En förändring av abortlagstiftningen som även Kristdemokraterna bör kunna gå med på

Det här är ett gästinlägg av Henrik Friberg-Fernros, docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Henrik Friberg-Fernros forskar bland annat om koherens i offentlig politik som rör liv och död.

***

Gemensamt för den strida ström av kristdemokratiska partiledarkandidater som trätt fram är att man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen i sin helhet. Det i sig kan tyckas en aning märkligt i ljuset av t ex följande formulering i partiets principprogram:

Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter. Det absoluta och okränkbara människovärdet är således knutet till människans existens, från tillblivelsen till livets slut. Mot denna bakgrund anser vi att rätten till liv ska grundlagsfästas (s.25).

Förvisso slår principprogrammet också fast att det inte är ”rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort” (s.26). Men när de kristdemokratiska partiledarkandidaterna går ut och stödjer den svenska abortlagstiftningen så tycks det också omfatta möjligheterna att göra abort senare än ”graviditetens första fas”. Här ges det alltså utrymme i principprogrammet att göra korrigeringar av abortlagstiftningen när det åtminstone gäller den bortre gränsen för abort.

Men oavsett om man anser att partiledarkandidaterna följer sitt principprogram när man förklarar sin lojalitet till den svenska abortlagstiftningen, så finns det faktiskt andra skäl än rent partiideologiska att avhålla sig från att okritiskt acceptera den svenska abortlagstiftningen. Jag menar rent av att man inte ens behöver vara det minsta kritisk till möjligheter att göra abort så sent som abortlagstiftningen medger, dvs i den 22:a graviditetsveckan, för att man ändå ska anse att abortlagstiftningen bör korrigeras med avseende på den bortre gränsen för abort. Det finns nämligen ett logiskt problem med den svenska abortlagstiftningen som vi behöver hantera oavsett vilken ståndpunkt vi har om aborters moraliska status. Låt mig förklara.

I min forskning, där jag bland annat har haft anledning att undersöka motiveringarna till vår nuvarande abortlagstiftning, kan jag konstatera att det skäl som anförs till den bortre gränsen för abort inte motiverar den gränsdragning som görs. Gränsen för när abort blir förbjuden bestäms i svensk lagstiftning av när fostret kan antas vara livsdugligt – det vill säga när fostret kan antas överleva utanför livmodern. Denna gräns motiveras i propositionen till förändringarna av abortlagen 1995 med att det behövs en betryggande säkerhetsmarginal mellan den senast tillåtna tidpunkten för abort och fostrets livsduglighet.

Jag menar dock att den gränsdragning som görs – och som alltså innebär att man inte får göra abort om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt – inte kan ge den betryggande säkerhetsmarginal som man enligt propositionen eftersträvar. Orsaken är att själva ordvalet i lagstiftningen – att abort inte ska får göras om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt – strider mot syftet att lagen ska ge en betryggande säkerhetsmarginal till fostrets livsduglighet. Kravet på att det ska kunna antas att fostret är livsdugligt innan förbudet mot abort träder i kraft är nämligen alltför högt ställt för att lagen ska kunna ge en betryggande säkerhetsmarginal. För om det ska finnas en betryggande säkerhetsmarginal till fostrets livsduglighet är det inte tillräckligt att förbjuda aborter endast i de fall bedömningen av fostrets livsduglighet är så pass säker att vi kan anta det är livsdugligt utan förbudet bör också gälla i fall då vår bedömning är mindre säker.

Resonemanget kan framstå som abstrakt, men det blir kanske tydligare om vi illustrerar det med ett exempel från andra sammanhang. Det skulle exempelvis knappast vara betryggande om trafikpoliser endast kontrollerade bilister som kunde antas vara berusade, och ignorerade bilister som de trodde eller misstänkte var berusade. Eller att man endast behandlade patienter som man antog hade cancer, och lät bli dem som man ”bara” misstänkte hade cancer. På samma sätt är det inte betryggande om man endast avstår från abort av foster om de kan antas vara livsdugliga, men aborterar foster som man misstänker eller tror kan vara livsdugliga. Under förutsättning att målet om en betryggande säkerhetsmarginal ska efterlevas, krävs det därför, menar jag, att abort förbjuds redan när vi tror eller misstänker att fostret är livsdugligt.

Det ska medges att det är ytterst få aborter som skulle påverkas om ovanstående förändring av abortlagstiftningen blev verklighet. Men ingen kan väl förneka att det är höga värden som står på spel i samband med sena aborter av foster och det är väl rimligt att vi då har en lagstiftning som hänger ihop.

One thought on “En förändring av abortlagstiftningen som även Kristdemokraterna bör kunna gå med på

  1. Intressant tanke, men jag är tveksam till din slutsats. En av finesserna med juridiken är ju att orden har en glidande betydelse. Att ha anledning att anta något är normalt ett mycket svagt krav, det räcker med att det finns något enstaka som tyder på att så kan vara fallet, i ditt rattfylleriexempel t.ex. att bilen rör sig på ett ovanligt sätt eller att föraren ser sliten ut. Och för den läkare (eller i förlängningen domstol) som är osäker på vad ”anledning att anta” betyder just i den här specifika kontexten, så är det ”bara” att gå till förarbetena och konstatera att det betyder att det ska finnas en tydlig säkerhetsmarginal.

    Sammanfattningsvis: anledning att anta = misstänker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s