Deltagardemokratens dilemma

Inlägget är gemensamt författat av Åsa von Schoultz (professor i statsvetenskap, Mittuniversitet), och Gissur Ó Erlingsson

***

Att föreslå åtgärder för att stärka människors möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan valen är ett av de uttalade uppdragen inom ramen för den pågående demokratiutredningen. Uppdraget kan ses som en del av en långsiktig internationell trend mot införandet av en allt rikare flora av kanaler för medborgarna att göra sig hörda via. Inom Sveriges gränser har det inom demokratipolitiken åtminstone sedan 1980-talet pågått frisk aktivitet med att experimentera med olika typer av direkt- och/eller deltagardemokratiska innovationer, ute i kommunerna (jämför t.ex. Montin 1998; Jarl 2003; Gilljam och Jodal 2005): medborgarförslag, olika typer av rådsorgan, brukarinflytande, brukarmedverkan, medborgardialoger, folkomröstningsinitiativ etcetera.

I takt med att olika former av deltagardemokratiska innovationer har blivit vanligare har frågan om hur människor förhåller sig till olika former för kollektivt beslutsfattande – hårdraget, om man föredrar ”deltagardemokrati” framför ”valdemokrati” – börjat engagera forskare i olika länder. Den här forskningen är fortfarande i sin linda, men ett av de intressantaste resultat som har uppdagats är att människors ideologiska predisposition tycks ha ett finger med i spelet. Kort sagt finns det mycket som tyder på att vänster- eller högermänniskor har olika benägenhet att vara välvilligt inställda till deltagardemokratiska arrangemang.

Ett tillsynes robust resultat är att väljare som identifierar sig som vänster hade en mer positiv inställning till deltagardemokrati (se t.ex. Bengtsson och Mattila 2009; Landwehr och Faas 2015; von Schoultz  2015). I exemplet från Finland (figur 1) framgår det tydligt att ju längre ideologiskt till vänster man befinner sig, desto starkare stöd ger man till deltagardemokrati, men motsvarande effekter har även visat sig i andra länder som Spanien och Tyskland.

Deltagardemokrati

Också i Sverige har vi sett detta resultat – åtminstone tidigare. I 2001 års SOM-undersökning fann Peter Esaiasson med flera (2011) att ju mer till höger en person var, desto starkare var stödet för valdemokratin; ju mer till vänster desto starkare stöd för deltagardemokratin. 2010 års undersökning visade inga sådana effekter, stödet för valdemokratin hade då vuxit sig starkare bland dem som identifierar sig som vänster – stödet för valdemokrati över deltagardemokrati var direkt överväldigande i 2010 års mätning.

ETT SLAGS PARADOX?

En fråga som väcks i och med detta resultat, är om det inte ligger något paradoxalt i att det överlag är vänsterpersoner som förordar deltagardemokratin. Anledningen är att det finns vissa empiriska skäl att tro att ett ökat användande av olika typer av deltagardemokratiska arrangemang kan utgöra avsteg från principen om den politiska jämlikhetstanken – medborgares lika rätt att påverka politiken. Vi vet att valhandlingen – att gå och rösta – är den mest jämlika formen av politiskt deltagande och den är hyggligt jämnt fördelad mellan olika grupper jämfört med vad andra mer tids- och kunskapskrävande former av deltagande är.

Det finns skäl att tro att ju mer tids- och kunskapskrävande deltagandet blir, desto mer förskjuts deltagandet till mer resursstarka individer. Sålunda riskerar ett ökande inslag av deltagardemokratiska instrument att förstärka politiska ojämlikheter (t.ex. Jarl 2003; Wohlgemuth 2003). En ytterligare tänkbar negativ sidoeffekt av deltagande är att ökat medborgerligt deltagande – om det sker genom egenintresserade punktinsatser från individerna inom olika områden/sektorer – riskerar att skada helhetsbilden i politiken varvid allmänintresset och omsorgen om de gemensamma resurserna/kollektiva nyttigheterna – skadas (jfr Amnå 2003).

Här finns en brygga att slå till en av samhällsvetenskapens klassiker, Elmer Eric Schattschneiders (1960) The Semisovereign People. En av poängerna här är att en fungerande representativ demokrati med konkurrerande partier, är de svagare och utsatta gruppernas chans att få sina intressen försvarade i det offentliga rummet. För, ju mer decentraliserat och pluralistiskt systemet är, och ju mer systemet tillåter att partierna rundas i beslutsprocesser, desto mer gynnas resursstarka grupper och individer. Härav också Schattschneiders kritik mot pluralism och den klassiska formuleringen: “The flaw in the pluralist heaven is that the heavenly chorus sings with a strong upper-class accent”. Mot denna bakgrund tycks det rimligt att ställa sig frågan: borde individer som identifierar sig som vänster verkligen vara deltagardemokratins starkaste förespråkare och anhängare?

REFERENSER

Amnå, Erik (2003). ”Deltagardemokratin: önskvärd, nödvändig – men möjlig?”, i Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Malmö: Liber.

Bengtsson, Åsa & Mattila, Mikko (2009). ‘Direct Democracy and its Critics: Support for Direct Democracy and ‘Stealth Democracy’ in Finland’. West European Politics. 32(5): 1013-1048.

Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam och Mikael Persson (2011). ”Medborgarnas demokratiuppfattningar”, i Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Oscarsson (red) Lycksalighetens ö. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Gilljam, Mikael och Ola Jodal (2005). Kommunala demokratisatsningar: vägen till en mer vital demokrati. Göteborg: Göteborgs universitet.

Jarl, Maria (2003). ”Deltagardemokraterna och den representativa demokratin”, i Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Lund: Liber.

Landwehr, Claudia & Thorsten Faas. (2015). ”Who wants democratic innovations, and why?” Paper presenterat på konferensen “Democracy: a citizen perspective” i Åbo 27-28 maj.

Montin, Stig (1998). Lokala demokratiexperiment. Stockholm: Fritzes.

Schattschneider, Elmer Eric (1960). The Semisovereign People. Hinsdale: Dryden Press.

Schoultz, Åsa (2015). ”The ideological foundation of citizens’ preferences for political decision-making processes”. Paper presenterat vid ECPR Joint Sessions of Workshops i Warszawa 29 mars- 2 april

Wohlgemuth, Daniel (2003). ”Aktiva medborgare – hur går det med representativiteten?”, i Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Malmö: Liber.

 

9 thoughts on “Deltagardemokratens dilemma

  1. Detta låter sig sägas. Men två utvecklingstendenser måste med i sammanhanget.

    För det första elitiseringen av politiken som gjort de politiska partierna mindre representativa och sämre som aggregerande institutioner. Därmed kan man inte utgå från att olika opinioner sugs upp av partierna och blir representerade i den politiska processen.

    För det andra den nya mediesituationen där medier (t ex Facebook) på ett annorlunda sätt blir en del av opinionsbildningen. En Facebook-grupp kan vara dagens motsvarighet till en aktivitet i en civilsamhällesorganisation.

    Båda dessa tendenser talar för att det bör finnas andra, kompletterande, möjligheter att påverka än att utse representanter vart fjärde år.

    Sedan måste man inse att t ex lokala folkomröstningar som inte hålls i samband med allmänna val får låg valdeltagande och därmed inte blir representativa.

    Tror dock att det är angeläget att man öppnar upp för olika lokala möjligheter att kanalisera opinioner.

    Olle Wästberg

    • Tack för inspel, Olle.

      Du skriver att du tror att det är angeläget att öppna upp för olika lokala möjligheter att kanalisera opinioner.

      Nu svarar jag för mig själv, inte Åsa. Själv tycker jag att man noggrant måste fundera över om man verkligen når avsedda effekter, och om det möjligen finns icke-önskvärda effekter, att skapa arrangemang i lokalpolitiken som ger medborgarna möjlighet att runda de politiska partierna. Jag låter mig gärna motbevisas av empiri, men det här är s.a.s. – för att tala svengelska – min ”tejk” på frågan.

      1) Det saknas, såvitt jag förstår, systematiska studier av effekterna av införandet av deltagardemokratiska innovationer. En av de få studier jag stött på är Mikael Gilljams och Ola Jodals studie ”Kommunala demokratisatsningar – vägen till en mer vital demokrati?” Här når författarna slutsatsen: ”[k]ommunernas satsningar på demokratiutveckling har inte resulterat i en mer vital demokrati med mer aktiva och tillitsfulla medborgare. rad olika analyser har vi inte funnit några belägg för att kommunerna har lyckats administrera fram en bättre fungerande demokrati. De kommunala demokratisatsningarna måste tvärtom bedömas som misslyckade.” Studien har tio år på nacken, och det har kanske gjorts andra, färskare systematiska studier. Tar i så fall tacksamt emot tips!

      2) En oavsedd sidoeffekt är det vi skriver om i det här inlägget, och som ägnas en hel del utrymme i Mikael Gilljams och Jörgen Hermanssons (2003) Demokratins mekanismer (Liber): att man riskerar att förstärka ojämlikheter i politiskt inflytande.

      3) En oavsedd sidoeffekt är något jag för ett tag sedan funderade över i ett blogginlägg (https://politologerna.wordpress.com/2014/01/06/reformer-i-kommunpolitiken-binder-partierna-ris-for-egen-rygg/) – nämligen att vi riskerar att förvärra partiernas rekryteringsproblem om vi öppnar upp olika arrangemang för att runda den representativa demokratin. För, vad har man egentligen för incitament för att lägga tid och energi på ett partipolitiskt engagemang, om man punkt- och stötvis kan lägga sitt engagemang på frågor som berör en just här och nu?

      Som sagt – tror det är angeläget med fler studier på det här området. Tror det är viktigt innan kommuner går all in med att öppna upp kanaler förbi partierna.

  2. Hört talas om flytande demokrati?
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Flytande_demokrati
    http://www.adlibris.com/se/bok/flytande-demokrati-9789198107517

    Det är en lösning på just det dilemmat som ni tar upp:
    1) Valdemokrati är jämlikt för väljarna men har begränsad uttryckskraft med bristande representatitivtet som följd.
    2) Deltagardemokrati är tidskrävande och därmed ojämlikt då det gynnar de åsikts- och resursstarka.

    Flytande demokrati ger alla möjlighet att delta på sina villkor. De som i mindre utsträckning tar del av de deltagardemokratiska verktyg som erbjuds förlorar inte i beslutsmakt, bara i precision i hur de nyttjar sin beslutsmakt.

  3. Tack för kommentar, Joakim. Jag är rädd att jag måste sätta mig bättre in i begreppet för att begripa det där (och implikationerna av det).

    • Ganska enkelt.
      Delegera din röst till någon eller något – t ex ett parti.
      … och ta tillbaka den när du själv vill kontrollera din röst.
      Det behöver man väl inte vara statsvetare för att förstå 🙂

  4. Du är välkommen!
    Kort kan man väl säga att problemet med att införa olika deltagardemokratiska metoder i dagens representativa kontext är just att det är svårt att få de deltagardemokratiska initiativen att gå i samklang med den representativa modellen. Deltagardemokratin sker på representanternas bekostnad. Resultatet blir att politikern stretar emot och försöker behålla kontrollen/sista ordet, vilket gör deltagarinitiativet relativt tandlöst och de goda effekterna går till en del förlorade tillsammans med medborgarnas incitament och vilja att delta.

    Flytande demokrati vänder på steken. Där har medborgarna alltid sista ordet men kan välja att delegera sin beslutsmakt till politiker och andra representanter i enskilda frågor, inom enskilda politikområden eller över hela fältet. Representanterna måste alltid förhålla sig till opinionen och samarbeta med medborgarna genom de olika direktdemokratiska verktyg som tillhandahålls. En risk man kan peka på är att politiken blir populistisk och att politikerna ständigt anpassar sig efter var vinden blåser för att undvika att bli bortdelegerade. Å andra sidan har medborgarna full kontroll över vilka representanter de väljer och man skulle kunna anta att pålitlighet och ansvarstagande över tid väger tungt i det valet. Det här är dock en teoretisk demokratimodell än så länge och det återstår att se hur den kommer att fungera i praktiken.

  5. I texten ovan kan man läsa: ”Det finns skäl att tro att ju mer tids- och kunskapskrävande deltagandet blir, desto mer förskjuts deltagandet till mer resursstarka individer. Sålunda riskerar ett ökande inslag av deltagardemokratiska instrument att förstärka politiska ojämlikheter (t.ex. Jarl 2003; Wohlgemuth 2003).”

    Men OM medborgarna hade möjlighet att giva sin röst till någon de har ett verkligt förtroende för, då menar jag inte någon av dem som ägnat år för att komma upp på kända positioner inom partipolitiken, utan vem som helst i samhället som säger sig vara redo att representera andra. OM den möjligheten fanns – OCH, sen också den möjlighet som jag har läst att Direktdemokratin skulle erbjuda, alltså möjligheten att byta representant, när som helst under året – då skulle vi kanske börja närma oss en verklig demokrati. Alla representanter som inte då låter ord och handling gå hand i hand, eller som visar sig på ett eller annat sätt ohederliga, kommer ju direkt att tappa sina väljare. Att det då skulle bli enbart ”resursstarka” som tog över makten i samhället faller på sin egen orimlighet. Tvärtom så skulle det bli de mest pålitliga och hederliga människorna som fick människors röster.

    På kommunal nivå är medborgarna i skriande behov av ett sådant system. Partipolitiker i hela landet river och raserar människors levnadsmiljöer i rasande takt enkom för att hålla igång byggbolag, banker och börs. Människor ställs plötsligt inför fullbordat faktum att mycket älskade platser och byggnader plötsligt är borta. En ilska växer överallt i landet och människor försöker förtvivlat att samlas för att på något sätt protestera – idag utan möjligheter att få stopp för raserandet. Här tror jag människor över alla partigränser är beredda att gå över till direktdemokrati – för i dessa sammanhang finns inte höger och vänster längre.

  6. Stort tack för lästips, Johannes. Hade missat detta helt – och viktigt att det görs empiriska undersökningar om deltagardemokratins effekter. Det regnar ju inte direkt grundforskning på området.

    Det slog mig förresten att jag nog varit lite ogenerös mot Peter Esaiasson, som med den här texten fick mig att börja fundera mer ordentligt kring relationen mellan ”representativ demokrati” och ”deltagardemokrati” (och som introducerade mig för Manins ”Den representativa demokratins principer”). Text värd att läsa (och dessutom föredömligt kort): http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/viewFile/2141/1719

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s