”Operationen lyckades men patienten är fortfarande sjuk”
Inte utan bister självironi sammanfattar Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler partiets utvärdering av valresultatet 2014, vid en pressträff i riksdagen den 28 april. Formuleringen fångar Vänsterpartiets kluvna känslor inför valet: som en besvikelse, men delvis ändå också som en framgång. Från ett partikulturellt perspektiv är utvärderingen av valet intressant eftersom den speglar ett parti som försöker röra sig från ständig självspäkning till ett mer positivt synsätt på det egna arbetet, en viktig del i det förändringsarbete som påbörjades i och med partiets nya ledning och organisation kongressperioden 2012-2014. Vissa positiva tongångar märks alltså även i partiets utvärdering av valresultatet. Jag skall återkomma till denna partikulturella förändring i senare blogginlägg, men i denna text koncentrera mig på ett par av partiets dilemman, knutna till arbetet såväl före som efter valet. Dels frågan om förhållandet till Feministiskt initiativ, dels den om partiets roll som både samarbetspartner och oppositionsparti. Jag inleder dock med en kort sammanfattning av valutvärderingens resultat och slutsatser.
Valutvärderingen i korthet
Eftervalsanalysen består av två delar. Dels partistyrelsens valutvärdering, dels analysen gjord av en extern valanalysgrupp bestående av Magnus Blomgren, Marie Demker, Sara Svensson och Jonas Wikström. Valanalysgruppen konstaterar att valresultatet om 5,72 % (+ 0,11 procentenheter), innebär en liten framgång, därtill partiets första på sexton år. För partiet var det ändå en besvikelse, inte minst som de relativt sett starkare valresultaten i kommun- och landstingsvalen anses tyda på att partiets potential är större än vad riksdagsvalet visar. Trots detta beskriver partistyrelsen valet som delvis framgångsrikt även på riksnivå. Partiets fokus på vinster i välfärden anses ha förskjutit den politiska debatten vänsterut och därtill stärkt engagemanget inom partiet. Den omständigheten att Alliansregeringen föll, och att en S-Mp-regering i minoritet innebär en större parlamentarisk styrka för partiet, beskrivs också som positiva följder av valresultatet. Besvikelsen ligger i att partiet inte lyckades åstadkomma en större väljarframgång, trots det partistyrelsen beskriver som en positiv opinionsutveckling i början av året, framgångsrik valrörelse, god stämning i partiet, organisatiorisk utveckling och stor medlemstillströmning. Valanalysen pekar även på att den risk partiet tog i och med att man koncentrerade sig på en fråga, vinst i välfärden, inte gav den utdelning partiet hade hoppats på. Frågan växte sig inte så stor i valrörelsen som förväntat, och kom därtill att uppfattas som alltför teknisk. Som typisk vänster-högerfråga kom den dessutom i skuggan av frågor rörande identitet och migration, där partier som Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna hade en tydlig profil.
”Utan motsats inget framsteg”
Den största väljarförlusten netto gjordes till Feministiskt initiativ. Förhållandet till Feministiskt initiativ handlar inte bara om enkel partikonkurrens, utan avspeglar också ett mer strukturellt problem, vilket kom att aktualiseras i såväl europaparlamentsvalet som i de nationella valen. De många yngre väljare som attraheras av Feministiskt initiativ har vänstersympatier, men i deras tänkande har vänster-högerskalan fått konkurrens av en skala vars ena pol framhåller frågor som rör bl.a. personlig frihet, jämställdhet och miljö, medan den andra lägger tonvikten vid bl.a. tradition, nationalism och säkerhet. Längs denna senare dimension har såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna profilerat sig. Vid pressträffen betonar Etzler att Vänsterpartiet aktivt valde att inte profilera sig längs denna skala, och inte lyfta fram motståndet mot Sverigedemokraterna, bl.a. för att skalans närvaro i debatten skulle innebära att inte bara Vänsterpartiet gynnades utan även Sverigedemokraterna. Det strategiska dilemma Vänsterpartiet ställdes inför är uppenbart givet partiets preferenser: skulle partiet öka möjligheterna till egen väljarframgång, men till priset av framgång även för Sverigedemokraterna? Vänsterpartiet valde här att avstå och i stället framhålla vänster-högerkalan. I och med att Feministiskt initiativ (liksom Miljöpartiet) dock profilerade sig starkt längs den sociokulturella dimensionen, kom Vänsterpartiet dock att förlora dubbelt: den dimension Vänsterpartiet ville tona ned fick i själva verket stor uppmärksamhet i valrörelsen (ytterligare förstärkt av statsminister Fredrik Reinfeldts uppmärksammade Öppna era hjärtan-tal) och Vänsterpartiet hamnade ensamt i skuggan, trots att partiets förhållningssätt till Sverigedemokraterna låg nära det inom Feministiskt initiativ och Miljöpartiet. Vänsterpartiets predikament här kan ses som en illustration av Karl Marx ord: ”Utan motsats inget framsteg”: partiet valde att inte framhålla motsatsställningen till Sverigedemokraterna, något som Vänsterpartiet, givet andra partiers handlande och andra faktorer bortom partiets kontroll, förlorade på.
Samarbete i opposition?
Ett annat dilemma berör det som inom statsvetenskapen brukar samlas under den vida beteckningen ”ansvarsutkrävande”. En av det demokratiska valets mest grundläggande funktioner är möjligheten för väljarna att ukräva ansvar; grovt uttryckt att rösta bort de politiker väljarna är missnöjda med, och därmed göra det möjligt att rösta fram de politiker de i stället vill se. En av partistyrelsens huvudsakliga slutsatser i valutvärderingen är att partiet skall utnyttja S-Mp-regeringens beroende av Vänsterpartiet för att få parlamentariskt stöd för sin budget, detta i syfte att ”få igenom våra vallöften och ytterligare stärka vår position inför framtiden”. Samtidigt betonar partistyrelsen också att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti:
Det är väsentligt i ett läge där vi kan se ett begynnande missnöje med regeringens politik. Vårt mål 2018 är att samla alla väljare som vill se en mer progressiv politik. Vi är vänsteralternativet i svensk politik.
Att ett parti utnyttjar ett parlamentariskt läge för att få sakpolitiskt inflytande är inte ägnat att förvåna. Den typ av ingående förhandlingar med regeringen som detta innebär rymmer dock en uppenbar risk. Om Vänsterpartiet förmår driva regeringens politik vänsterut, kan det parti som skördar vänsterväljarframgångarna av detta bli – Socialdemokraterna. I och med att Vänsterpartiet inte är del i regeringen ökar den risken, och den blir sannolikt inte mindre av att Vänsterpartiet betonar att partiet står utanför regeringen och är ett oppositionsparti. Svärdet är dessutom tveeggat för å andra sidan kan Vänsterpartiet genom sin roll som samarbetspartner till regeringen också komma att förknippas med de delar i regeringspolitiken som inte vänsterväljarna uppfattar som tillräckligt mycket vänster. Problemet kan sammanfattas som att Vänsterpartiets dubbla roll innebär problem med ansvarsutkrävandet: väljarna kan ge Vänsterpartiet skulden för vad som i själva verket är regeringens politik, och omvänt ge regeringen äran för politik som Vänsterpartiet ligger bakom.
Analytiskt är det fullt möjligt att hålla isär Vänsterpartiets roll som oppositionsparti respektive samarbetspartner, men de dubbla rollerna är inte utan svårigheter. Då jag ställer frågan om detta till Etzler på pressträffen svarar han att partiet är medvetet om problemet, men att det till stor del är en fråga om kommunikation. Det har Etzler förvisso rätt i, men samtidigt skall den pedagogiska svårigheten i att klargöra Vänsterpartiets roll i Sveriges riksdag för väljarna nog inte underskattas.
En annan svårighet med denna strategi är att Vänsterpartiet fortfarande präglas av en kultur där ideologisk trofasthet skattas högt. Skulle det uppfattas som att partiet sålt sin ”själ” kan kritiken och motståndet inom partiet mot att fortsätta på den inslagna vägen bli hårdare än i ett parti med en mer pragmatisk och kompromissinriktad kultur.
Decemberöverenskommelsen präglar vidare partiets parlamentariska ställning på sätt som ligger bortom Vänsterpartiets direkta kontroll. Partiets roll i riksdagen har förvisso ytterligare stärkts av vad Decemberöverenskommelsens föreskriver om att det regeringsalternativ vinner som kan samla stöd från störst partikonstellation. Detta innbär att S-Mp-regeringen måste ha Vänsterpartiets stöd för att Alliansen skall erkänna den som störst. Många har pekat på det paradoxala i den styrka högerpartierna i och med överenskommelsen ger Vänsterpartiet. Icke desto mindre står Vänsterpartiet utanför själva överenskommelsen och partiets makt kan i den djupare meningen beskrivas som starkt beskuren; partiet görs till förutsättning i en överenskommelse man ej ingått. När Ekots reporter Tomas Ramberg vid pressträffen frågar Etzler hur partiet ser på sin roll som grundläggande kugge i överenskommelsen kommer svaret direkt: ”Men vi är inte med i den!”. När Ramberg replikerar ”Nej, ni är inte med i kapitalismen heller” svarar Etzler lika snabbt: ”God poäng …” Etzler verkar mena det, men så företräder han också det riksdagsparti som mer och längre än något annat argumenterat för att människan för att förstå världen måste förstå hur dess strukturer begränsar hennes frihet.
politologerna.wordpress.com 