Deltagardemokratens dilemma

Inlägget är gemensamt författat av Åsa von Schoultz (professor i statsvetenskap, Mittuniversitet), och Gissur Ó Erlingsson

***

Att föreslå åtgärder för att stärka människors möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan valen är ett av de uttalade uppdragen inom ramen för den pågående demokratiutredningen. Uppdraget kan ses som en del av en långsiktig internationell trend mot införandet av en allt rikare flora av kanaler för medborgarna att göra sig hörda via. Inom Sveriges gränser har det inom demokratipolitiken åtminstone sedan 1980-talet pågått frisk aktivitet med att experimentera med olika typer av direkt- och/eller deltagardemokratiska innovationer, ute i kommunerna (jämför t.ex. Montin 1998; Jarl 2003; Gilljam och Jodal 2005): medborgarförslag, olika typer av rådsorgan, brukarinflytande, brukarmedverkan, medborgardialoger, folkomröstningsinitiativ etcetera. Läs mer

Kandidaterna och personvalet, del 1.

Kandidaterna och personvalet

Till riksdagsvalet 2014 sänktes personvalsspärren från åtta till fem procent. Tillsammans med ett antal kollegor fick jag till uppgift av Justitiedepartementet att studera reformen. Vi kommer i ett antal inlägg presentera delar av rapporten. För egen del kommer jag i två delar att diskutera kandidaternas erfarenheter av personvalsreformen. Det första inlägget handlar om kandidaternas inställning till personvalet, hur de bedömer reformens konsekvenser samt hur mycket de kampanjade. Läs mer

Sverigedemokraterna röstar oftare med Socialdemokraterna än med Moderaterna

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur partierna röstar i riksdagen. Mest uppmärksamhet har det blivit angående hur Sverigedemokraterna röstat. Under den förra mandatperioden röstade SD oftast med regeringen, vilket av många setts som ett bevis för att det är ett högerparti. Jag har också tänkt i liknande banor, och skrev till exempel i augusti att en S-ledd regering skulle få svårt att få igenom sin politik, givet hur SD brukar rösta.

Flera har dock invänt att röstningssiffrorna inte är helt rättvisande, eftersom regeringar kan agera strategiskt. Om en regering misstänker att den kommer förlora en omröstning kanske den avstår från att lägga fram frågan över huvud taget. Därför är det inte konstigt att vågmästarpartiet oftast röstat med regeringen. Det gick dock inte att undersöka på något bra sätt före valet.

När vi nu har en annan regering är situationen annorlunda. Jag har därför med hjälp av riksdagens öppna data tittat på hur partierna röstat i riksdagen under innevarande riksdagsår, i sammanlagt 371 voteringar. Resultatet visas i diagrammet nedan. Man kan där se att SD nu oftare röstar på samma sätt som S och MP, än på samma sätt som allianspartierna. Vänsterpartiet är dock fortfarande det parti som i minst utsträckning röstar på samma sätt som SD.

Läs mer

Rättvisa för hemvändande jihadister

En av de senaste dagarnas mest omdiskuterade frågor har varit hur samhället ska förhålla sig till personer som anslutit sig till terrororganisationen IS, och sedan återvänder till Sverige. Diskussionens utlösande faktor var att Stockholms stad häromdagen antog en strategi mot våldsbejakande terorrism. Det som förorsakat mest kritik är formuleringar om att de som hemvänder ska få stöd och hjälp på olika sätt, till exempel med jobb och bostad.

Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson menar att strategin är naiv, och att åtgärderna inte är effektiva. Aftonbladets Oisín Cantwell frågar å andra sidan vad alternativet till att försöka förebygga radikalisering är, och att seriös diskussion dränks i en ”kakofoni av proteter”.

För mig är det en öppen fråga vad som är de bästa åtgärderna för att förebygga framtida terrorhandlingar. Stöd till avhoppare, utökade befogenheter för SÄPO, lagstiftning, eller något annat – jag vet inte tillräckligt. Dock tycker jag att ett perspektiv hamnat lite i skymundan, och bara berörts implicit: rättviseperspektivet.

Läs mer

Stödet för sittande regering under mandatperioderna

Stödet för den sittande regeringen (S+MP) blev 37,9 procent i riksdagsvalet 2014. Sedan dess har stödet minskat något. I senaste sammanvägningen (Mätningarnas Mätning) når regeringspartierna 34,5 procent. Det är en opinionsnedgång på 3,4 procentenheter. Är det normalt? Mycket eller litet?

Frågan vi tar oss an i det här blogginlägget är hur opinionstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna: Vad har vi att vänta när det gäller hur stödet för den sittande minoritetsregeringen S+MP kommer att utvecklas under de 1200 dagar som är kvar till nästa riksdagsval?

Läs mer

Finns den kommunale väljaren? (del 3)

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó. Erlingsson & Henrik Oscarsson.

Bättre sent än aldrig? Om det kan man tvista och vi ber om ursäkt för senfärdigheten (men i gengäld har vi nu röstdelningsdata för valet 2014…) För lite drygt ett år sedan påbörjade vi alltså en trilogi av inlägg under rubriken ”Finns den kommunale väljaren?”. Tanken var att ge perspektiv på fenomenet ”röstdelning”, och vi utlovade följande upplägg. (1) I det första inlägget försökte vi belägga att en lokal dimension vuxit fram i svensk politik de senaste 20 åren, (2) i det andra redovisade vi data på vilka väljargrupper som röstdelar; nu (3), i det gravt försenade tredje, reflekterar vi över orsaker till röstdelningen. Och för den riktigt intresserade: ni kommer att kunna få läsa ett slags spinoff på dessa inlägg i den kommande SOM-antologin som släpps den 23 juni, där vi borrar djupare i röstdelningsfrågan ur lite olika perspektiv.

***

Nyligen har ett omval i Båstads kommunalval genomförts. Det är alltså ungefär samma demos som röstade i valet nu som röstade för omkring åtta månader sedan. Skillnaderna i hur Båstadsväljarna röstade i riksdagsvalet i september, och i kommunalvalet nu, är uppseendeväckande. Exempelvis fick Moderaterna då 34,7 procent av rösterna, men bara 18,5 procent nu i det kommunala omvalet. Kristdemokraterna fick 5,4 procent av rösterna i riksdagsvalet, men bara 1,3 procent nu, i kommunalvalet. Socialdemokraternas differens blev 18,2 då versus 12,6 nu. Mycket av skillnaderna drevs av att ett lokalt parti – Bjärepartiet – gjorde ett succéartat val i omvalet och samlade 33,2 procent av rösterna. Ungefär samma väljare, men val till olika nivåer vid separata tillfällen. Fallet bör få i gång tankarna kring fenomenet röstdelning, att en väljare röstar på ett parti i riksdagsvalet och ett annat i kommunalvalet. Faktum är att röstdelningen slog rekord i 2014-års val, då ungefär 30 procent av väljarna gjorde detta. Läs mer

Orons politiska konsekvenser

Betydelsen av känslor för politiska ställningstaganden och ageranden har fått allt större uppmärksamhet i den internationella politisk-psykologiska forskningen över tid. Känslor är en grundläggande del av alla politiska opinioner (Neuman et al 2007). I det här inlägget ska jag kort illustrera hur oro påverkar två indikatorer på politiskt engagemang i Sverige: intresse för politik och i vilken utsträckning man diskuterar politik. Det empiriska materialet kommer från den nationella SOM-undersökningen 2014. Läs mer

Nämndemännens vara eller icke vara

En ny studie från nationalekonomen Linna Martén visar att den politiska färgen på nämndemännen i migrationsdomstolarna påverkar hur de dömer. Den som fått avslag på sin asylansökan kan få den prövad igen, av en domare och tre nämndemän. Studien visar att när Sverigedemokratiska nämndemän är med minskar chansen att få asyl, medan den ökar om nämndemännen nominerats av Kristdemokraterna, och även Miljöpartiet och Vänsterpartiet i mindre utsträckning.

Tanken med systemet är alltså inte att den politiska bakgrunden ska spela in. Nämndemännen lottas till ärendena, och det blir alltså en slumpfaktor som spelar in i asylavgörandet.

Nämndemannasystemets vara eller icke vara har därför diskuterats under dagen. För den som vill ha mer information om hur både domare och nämndemän ser på systemet som sådant rekommenderas en masteruppsats av Elin Cronholm som tidigare år lades fram vid Uppsala Universitet. I uppsatsen redovisas resultaten från en enkät med över 2000 personer, både nämndemän och domare.

Föga förvånande visar resultaten att nämndemännen själva är mycket positiva till systemet, närmare bestämt 90 procent. De lagfarna domarna är dock inte lika förtjusta. Omkring 40 procent är negativa eller mycket negativt inställda till systemet. Bland icke ordinarie domare, till exempel tingsnotarier och fiskaler, är en majoritet, 55 procent, negativa.

Båda grupperna anser att den främsta fördelen är att nämndemännen för in bredare perspektiv och livserfarenheter. En intressant skillnad är dock synen på vad systemets största nackdel är. Enligt nämndemännen själva så är det brist på juridisk kunskap, vilket 24 procent anger. Hela 73 procent av de lagfarna domarna anser istället att det största problemet är subjektivt beslutsfattande – något som lär späs på av Marténs studie.

Men det är inte helt lätt att reformera nämndemannasystemet. En av domarna I Cronholms studie uttrycker det såhär: ”med nämndemannasystemet är det som med demokrati; det är inte något bra system, men så länge ingen kommer på ett bättre, så får vi nöja oss med det”. Hela uppsatsen finns här.

Lika utfall, eller goda möjligheter?

Tillåt mig att spekulera! Valet 2014 saknade en tydlig berättelse. Vad handlade valet om? Mer av arbetslinjen och regeringsduglighet, lovade Alliansen (plus lite Sverigebygget på slutet). Något helt annat, lovade Socialdemokraterna, det var bara oklart vad. De partier som i mitt tycke stod för de tydligaste förändringsförslagen, och som dessutom bottnade ideologiskt, var Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vad kommer att vara den stora frågan i nästa riksdagsval, när nu det blir? Här kommer en spaning.

Nationalekonomen Raj Chetty, i mina ögon världens just nu intressantaste samhällsvetare, kartlägger i ett stort forskningsprojekt den sociala mobiliteten i USA, och dess geografi. Social mobilitet handlar om möjligheten att förbättra sin situation i samhället, jämfört med förhållandena man föddes in i – att göra klassresor, om man så vill. Chetty visar tydligt att möjligheten till mobilitet varierar kraftigt mellan olika delar av USA, och mellan människor av olika bakgrund. Enligt New York Times har de möjliga presidentkandidaterna Hillary Clinton och Jeb Bush båda aviserat att social mobilitet kommer att bli viktiga teman i deras kampanjer.

Läs mer

Vänsterpartiets valutvärdering – några reflektioner.

”Operationen lyckades men patienten är fortfarande sjuk”

Inte utan bister självironi sammanfattar Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler partiets utvärdering av valresultatet 2014, vid en pressträff i riksdagen den 28 april. Formuleringen fångar Vänsterpartiets kluvna känslor inför valet: som en besvikelse, men delvis ändå också som en framgång. Från ett partikulturellt perspektiv är utvärderingen av valet intressant eftersom den speglar ett parti som försöker röra sig från ständig självspäkning till ett mer positivt synsätt på det egna arbetet, en viktig del i det förändringsarbete som påbörjades i och med partiets nya ledning och organisation kongressperioden 2012-2014. Vissa positiva tongångar märks alltså även i partiets utvärdering av valresultatet. Jag skall återkomma till denna partikulturella förändring i senare blogginlägg, men i denna text koncentrera mig på ett par av partiets dilemman, knutna till arbetet såväl före som efter valet. Dels frågan om förhållandet till Feministiskt initiativ, dels den om partiets roll som både samarbetspartner och oppositionsparti. Jag inleder dock med en kort sammanfattning av valutvärderingens resultat och slutsatser.

Valutvärderingen i korthet

Eftervalsanalysen består av två delar. Dels partistyrelsens valutvärdering, dels analysen gjord av en extern valanalysgrupp bestående av Magnus Blomgren, Marie Demker, Sara Svensson och Jonas Wikström. Valanalysgruppen konstaterar att valresultatet om 5,72 % (+ 0,11 procentenheter), innebär en liten framgång, därtill partiets första på sexton år. För partiet var det ändå en besvikelse, inte minst som de relativt sett starkare valresultaten i kommun- och landstingsvalen anses tyda på att partiets potential är större än vad riksdagsvalet visar. Trots detta beskriver partistyrelsen valet som delvis framgångsrikt även på riksnivå. Partiets fokus på vinster i välfärden anses ha förskjutit den politiska debatten vänsterut och därtill stärkt engagemanget inom partiet. Den omständigheten att Alliansregeringen föll, och att en S-Mp-regering i minoritet innebär en större parlamentarisk styrka för partiet, beskrivs också som positiva följder av valresultatet. Besvikelsen ligger i att partiet inte lyckades åstadkomma en större väljarframgång, trots det partistyrelsen beskriver som en positiv opinionsutveckling i början av året, framgångsrik valrörelse, god stämning i partiet, organisatiorisk utveckling och stor medlemstillströmning. Valanalysen pekar även på att den risk partiet tog i och med att man koncentrerade sig på en fråga, vinst i välfärden, inte gav den utdelning partiet hade hoppats på. Frågan växte sig inte så stor i valrörelsen som förväntat, och kom därtill att uppfattas som alltför teknisk. Som typisk vänster-högerfråga kom den dessutom i skuggan av frågor rörande identitet och migration, där partier som Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna hade en tydlig profil.

”Utan motsats inget framsteg”

Den största väljarförlusten netto gjordes till Feministiskt initiativ. Förhållandet till Feministiskt initiativ handlar inte bara om enkel partikonkurrens, utan avspeglar också ett mer strukturellt problem, vilket kom att aktualiseras i såväl europaparlamentsvalet som i de nationella valen. De många yngre väljare som attraheras av Feministiskt initiativ har vänstersympatier, men i deras tänkande har vänster-högerskalan fått konkurrens av en skala vars ena pol framhåller frågor som rör bl.a. personlig frihet, jämställdhet och miljö, medan den andra lägger tonvikten vid bl.a. tradition, nationalism och säkerhet. Längs denna senare dimension har såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna profilerat sig. Vid pressträffen betonar Etzler att Vänsterpartiet aktivt valde att inte profilera sig längs denna skala, och inte lyfta fram motståndet mot Sverigedemokraterna, bl.a. för att skalans närvaro i debatten skulle innebära att inte bara Vänsterpartiet gynnades utan även Sverigedemokraterna. Det strategiska dilemma Vänsterpartiet ställdes inför är uppenbart givet partiets preferenser: skulle partiet öka möjligheterna till egen väljarframgång, men till priset av framgång även för Sverigedemokraterna? Vänsterpartiet valde här att avstå och i stället framhålla vänster-högerkalan. I och med att Feministiskt initiativ (liksom Miljöpartiet) dock profilerade sig starkt längs den sociokulturella dimensionen, kom Vänsterpartiet dock att förlora dubbelt: den dimension Vänsterpartiet ville tona ned fick i själva verket stor uppmärksamhet i valrörelsen (ytterligare förstärkt av statsminister Fredrik Reinfeldts uppmärksammade Öppna era hjärtan-tal) och Vänsterpartiet hamnade ensamt i skuggan, trots att partiets förhållningssätt till Sverigedemokraterna låg nära det inom Feministiskt initiativ och Miljöpartiet. Vänsterpartiets predikament här kan ses som en illustration av Karl Marx ord: ”Utan motsats inget framsteg”: partiet valde att inte framhålla motsatsställningen till Sverigedemokraterna, något som Vänsterpartiet, givet andra partiers handlande och andra faktorer bortom partiets kontroll, förlorade på.

Samarbete i opposition?

Ett annat dilemma berör det som inom statsvetenskapen brukar samlas under den vida beteckningen ”ansvarsutkrävande”. En av det demokratiska valets mest grundläggande funktioner är möjligheten för väljarna att ukräva ansvar; grovt uttryckt att rösta bort de politiker väljarna är missnöjda med, och därmed göra det möjligt att rösta fram de politiker de i stället vill se. En av partistyrelsens huvudsakliga slutsatser i valutvärderingen är att partiet skall utnyttja S-Mp-regeringens beroende av Vänsterpartiet för att få parlamentariskt stöd för sin budget, detta i syfte att ”få igenom våra vallöften och ytterligare stärka vår position inför framtiden”. Samtidigt betonar partistyrelsen också att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti:

Det är väsentligt i ett läge där vi kan se ett begynnande missnöje med regeringens politik. Vårt mål 2018 är att samla alla väljare som vill se en mer progressiv politik. Vi är vänsteralternativet i svensk politik.

Att ett parti utnyttjar ett parlamentariskt läge för att få sakpolitiskt inflytande är inte ägnat att förvåna. Den typ av ingående förhandlingar med regeringen som detta innebär rymmer dock en uppenbar risk. Om Vänsterpartiet förmår driva regeringens politik vänsterut, kan det parti som skördar vänsterväljarframgångarna av detta bli – Socialdemokraterna. I och med att Vänsterpartiet inte är del i regeringen ökar den risken, och den blir sannolikt inte mindre av att Vänsterpartiet betonar att partiet står utanför regeringen och är ett oppositionsparti. Svärdet är dessutom tveeggat för å andra sidan kan Vänsterpartiet genom sin roll som samarbetspartner till regeringen också komma att förknippas med de delar i regeringspolitiken som inte vänsterväljarna uppfattar som tillräckligt mycket vänster. Problemet kan sammanfattas som att Vänsterpartiets dubbla roll innebär problem med ansvarsutkrävandet: väljarna kan ge Vänsterpartiet skulden för vad som i själva verket är regeringens politik, och omvänt ge regeringen äran för politik som Vänsterpartiet ligger bakom.

Analytiskt är det fullt möjligt att hålla isär Vänsterpartiets roll som oppositionsparti respektive samarbetspartner, men de dubbla rollerna är inte utan svårigheter. Då jag ställer frågan om detta till Etzler på pressträffen svarar han att partiet är medvetet om problemet, men att det till stor del är en fråga om kommunikation. Det har Etzler förvisso rätt i, men samtidigt skall den pedagogiska svårigheten i att klargöra Vänsterpartiets roll i Sveriges riksdag för väljarna nog inte underskattas.

En annan svårighet med denna strategi är att Vänsterpartiet fortfarande präglas av en kultur där ideologisk trofasthet skattas högt. Skulle det uppfattas som att partiet sålt sin ”själ” kan kritiken och motståndet inom partiet mot att fortsätta på den inslagna vägen bli hårdare än i ett parti med en mer pragmatisk och kompromissinriktad kultur.

Decemberöverenskommelsen präglar vidare partiets parlamentariska ställning på sätt som ligger bortom Vänsterpartiets direkta kontroll. Partiets roll i riksdagen har förvisso ytterligare stärkts av vad Decemberöverenskommelsens föreskriver om att det regeringsalternativ vinner som kan samla stöd från störst partikonstellation. Detta innbär att S-Mp-regeringen måste ha Vänsterpartiets stöd för att Alliansen skall erkänna den som störst. Många har pekat på det paradoxala i den styrka högerpartierna i och med överenskommelsen ger Vänsterpartiet. Icke desto mindre står Vänsterpartiet utanför själva överenskommelsen och partiets makt kan i den djupare meningen beskrivas som starkt beskuren; partiet görs till förutsättning i en överenskommelse man ej ingått. När Ekots reporter Tomas Ramberg vid pressträffen frågar Etzler hur partiet ser på sin roll som grundläggande kugge i överenskommelsen kommer svaret direkt: ”Men vi är inte med i den!”. När Ramberg replikerar ”Nej, ni är inte med i kapitalismen heller” svarar Etzler lika snabbt: ”God poäng …” Etzler verkar mena det, men så företräder han också det riksdagsparti som mer och längre än något annat argumenterat för att människan för att förstå världen måste förstå hur dess strukturer begränsar hennes frihet.