör kunna gå med på

Det här är ett gästinlägg av Henrik Friberg-Fernros, docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Henrik Friberg-Fernros forskar bland annat om koherens i offentlig politik som rör liv och död.

***

Gemensamt för den strida ström av kristdemokratiska partiledarkandidater som trätt fram är att man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen i sin helhet. Det i sig kan tyckas en aning märkligt i ljuset av t ex följande formulering i partiets principprogram:

Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter. Det absoluta och okränkbara människovärdet är således knutet till människans existens, från tillblivelsen till livets slut. Mot denna bakgrund anser vi att rätten till liv ska grundlagsfästas (s.25).

Förvisso slår principprogrammet också fast att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort” (s.26). Men när de kristdemokratiska partiledarkandidaterna går ut och stödjer den svenska abortlagstiftningen så tycks det också omfatta möjligheterna att göra abort senare än ”graviditetens första fas”. Här ges det alltså utrymme i principprogrammet att göra korrigeringar av abortlagstiftningen när det åtminstone gäller den bortre gränsen för abort.

Men oavsett om man anser att partiledarkandidaterna följer sitt principprogram när man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen, så finns det faktiskt andra skäl än rent partiideologiska att avhålla sig från att okritiskt acceptera den svenska abortlagstiftningen. Jag menar rent av att man inte ens behöver vara det minsta kritisk till möjligheter att göra abort så sent som abortlagstiftningen medger, dvs i den 22:a graviditetsveckan, för att man ändå ska anse att abortlagstiftningen bör korrigeras med avseende på den bortre gränsen för abort. Det finns nämligen ett logiskt problem med den svenska abortlagstiftningen som vi behöver hantera oavsett vilken ståndpunkt vi har om aborters moraliska status. Låt mig förklara.

Läs mer

Om åsiktsrepresentation

Just nu pågår den tionde Riksdagsundersökningen som genomförts i Sverige. Professor Sören Holmberg skrev sin doktorsavhandling ”Riksdagen representerar svenska folket” på den första studien 1969. Undersökningsserien är världsunik på många sätt. Inget annat land kan följa utvecklingen av parlamentsledamöters värderingar, rolluppfattningar, karriärambitioner och sakfrågeåsikter lika bra som Sverige och med så fantastiskt höga svarsfrekvenser.

Ett stort antal spännande studier har publicerats på de svenska Riksdagsundersökningarna, däribland Representation from above (Esaiasson & Holmberg 1996), Beyond Westminster and Congress (Heidar & Esaiasson 2000), Exit riksdagen (Wängnerud & Hermansson), men även doktorsavhandlingarna Politikens andra sida (Wängnerud 1998), Bakom riksdagens fasad (1998) och Politiker med karriärambitioner (Öhberg 2011). För att nämna några.

Representerar riksdagen svenska folket?

En sentida helt obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för den svenska demokratins hälsotillstånd är Sören Holmbergs kapitel ”Representerar riksdagen svenska folket?” från Mikael Gilljam och David Karlssons bok Svenska politiker (2014). Holmberg återvänder till huvudfrågeställningen för sin avhandling och genomför en uppdatering av analysen av hur stor åsiktsrepresentationen är mellan väljare och valda i Sverige. Detta är en godbit som inte går att länka till elektroniskt. Man måste alltså köpa boken eller låna den på ett bibliotek.

Åsiktsrepresentativitet mellan väljare och deras främsta företrädare, riksdagsledamöterna, är förstås viktigt i en väl fungerande representativ demokrati. Holmberg konstaterar att en slumpmässigt vald riksdag hade representerat svenska väljare på ett bättre sätt än de 349 som företräder dem.

”I de allra flesta fall är alltså den faktiska graden av åsiktsöverensstämmelse mellan riksdagen och svenska folket sämre än vad en helt slumpvald riksdag skulle uppvisa. Det är svårt att argumentera för att åsiktsrepresentativiteten är hög när den är sämre än den skulle vara om riksdagsledamöterna lottades fram. Vad resultaten demonstrerar är att representativ demokrati inte bara innefattar avspegling utan också politiskt ledarskap och opinionsbildning och därmed åsiktsdifferenser mellan väljare och valda. Vi kan bara konstatera att de processer som åstadkommer åsiktslikhet mellan väljare och valda varit svagare i Sverige under de fyrtio år vi gjort våra representationsstudier än de processer som leder till åsiktsolikheter. Representation ovanifrån har varit starkare än representation nedifrån.” (Holmberg i Karlsson & Gilljam 2014:99)

Men samtidigt är åsiktsrepresentationen i frågor som har med den centrala konfliktdimensionen att göra — vänster-högerrelaterade frågor som offentliga sektorns och skatternas storlek, privatiserad sjukvård, minskade inkomstskillnader — klart godkänt. När det gäller andra frågor är det klart sämre, som t ex frågan om att införa hårdare fängelsestraff (folket mer positivt än de folkvalda), sex timmars arbetsdag (folket mer positiv än riksdagen), frågan om att avskaffa vårdnadsbidraget (riksdagen mer positiv än folket), Turkiet medlem i EU (riksdagen mer positiv än folket) och förslaget att ta emot färre flyktingar i Sverige (folket mer positivt än riksdagen).

Åsiktsskillnaderna mellan väljare och folkvalda när det gäller EU, frågor om brott och straff och flyktingmottagning är mer eller mindre kronisk; riksdagsledamöterna och väljarna står långt i från varandra och någon utjämning eller justering äger inte rum. Den folkvalda eliten har under decennier varit mer EU-vänlig och mer tolerant i frågor som rör brott och straff och flykting- och invandring än folket.

Ta emot färre flyktingar

En jämförelse av en av alla indikatorer — inställningen till flyktingmottagning — visar utvecklingen så långt tillbaka vi kan komma med Valundersökningar, SOM-undersökningar och Riksdagsundersökningar (se figuren nedan). Under perioden 1994-2013 har andelen som tycker bra om förslaget ”ta emot färre flyktingar” varierat med mellan 41 och 56 procent i befolkningen (enligt SOM). Motsvarande andel beräknad på samma sätt har varierat mellan 7 och 16 procent bland riksdagsledamöterna under samma period.

Figuren visar mer än det välkända åsiktsglappet mellan väljare och valda. Den visar också att inställningen till flyktingmottagning var som mest restriktiv bland rd-ledamöterna i undersökningarna 1994 och 1996 men att det efter den tidpunkten varit en något lägre andel positiva till förslaget att ta emot färre flyktingar, och detta trots att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010.

Resultaten visar också att flyktingopinionen är svårfångad i den meningen att resultaten av studier blir olika beroende på vilka indikatorer som används och även vilka datainsamlingsmetoder som används. I de svenska Valundersökningarna används en identisk frågeformulering som i SOM-undersökningarna men här handlar det om intervjuer via besök eller telefon och inte postenkät. Skillnaderna i datainsamlingsmetod skapar en systematisk skillnad i den flyktingopinion som avspeglas. Många metodexperiment bekräftar att människors inställning till flyktingmottagning kan vara extra känsliga för sättet på vilket frågor ställs, vilka svarsalternativ som erbjuds och i vilket sammanhang frågorna ställs. Sammanhanget och sättet att formulera frågorna leder till att olika överväganden väger olika tungt in i bedömningarna.

Politiskt korrekt = Långsiktigt socialt hållbart?

Likt elektronen vars position och laddning inte låter sig mätas samtidigt är mätningar av flyktingopinionen starkt beroende av sammanhanget. Mer så än många andra sakområden. Varför? Vi tvättar våra preferenser när vi lämnar anonymiteten och behöver stå till svars för dem i ett socialt sammanhang (som t ex när vi svarar på frågor i en besöksintervju). Effekten har många namn. En del kallar det effekter av deliberation. Andra säger att vi tenderar att avlämna politiskt korrekta svar i ett sammanhang där andra människor deltar. En tredje skulle säga att när vi behöver ta ansvar för våra åsikter tenderar vi att väga in tyngre och ta mer hänsyn till överväganden om vad som är långsiktigt socialt gångbart. Vi skiftar perspektiv, ser helheter, lyfter blicken, tar in fler argument, ser allmänintresset och justerar våra prioriteringar. (Kanske är det ingen slump att de stora deliberativa medborgarpanelerna som James Fishkin genomfört runt om i världen kunnat konstatera deliberationseffekter just på områden som brott/straff och invandring/flyktingar).

Varför är eliter mer toleranta än folket?

Hur man än väljer att se på sådana saker väcker frågor om åsiktsrepresentativitet många intressanta och spännande frågeställningar som räcker till många heta och härliga diskussioner. Varför är samhällseliter i alla samhällen mer toleranta och generösa i frågor som rör brott och straff och migration? Handlar det om en ansvarstagandeeffekt, en opinionsbildningseffekt, eller en kunskapseffekt? Hur kan det representativa systemet upprätthålla en kroniskt bristande åsiktsrepresentativitet utan att obalanserna såsmåningom rätas upp? Hur kommer Sverigedemokraternas starkare närvaro i riksdagen efter valet 2014 påverka åsiktsöverensstämmelsen mellan väljare och valda? Och hur påverkar riksdagsarbetet partiets ledamöter? Kommer även Sverigedemokraternas ledamöter att med tiden socialiseras in i en mer tolerant hållning i frågor om brott och straff och flyktingmottagning?

Den tionde Riksdagsundersökningen från Valforskningsprogrammet i Göteborg pågår medan du läser det här. Trehundrafyrtionio riksdagsledamöter har under vintern och våren möjlighet att ge ett historiska bidrag till en världsunik datainsamling som stärker svensk demokratiforskning internationellt och ger värdefullt bränsle till ett levande samtal om tillståndet i den svenska representativa demokratin. Docent David Karlsson leder det bokprojekt där du kommer att kunna läsa de första analyserna av materialet om ungefär ett år. Då kommer vi att kunna se hur tidsserierna om åsiktsrepresentativitet utvecklas efter 2013. Det är viktigt att alla ledamöter svarar så att vi får en så tillförlitig avläsning av åsiktsrepresentationen som möjligt.

Referenser

  • Esaiasson, Peter & Heidar, Knut. (2000). Beyond Westminster and Congress : the Nordic experience. Columbus: Ohio State University Press.
  • Esaiasson, Peter & Holmberg, Sören. (1996). Representation from Above. Members of Parliament and Representative Democracy in Sweden. Aldershot: Dartmouth.
  • Hagevi, Magnus. (1998). Bakom riksdagens fasad. Göteborg: Akademiförl./Corona.
  • Karlsson, David., & Gilljam, Mikael. (2014). Svenska politiker : om de folkvalda i riksdag, landsting och kommun. Stockholm: Santérus.
  • Wängnerud, Lena. (1998). Politikens andra sida : om kvinnorepresentation i Sveriges riksdag. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen Univ. distributör.
  • Öhberg, Patrik (2011). Politiker med karriärambitioner – en omöjlig självklarhet : en studie om karriärambitionernas betydelse i den representiva demokratin. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Inget tyder på försämrad interndemokrati

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Erlingsson, Magnus Hagevi och Karl Loxbo.

***

I den allmänna debatten möts man inte sällan av bilder av politiska partier som brottas med stora problem (se t.ex. här, här och här). Otvivelaktigt dröjer en bild kvar från 1990-talets sista år av en representativ valdemokrati på fallrepet, en bild som beskrivs i termer av sjunkande valdeltagande, ökande politikermisstro och toppstyrda partier med stadigt vikande medlemstal. I ett SOM-kapitel från 2014, ”Ingen partikris, trots allt?” gör Gissur Erlingsson och Mikael Persson en ansats till att korrigera en sådan dyster bild. Bland annat påpekade de att politikerförtroendet och valdeltagandet ökat rejält jämfört med bottennoteringarna 1998 och att medlemstappet har bromsats upp (och kanske t.o.m. ser ut att ha en svagt positiv trend). Läs mer