Varför kan Folkpartiet inte växa?

Partisystemets Hallsberg. En väntsal för partibytare. Partisystemets vändkors. Folkpartiet innehar ett närmast oslagbart rekord i svensk politik när det gäller att misslyckas med att få tidigare väljare att stödja partiet ännu en gång. Andelen folkpartiväljare som röstat på FP även i föregående val är enligt tidigare analyser av partibyten i de svenska Valundersökningarna följande: 63 procent 1979 (Holmberg 1981), 44 procent 1982 (Holmberg 1984), 83 procent 1985 (Holmberg ochGilljam 1987), 54 procent 1988 (Gilljam & Holmberg 1990), 46 procent 1991 (Gilljam och Holmberg 1993), 41 procent 1994 (Gilljam och Holmberg 1995), 42 procent 1998 (Holmberg 2000), 74 procent 2002 (Holmberg och Oscarsson 2004) och 30 procent 2006 (Oscarsson och Holmberg 2008). Snittet under perioden 1979-2006 är 54 procent. Med undantag av framgångsvalen 1985 och 2002 har partiet systematiskt underpresterat jämfört med andra partier i den helt nödvändiga uppgiften att återmobilisera redan vunna väljare.

Dessa underbara opinionsundersökningar

På senare tid har det varit en hel del diskussion kring opinionsmätningar i allmänhet och väljarbarometrar i synnerhet. Det har gällt problem med bortfall, webbpaneler kontra traditionella undersökningar och extrapoleringar av opinionsmätningar. Det finns en del i dessa diskussioner som förtjänar att kommenteras och därmed finns det anledning att återkomma i ämnet. Det här inlägget syftar dock istället till att framhålla hur fantastiska dessa opinionsmätningar är; att det är möjligt att genom att fråga ett par tusen personer få en bra bild över opinionsläget i hela befolkningen. Det här gäller egentligen inte bara undersökningar av opinionen, utan urvalsundersökningar generellt. Utifrån ett urval kan vi säga något om en hel population och vi kan fastställa med