Kandidaterna och personvalet, del 2.

I det första inlägget om kandidaterna och personvalet tittade vi bland annat närmare på vad kandidaterna i 2014 års riksdagsval ansåg om den nya personvalsreformen och dess konsekvenser. I del två riktas fokus mot vilka som bedrev personvalskampanj, hur kandidaterna upplevde nomineringsprocessen och vad de ansåg om det stöd partiet erbjöd under valkampanjen. Resultaten visar att de som driver personvalskampanj är mer missnöjda med nomineringsprocessen och partiets support i valkampanjen. Liknande missnöje uppvisar också kandidater med utländsk bakgrund. De är till och med mer missnöjda med partiernas sätt att sköta nomineringsprocesserna. Personvalsreformen är kanske inte den vitamininjektion mellan väljare och valda som förespråkarna hoppades på. Däremot verkar reformen skapat en dynamik mellan kandidaterna och partiet.

Vilka bedrev personvalskampanj?

När personvalsreformen infördes 1998 kunde utvärderarna konstatera att det framförallt var välkända kandidater som stod högt upp på valsedeln som gjorde bra ifrån sig. Personvalsrefomen gynnade således dem som redan hade en framträdande position. Det behöver emellertid inte betyda att kandidater med sämre förutsättningar låter bli att kampanja. Kandidater som kampanjar trots att de kanske inte har så stora chanser behöver inte nödvändigtvis sakna verklighetsförankring. I USA, som är valkampanjernas Mecka, ställer chanslösa kandidater upp i val för att skaffa sig erfarenhet, uppmärksamma en sakfråga eller göra sig själva mer kända inför kommande val.

Studerar man vilka kandidater som kampanjade 1998, så var det främst kandidater från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna som var ute och bedrev personvalskampanjer. Detsamma gällde kandidater som hade en mer framträdande placering på valsedeln. I valet 2014 är dessa förklaringsfaktorer fortfarande relevanta, men de behöver också kompletteras med ålder och invandrarbakgrund. Yngre kandidater och kandidater som vid födelsen inte var svenska medborgare var mer aktiva med att bedriva personvalskampanjer. När det gäller kandidater som är födda i utlandet är det inte några dramatiska skillnader, men närmare hälften i den här gruppen (44 procent) angav att de bedrev en personvalskampanj, medan motsvarande siffra för svenskfödda kandidater var 35 procent.

Personval, nomineringsprocesser och politiska karriärambitioner

Dina värsta fiender finns inom det egna partiet”. Citatet kommer från Magnus Isbergs bok, där han intervjuar riksdagsveteraner om vad de tror om konsekvenserna av rena personval. Farhågorna handlade bland annat om att personvalet skulle öka på spänningarna inom partierna och att mindre smickrande sidor av politisk maktkamp skulle komma i dager.

Det är när rangordningen på valsedlarna ska bestämmas som det gäller att hamna högt upp om man ska ha någon reell möjlighet att komma in i riksdagen. Det är givetvis ingen garanti, men det är en slags grundläggande förutsättning. Och det är också då som rivaliteten mellan olika kandidater kan blossa upp och så split i partileden. För att ta reda på hur kandidaterna upplevde nomineringsprocesserna i sina partier gjordes tre påståenden om nomineringsprocessen som kandidaterna fick ta ställning till: ”Nomineringsprocessen i mitt parti var öppen”, ”Nomineringsprocessen i mitt parti inbjöd till oegentligheter” och ”Mitt parti lyckades locka till sig kompetenta kandidater” (svarsalternativen går från 1 – Instämmer inte alls till 7 – Instämmer helt).

Resultaten visar att kandidater som bedrev personvalskampanj inte är mer kritiska än andra till hur öppna partiernas nomineringar var. Inte heller skiljer de sig från andra kandidater när det gäller hur de bedömmer medtävlarnas kompetens. Däremot är det färre som ställer upp på påståendet att det inte förekom några oegentligheter.  43 procent av de som bedrev personvalskampanj menar att det inte alls förekom några oegentligheter, medan 55 procent av de som inte bedrev personvalskampanjer gör motsvarande bedömning. Citatet i början av denna del som talade om rivalitet inom partierna som skulle kunna accentueras av personvalskampanjer kanske belyser något viktigt.

Resultaten avslöjar även att kandidater som bedriver personvalskampanjer inte är de enda som är missnöjda. Mest intressant är kanske att personer med utländsk bakgrund genomgående är mer missnöjda med hur saker och ting sköttes under nomineringsprocessen. Det gäller alltså både för öppenhet och förekomsten av oegentligheter, men även för kvaliteten på kandidaterna. Den enklaste orsaken till att kandidater med utländsk bakgrund är mer kritiska till nomineringsprocesserna är  diskriminering. Men på en fråga om hur viktig etnisk bakgrund är bland elva olika faktorer för att bli nominerad på valbar plats (bra relationer till media, etnisk bakgrund, goda relationer med den lokala partiledningen, karriärambitioner, kön, ledamot i riksdagen, personlighet, politiska åsikter, popularitet inom partiet, yrkesbakgrund samt ålder) rankas etnisk bakgrund av kandidater med utländsk bakgrund som en av de minst betydelsefulla omständigheterna och hamnar först på tionde plats (minst viktigt anses ”yrkesbakgrund” vara och allra viktigaste är ”popularitet inom partiet”). Missnöjet verkar heller inte vara en fråga om resurser. Kandidater med lägre utbildning är inte mer kritiska till hur nomineringsprocesserna i partierna går till. Inte hellre är kvinnliga kandidater mer missnöjda än manliga dito. Istället är kvinnliga kandidater mer nöjda än manliga kandidater med hur väl partiet lyckas locka till sig kompetenta kandidater. Det missnöje som kandidater med utländsk bakgrund uttrycker verkar inte uppenbart handla om etnisk diskriminering, eller till ett övergripande mönster som relaterar till resurser. Uppslag och idéer mottages tacksamt.

Med tanke på att kandidater som bedriver personvalskampanjer generellt uttryckte ett missnöje med oegentligheter, ska kanske inte en personvalskampanj enbart ses som ett sätt att skaffa sig erfarenenheter. En ytterligare anledning till att bedriva en personvalskampanj skulle därför också kunna vara att det finns ett missnöje med hur partiet har hanterat deras kandidaturer under nomineringsprocessen. Studerar man vad kandidaterna hade att säga om det stöd partiet erbjöd dem under valrörelsen, så återkommer ett liknande mönster. Frågan som ställdes var: Hur nöjd är du med det stöd ditt parti gav dig under valrörelsen? Svarsalternativen var: ”Mycket nöjd”, ”Ganska nöjd”, ”Varken nöjd eller missnöjd”, Inte särskilt nöjd” samt ”Inte nöjd alls”. Generellt sätt är kandidaterna nöjda med partiets stöd. Drygt hälften av kandidaterna är mycket eller ganska nöjda med partiets stöd.

Men kandidater som bedrev personvalskampanj och kandidater med utländsk bakgrund är mer missnöjda med partiets stöd under valrörelsen. I genomsnitt var cirka 15 procent av alla kandidater missnöjda med stödet från sina partier, men bland kandidater som bedrev personvalskampanj var siffran 25 procent och bland kandidater med utländsk bakgrund var den 29 procent.

Ett sätt att försöka förstå det missnöje som personvalskampanjande kandidater uttrycker är att de har högre ambitioner. De jobbar hårdare under valrörelsen, de satsar på en egen kampanj och de vill ha bättre respons av partiet när valrörelsen väl är igång. Allt detta skulle kunna hänga samman med kandidaternas framtidsplaner, det vill säga den politiska karriären. I undersökningen ställde vi även frågor som rörde kandidaternas framtidsplaner. Frågan som ställdes var vad de ville göra om tio år, bland alternativen fanns olika uppdrag på kommunal nivå, riksdagsnivå och rollen som statsråd. Det råder ingen skillnad mellan kandidaterna beroende på om de personval eller inte för deras vilja att erhålla kommunpolitiska uppdrag. Däremot är kandidater som bedriver personvalskampanjer mer intresserade av att komma in i riksdagen (64 procent mot 44 procent) och att en dag bli ministrar (16 procent mot 7 procent). Men detta gäller inte för kandidater med utländsk bakgrund. De är inte mer intresserade av en politisk karriär än svenskfödda kandidater.

Personvalet en partiintern angelägenhet

Personvalet är kanske inte den vitamininjektion som många av dess förespråkare hoppades på när det gäller valdeltagande och synliggörande av i övrigt anonyma politiker. Men det finns aspekter av personvalet som ändå påverkar dynamiken inom partierna. Kandidater som driver personvalskampanjer jobbar hårdare under själva valrörelsen, de är också mer missnöjda med vissa aspekter av nomineringsprocessen och med hur partierna stöder dem under valrörelsen. Personer som driver personvalskampanjer gör det inte bara för skojs skull eller för att skaffa sig nya erfarenheter. De har också i högre grad ambitionen att göra politisk karriär. Personvalet är utifrån den aspekten inte främst en reform som har haft en stor direkt påverkan på relationen mellan väljare och valda, utan effekten verkar än så länge främst gälla relationen mellan kandidaterna och partiet. Tidigare har Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne visat att personvalet faktiskt påverkar kommunpolitikernas karriärer i en tydlig positiv riktning. De skriver också om sina resutlat i personvalsutredningen, se länken nedan.

Mer att läsa

Linda Berg & Henrik Oscarsson (redaktörer). 2015. 20 år med personval

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s