Därför var uppgörelsen svår att nå

Detta är ett gästinlägg, författat av Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

***

Till slut lyckades Grekland och de övriga 18 regeringarna i eurozonen nå en överenskommelse om nya lån och reformer. Förhandlingarna om villkoren för den sista utbetalningen i det andra räddningspaketet, och sedan en vecka tillbaka, villkoren för ett tredje räddningspaket, har varit en följetong under hela våren och sommaren. Medan även framförhandlandet av tidigare räddningspaket för Grekland varit segslitna, krävande och nära kollaps, var denna gång värre än alla föregående. Förhandlingarnas utdragenhet fick till slut även betydande ekonomiska konsekvenser i Grekland.

Varför har det varit så förtvivlat svårt att enas om en överenskommelse för Grekland? Som professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos skriver i en insiktsfull analys i DN har de ekonomiska komponenterna i en långsiktigt hållbar plan varit tydliga sedan ett tag: mildrade åtstramningar, institutionella reformer och skuldnedskrivning. Varför den ekonomiska logiken inte kunnat omsättas i ett avtal, och varför det avtal som till sist kom till stånd skiljer sig på centrala punkter från detta recept, kräver en politisk förklaring.

Vem tror på meritokrati?

Om ojämlikhet i ett samhälle ska vara legitim, är de flesta överens om, bör inte livsutsikterna vara förutbestämda i det ögonblick man föds. Det behöver finnas möjlighet till social mobilitet, att förbättra sin livssituation. Social mobilitet likställs ofta med meritokrati, tanken att talang och hårt arbete ska löna sig.

Förvisso anser jag att meritokrati är ett komplexare begrepp än vad som ofta påtalas – hur rättvist är det om man blir framgångsrik på grund av medfödd intelligens? – men det omhuldas nästan alltid som något positivt, och är en central del av ‘Den amerikanska drömmen.’ Alla ska ha goda möjligheter, och den som arbetar hårt ska kunna klättra på samhällsstegen. Tror man på drömmen är det också naturligt att vara för mindre omfördelning, eftersom man har sig själv att skylla för sin livssituation.

Men vilka tror egentligen på meritokrati, och på möjligheten att arbeta sig uppåt? I en ny amerikansk studie sammanställde man flera enkätundersökningar, och jämförde hur låg- och höginkomsttagare svarade. Överlag tror de flesta i USA (och i högre utsträckning än i Europa) på den amerikanska drömmen, men låginkomsttagare var mer benägna att hålla med om påståenden som att hårt arbete inte lönar sig, och att livschanser framförallt beror på krafter bortom individens kontroll.

De svenska EU-kandidaterna om krisen inom euroområdet

Grekerna har sagt sitt, vilket innebär att de avvisar det förhandlingsförslag som gällde för drygt en vecka sedan, men inte längre på valdagen…. Frågan är nu hur EU kommer att reagera på grekernas ”oxi”. Turbulensen inom euroområdet har dock pågått under en längre tid och i valet till Europaparlamentet 2014 fick de svenska EU-kandidaterna svara på ett antal frågor som handlade om deras syn på den ekonomiska krisen. I detta inlägg redovisas hur kandidaterna ställde sig till vilka som ansvarar för krisen och vad man bör göra åt den.