Vem tar del av Almedalsveckan? 

I 2013 års SOM-undersökning ställdes en fråga om i vilken utsträckning de svarande tog del av Politikerveckan i Almedalen. Frågan fanns med i ett batteri som också omfattade Eurovision Song Contest, Prinsessan Madeleines bröllop och Fotbolls-EM. Svarsalternativen var ”i mycket stor utsträckning”, ”i ganska stor utsträckning”, ”i liten utsträckning” och ”inte alls”.

Andelen i befolkningen som tagit del av Politikerveckan — främst via nyhetsrapportering och livesändningar får man förmoda — är 15 procent (motsvarande andelar för ESC, prinsessbröllop och Fotbolls-EM var 37, 23 respektive 43 procent). I undersökningen svarade endast 3 procent att de tagit del av Politikerveckan ”i mycket stor utsträckning”. Fyrtiotre procent av befolkningen uppger att de inte tagit del av Politikerveckan alls.

 
Det är förstås ingen nyhet att Almedalen inte är ett stort medieevent som når brett genomslag i befolkningen. Det är heller inte huvudsyftet med Almedalen. Istället handlar det om ett viktigt tillfälle att nätverka och bedriva politisk opinionsbildning i ett sammanhang där det finns många inflytelserika och tongivande personer på ett och samma ställe. Opinionsledarnas paradis!

Men det är ändå en viktig påminnelse om att den absoluta huvuddelen av befolkningen inte tar del av Politikerveckan i Almedalen i liten utsträckning eller inte alls. Utspel, testballonger och tal från Almedalsscenen har små möjligheter att leda till stora omedelbara reaktioner från den breda allmänheten. Opinionseffekter av händelser i Almedalen kan alltså inte förväntas indirekt långt senare och gradvis. Om det nu var någon som trodde det.

Inte helt oväntat är politiskt intresse är den viktigaste faktorn för att förklara vem som tar del av Politikerveckan. Bland de som är mycket intresserade av politik var det 4 av tio som tog del av Almedalsveckan i mycket eller ganska stor utsträckning (42 procent). De partisympatisörer som är de flitigaste konsumenterna av nyheter och sändningar från Politikerveckan är Kristdemokraternas sympatisörer (21 procent).

Andel som tagit del av Politikerveckan i Almedalen i mycket eller ganska stor utsträckning (procent). Källa: SOM-undersökningen 2013.

  

Partisammahållning, piska eller norm?

Det har med anledning av Decemberöverenskommelsen varit diskussioner kring partipiskans roll för partisammanhållningen. Man får ibland intrycket av att partisammanhållningen är något som åstadkoms med hjälp av en vinande partipiska. Men det är fel att se partisammanhållning som ett resultat av hårda nyper. Den bygger snarare på en stor kollektiv uppslutning. Anders Sundell har i ett tidigare inlägg visat att riksdagsledamöterna tycker att det är partiets ståndpunkt som gäller om det uppstår i konflikt mellan partiet versus den egna åsikten och/eller väljarnas uppfattning. Det kan tyckas att riksdagsledamöterna, mot en god månadslön, är villiga att flyta med strömmen och inte ställa till det för partiledningen. Men riktigt så enkelt är det inte. Läs mer

Samtidsfenomen i Gröna gården

Viktor Barth-Krons roman Gröna gården (Volante) recenseras för närvarande på längden och tvären, litterärt och politiskt. Politologerna avhåller sig från värdeomdömen om skönlitteratur, men här följer, i all enkelhet, en sammanställning av några av de samhälleliga samtidsfenomen som beskrivs i romanen (politiska såväl som psykologiska, socialpsykologiska och antropologiska).

New York-svärmeri
Huskramare
Kvasicelebriteter
Föreläsningsgeschäft
Kejsarens nya kläder-konst
Författaroider
Talkshowdjupsinne
Vasastanifieringen av Vasastan
Skenautenticitet
PRatonomin
Socialgeografi (mikro-/makro-)
Medborgarnischifiering
Gentrifierargentrifieringsmotstånd
Slussengångsprofeter
Indignationsvurm
Pseudoprogressivitet
Lingolekter (”politiska”, mäklarpekoral, arkitektklyschisistik)
Lajkumgänge
Googlebildning
Toppluveironi
Tramspreciositet
Murvelrutter
Twitterinkvisition
Normreproduktionsoro
Poddmani
Toalettlocksruelse
Brommadiskurs
Webbläsarhistoriksförfalskning
Åsiktskommersialism
Plastglassofistikation
Jipporetorik
Flygbladsröra
Visionsimplosion
Skäggbryderi
Mingeltingel
Almedammen
Runkeepermotion
Livsstilscensur
Facebookövervakning
Metaforexcesser
Statsvetarnonsens

Kandidaterna och personvalet, del 2.

I det första inlägget om kandidaterna och personvalet tittade vi bland annat närmare på vad kandidaterna i 2014 års riksdagsval ansåg om den nya personvalsreformen och dess konsekvenser. I del två riktas fokus mot vilka som bedrev personvalskampanj, hur kandidaterna upplevde nomineringsprocessen och vad de ansåg om det stöd partiet erbjöd under valkampanjen. Resultaten visar att de som driver personvalskampanj är mer missnöjda med nomineringsprocessen och partiets support i valkampanjen. Liknande missnöje uppvisar också kandidater med utländsk bakgrund. De är till och med mer missnöjda med partiernas sätt att sköta nomineringsprocesserna. Personvalsreformen är kanske inte den vitamininjektion mellan väljare och valda som förespråkarna hoppades på. Däremot verkar reformen skapat en dynamik mellan kandidaterna och partiet.

Läs mer

Hur är det att vara kommunpolitiker?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall. Det är tredje och sista delen i vår miniserie, ”Guldkornen från Att ta plats i politiken”. 

***

Otack är världens lön, brukar det heta. Uttrycket är måhända träffande för landets kommunpolitiker. I Sverige finns nämligen omkring 38 000 kommunpolitiker som uppbär uppdrag på lokal nivå. Den absoluta majoriteten av dessa – 97 procent – är fritidspolitiker. De får alltså i typfallet ingen lön för uppdraget, utan sköter uppdragen vid sidan exempelvis jobb eller studier. Det finns faktiskt äldre studier (Bäck 2000: 26) som antyder att fritidspolitikerna – när allt är räknat och klart – förlorar ekonomiskt på sitt engagemang.

Man kan argumentera för att dessa människor bär upp vår demokrati på gräsrotsnivå genom att ta på sig uppdrag i kommunpolitiken och genom hålla liv i de lokala partiapparaterna. Med tanke på att vi inte sällan hör talas om utbrett politikerförakt (och en del studier visar att misstron särskilt riktas mot just kommunpolitiker…), samt att närmare var femte politiker hoppar av sitt uppdrag i förtid, är det relevant att ställa sig frågan: hur upplever egentligen kandidater till fullmäktigeuppdrag att de blir bemötta som ”kommunpolitiker”, och hur uppger man att man trivs med sin tid som aktiv i kommunpolitiken? Läs mer

Hur mycket, och på vilket sätt, deltar gräsrötter i valkampanjer?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall

***

Dags så för del 2 i miniserien där vi plockar ut några godbitar från rapporten ”Att ta plats i politiken”

I forskningen om väljarbeteende och valresultat, är intrycket att man i stigande grad inte enbart eller huvudsakligen betraktar partier som passiva offer för den socioekonomiska väljardemografi de råkar befinna sig i. Sådana så kallade ”efterfrågeperspektiv” kompletteras ofta med något slags ”utbudsperspektiv”, där forskarna säger att partiernas egna agerande – till exempel valkampanjer och annan övertalning – kan spela roll för valresultaten. Härvidlag är en intressant aspekt av detta: i vilken utsträckning, och på vilket sätt, deltar partiernas gräsrötter (här definierade som kandidater till kommunfullmäktige) i valkampanjerna?

Läs mer

Är kommunpolitiker nöjda med de förtroendeuppdrag de får?

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall.

***

Nyligen publicerades vår rapport ”Att ta plats i politiken: Om engagemang, aktivism och villkor i kommunpolitiken”. I en serie (förhoppningsvis hyggligt korta…) inlägg kommer vi att redogöra för vad vi själva anser vara de mer intressanta resultaten från rapporten. Detta första inlägg handlar om hur förtroendevalda har upplevt fördelningen av uppdrag efter valet 2014. Läs mer