Inget tyder på försämrad interndemokrati

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Erlingsson, Magnus Hagevi och Karl Loxbo.

***

I den allmänna debatten möts man inte sällan av bilder av politiska partier som brottas med stora problem (se t.ex. här, här och här). Otvivelaktigt dröjer en bild kvar från 1990-talets sista år av en representativ valdemokrati på fallrepet, en bild som beskrivs i termer av sjunkande valdeltagande, ökande politikermisstro och toppstyrda partier med stadigt vikande medlemstal. I ett SOM-kapitel från 2014, ”Ingen partikris, trots allt?” gör Gissur Erlingsson och Mikael Persson en ansats till att korrigera en sådan dyster bild. Bland annat påpekade de att politikerförtroendet och valdeltagandet ökat rejält jämfört med bottennoteringarna 1998 och att medlemstappet har bromsats upp (och kanske t.o.m. ser ut att ha en svagt positiv trend).

Erlingsson och Persson diskuterade dock bara perifert en annan, men tämligen central aspekt, av frågan om partiernas tilltagande problem, en fråga som då och då skymtar fram i debatten: parallellt med nämnda kristecken ska partiernas interndemokrati ha försämrats. Saken diskuterades en del på 1990-talet, då exempelvis Mikael Gilljam och Tommy Möller (1996) slog fast att ”en maktförskjutning [har] ägt rum från partimedlemmar till partiledningar” samt att det inte råder något tvivel om att medlemsinflytandet i partierna har avtagit över tid. Inte sällan kan man i dag läsa saker som att ”partierna struntar i medlemmarnas röster”; att partierna är toppstyrda; eller att ”partierna har förlorat fotfästet … [de] är inte länge samma länk mellan den offentliga makten och väljarna som de en gång varit.

Budskap om ökad toppstyrning och försämrad interndemokrati återkommer också i den internationella partiforskningen. Enligt den inflytelserika ”kartellpartitesen” har den partiinterna demokratin successivt fått ge vika, eller helt försvunnit, i takt med att partierna har utvecklats från att vara relativt demokratiska massorganisationer till att bli alltmer professionaliserade kampanjmaskiner

Men, den med jämna mellanrum uppblossande debatten om försämrad interndemokrati tycks något perspektivlös. Åtminstone sedan 1960-talet har forskare tävlat om göra mer eller mindre dystopiska prognoser över partiernas framtid. Larmrapporter om sjunkande interndemokrati och minskad väljarkontakt bör nog därför tas med en nypa salt. Som Jan Teorell (1998 s. 341) uppmärksammar, saknas nämligen undersökningar av hur partiernas interndemokrati fungerade förr. Teorell beskriver problemet genom att lansera begreppet ”den nostalgiska synvillan”:

… först [postulerar forskarna] ett ursprungligt idealtillstånd, en interndemokratins lustgård; sedan jämförs detta med den för demokratin så nedslående nutiden, varpå slutsatsen att det blivit sämre blir ofrånkomlig […] Idag är det fler än för 30 år sedan som inifrån kräver förbättrad interndemokrati i partierna. Av detta dras den felaktiga slutsatsen att den interna demokratin har försämrats. Men i själva verket kan alltså den interna demokratin i partierna rent av vara bättre än förr – om än inte fullt så bra som medlemmarna nu skulle önska (Teorell 1998 s. 344f).

Om påståenden om försämrad interndemokrati är tämligen vanliga, är empiriska studier som försöker mäta saken betydligt mer sällsynta. Ett undantag är Karl Loxbos artikel ”Har den interna demokratin i partier försämrats över tid?”. Där analyserar Loxbo två beslutsprocesser i samma sakfråga i det svenska socialdemokratiska partiet. Den första beslutsprocessen är från masspartiets påstådda glansdagar (ATP-reformen på 1950-talet) och den andra är från den era (den nya pensionsreformen på 1990-talet) då kartellpartiet – karakteriserat av toppstyrning och professionalisering – sägs ha etablerats. Resultatet i studien är entydigt. Den interna demokratin har ingalunda försämrats, utan snarare förbättras – och det med besked.  Argumentet i Loxbos studie är emellertid inte att den interna demokratin fungerade tillfredsställande på 1990-talet. Huvudresultatet visar istället att partimedlemmarna som i princip helt saknade inflytande på 1950-talet hade blivit en maktfaktor som inte kunde negligeras 30 år senare.

Fallstudier är ett sätt att studera interndemokrati. Ett annat är att helt sonika fråga partimedlemmarna. Det är förstås inget perfekt mått, men kan säga oss åtminstone någonting om interndemokratin utveckling. År 1999 bad Demokratirådet SOM-institutet att ställa en rad frågor om medborgarnas syn på partierna. Bland annat ställdes en fråga som berör den interndemokratiska kärnan: huruvida partierna är bra eller dåliga på att ge medlemmarna inflytande över partiets politik. Gissur Erlingsson bad SOM-institutet upprepa Demokratirådets frågor 2013. I SOM-institutets frågebatteri finns även en fråga om huruvida respondenterna är medlemmar i ett parti (inklusive dess ungdoms- eller kvinnoförbund).  Detta torde vara individer som är hyggligt väl skickade att svara på frågan om medlemmarna bereds möjligheter att ha inflytande över partiets politik. När uppfattningarna om interndemokratin från 1999 respektive 2013 jämförs är resultatet slående: betydligt fler som uppger sig vara medlemmar anser att inflytandet fungerar bra 2013 jämfört med under 1990-talets slut samtidigt som andelen som tycker det fungerar dåligt minskar rejält. Det så kallade balansmåttet mellan de som tycker att det fungerar ”bra” respektive ”dåligt” har stärkts avsevärt under de här 14 åren.

Bra

Dåligt Vet ej Summa procent Antal svarande

Balansmått bra-dåligt

1999

31

58 11 100 131

– 27

2013

40

38 22 100 91

2

Differens 2013-1999

9

–20 11 100

29

Kommentar:  Frågan lyder som följer. ”Det finns olika uppfattningar om de politiska partierna. Hur tycker du partierna fungerar när det gäller:” varpå bland annat ”Att ge medlemmar inflytande över partiets politik” nämndes. Det var möjligt att svara ”mycket bra”, ”ganska bra” (sammanslaget till bra i tabellen), ”ganska dåligt” och ”mycket dåligt” (sammanslaget till dåligt i tabellen) samt ”vet ej”.

Med tanke med det begränsade antalet svarande bör inga långtgående slutsatser dras av resultatet. Men vi anser emellertid att man åtminstone kan hävda att resultatet inte ger något stöd för en tes som säger att partimedlemmarnas inflytande försämrats sedan 1990-talets slut. Inte heller motsäger partimedlemmarnas uppfattningar om sitt inflytande den tidigare forskning som pekar på att interndemokratin i partierna förbättrats.

Sammanfattningsvis menar vi att det finns avsevärt mycket större skäl till optimism än vad som är brukligt i den offentliga debatten och i partiforskningen. I stället för en nedåtgående spiral av minskat medlemsinflytande, skulle det faktiskt inte alls vara orimligt att förvänta sig den rakt motsatta utvecklingen.

2 thoughts on “Inget tyder på försämrad interndemokrati

  1. Min invändning mot resonemanget är följande: Vi vet att antalet medlemmar i de politiska partierna har minskat mellan 1999 och 2013. Vi vet att fler är nöjda idag med interndemokratin än det var då. Men kan det då inte vara så att de som var missnöjda med bland annat sitt inflytande i partiet har lämnat, varför de som är kvar är de som antingen inte bryr sig så mycket om inflytandet (de som är medlemmar av sociala/historiska skäl, som en del yngre respektive äldre), eller de som har eller kan förvänta sig att få inflytande?

    I så fall skulle den ökade nöjdheten inte avspegla någon förändring i processerna, utan en förändring i medlemsskaran.

  2. Bra metodologisk invändning. Två reaktioner. (1) Om poängen håller rakt av, skulle vi kanske förvänta oss att icke-medlemmar har en mer negativ syn på interndemokrati i partier än medlemmar. Emellertid ser vi inte detta – tror t.o.m., om du tittar på den aggregerade datan i Erlingsson & Persson, att icke-medlemmars syn är något mer positiv. (2) Poängerna från Loxbos artikel håller fortfarande, och då jämfört 1950-tal med 1990-tal.

    Men, som sagt: bra metodologisk intuition, men en forskningsfråga som nog kräver lite annan data än den vi har att jobba med för att ro i land helt (t.ex. surveya människor som slutat vara medlemmar, och jämföra med dem som är kvarvarande medlemmar; indirekt undersöker Erlingsson & Öhrvall nääästan den frågan i rapporten ”Politikens villkor”, när de försöker se om folk hoppar av politiska uppdrag i förtid för att de är missnöjda med t.ex. interndemokratin i partierna, och vi finner inget vidare belägg för ett sådant påstående).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s