Hur är det att vara kommunpolitiker?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Mattias Fogelgren och Richard Öhrvall. Det är tredje och sista delen i vår miniserie, ”Guldkornen från Att ta plats i politiken”. 

***

Otack är världens lön, brukar det heta. Uttrycket är måhända träffande för landets kommunpolitiker. I Sverige finns nämligen omkring 38 000 kommunpolitiker som uppbär uppdrag på lokal nivå. Den absoluta majoriteten av dessa – 97 procent – är fritidspolitiker. De får alltså i typfallet ingen lön för uppdraget, utan sköter uppdragen vid sidan exempelvis jobb eller studier. Det finns faktiskt äldre studier (Bäck 2000: 26) som antyder att fritidspolitikerna – när allt är räknat och klart – förlorar ekonomiskt på sitt engagemang.

Man kan argumentera för att dessa människor bär upp vår demokrati på gräsrotsnivå genom att ta på sig uppdrag i kommunpolitiken och genom hålla liv i de lokala partiapparaterna. Med tanke på att vi inte sällan hör talas om utbrett politikerförakt (och en del studier visar att misstron särskilt riktas mot just kommunpolitiker…), samt att närmare var femte politiker hoppar av sitt uppdrag i förtid, är det relevant att ställa sig frågan: hur upplever egentligen kandidater till fullmäktigeuppdrag att de blir bemötta som ”kommunpolitiker”, och hur uppger man att man trivs med sin tid som aktiv i kommunpolitiken?

***

Först vill vi säga att man måste ta det problem som är kopplade till politikerrollen på allvar, i synnerhet för vissa grupper (särskilt ledande politiker samt SD-representanter): studier har visat att 15 procent av kommunfullmäktigeledamöterna uppgav att de utsattes för hot, våld eller trakasserier under 2011 (BRÅ 2012), och i en annan studie uppgavs att 23 procent av dem någon gång utsatts för detta (Järnbert och Wilén 2013). I vår egen undersökning  uppgav 7 procent av kandidaterna till kommunfullmäktige att det blev utsatta för hot, våld eller trakasserier under själva valkampanjen 2014.

Detta är förstås oacceptabelt i en demokrati. Att förtroendevalda utsätts för otillbörligheter gör det knappast lättare att rekrytera nya personer in i politiken – än mindre intressera individer för att ta på sig ledande uppdrag. En indikation på detta är att vår undersökning visar att intresset inte är så stort för de riktigt tunga posterna i kommunpolitiken bland de undersökta kandidaterna. För kommuner och partier är det viktigt att säkerställa att rutiner och stöd finns på plats för att så långt möjligt hjälpa politiker att hantera de hotfulla situationer som kan uppstå. Mot denna bakgrund är det otillfredsställande att en ett år gammal studie visat att bara var tredje kommun har en plan för att förebygga och hantera hot och våld mot politiker.

***

Med denna mörkare bild i beaktande, kan vi trots allt konstatera att vi i vår undersökning identifierat en hel del upplyftande saker. Vi ställde nämligen frågor om hur kandidaterna, i egenskap av just kandidater och partiaktiva, upplever att de har bemötts av sin omgivning just under 2014 års valkampanj. Och de allra flesta upplever att deras engagemang har bemötts positivt av familj, släkt och vänner och andra förtroendevalda. Även från arbetskamrater, grannar och andra kommuninvånare har bemötandet varit övervägande positivt. Inte heller medias bemötande har generellt sett upplevts som något negativt. Endast ett fåtal har upplevt ett övervägande negativt bemötande från dessa olika grupper. Bilden av av det positiva bemötandet från omgivningen bekräftar resultat från tidigare studier om hur folkvalda upplever att det har blivit bemötta av olika grupper (jämför Erlingsson och Öhrvall 2010; Järnbert och Wilén 2013).

Förutom det fullständigt oacceptabla att en rätt så stor andel av våra folkvalda upplevt hot, våld eller trakasserier, är bilden att de allra flesta inte upplever ett negativt bemötande från samhället i stort – inte ens media! Till denna upplyftande bild ska också fogas att vi i vår tidigare forskning (Erlingsson och Öhrvall 2010), samt studier som upprepat våra frågor (Järnbert och Wilén 2013) funnit att de allra flesta fullmäktigeledamöter faktiskt trivs rätt så bra i politikerrollen: Omkring 8 av 10 folkvalda upplever tiden som förtroendevald övervägande positivt. Siffran är något lägre bland ledamöter som valt att hoppa av sitt uppdrag i förtid – där är det 6 av 10 som ser tillbaka på tiden som något positivt. Fler av avhopparna upplever tiden antingen varken positivt eller negativt jämfört med dem som har kvar sitt uppdrag, och något fler av dem tiden som övervägande negativt.

Hur ska resultaten tolkas? Sett till den allmänna benägenheten att ”ropa varg” när det gäller partiernas och den representativa demokratins hälsotillstånd, vill vi försiktigt hävda att det nog i bästa fall är missvisande, i sämsta fall skadligt, att ständigt tala om (och därmed förstärka bilden av) partier, och en lokal demokrati, i något slags kris. Om sådana bilder får fäste i medborgarnas medvetande, kan denna bild i sig utgöra en tröskel för engagemang i politiska partier och i kommunpolitiken. För vem vill egentligen engagera sig i en krisbransch? Sålunda menar vi att det finns all anledning att lyfta fram de hälsotecken för partierna och den representativa demokratin som trots allt finns: man blir överlag inte illa bemött av omgivningen som politiskt aktiv, och de flesta trivs bra i  kommunpolitiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s