Om du visste att du inte skulle bli straffad för det, hur ofta skulle du felparkera? För de flesta är det en hypotetisk fråga, med undantag för diplomater, som har immunitet från åtal i landet de är stationerade. Världens troligen diplomattätaste stad är New York, där FN:s högkvarter ligger. Länge hade man där problem med att FN-delegaterna parkerade sina bilar var som helst och struntade i p-böterna de fick.
En av de roligaste studierna inom korruptionsforskningen visade att alla inte utnyttjade sin frihet lika mycket. De värsta parkeringssyndarna kom från länder med mycket korruption. På fem år drog sändebuden från Kuwait på sig 249 parkeringsböter per person! De från Egypten, Chad, Sudan, Bulgarien och Mozambique hade också över 100 böter var. Sveriges sändebud hade däremot inga böter, i sällskap med bland annat de kanadensiska och brittiska diplomaterna. Undantag saknades inte – Turkiets och Colombias delegater hade inte heller några böter, trots omfattande korruption i hemlandet. Men i genomsnitt fanns det ett mönster.
Trots att alla lydde under samma spelregler tog man alltså med sig en del av kulturen hemifrån till den nya miljön. Jag kom att tänka på studien när jag läste den här texten av Thomas Gür. Gür varnar för att kulturen som invandrare för med sig till Sverige riskerar att förstöra den mellanmänskliga tilliten här och leda till fattigdom och korruption. Nyckelpassagen lyder:
”Samhällen är dysfunktionella av kulturella skäl. Deras sociala och politiska modeller och institutioner producerar misstro och våld. Deras ekonomiska modeller upprätthåller fattigdom och korruption.”
Jag vill invända mot den första meningen. Det låter som att kulturen är något som har uppstått spontant, och sedan lett till utformningen av institutionerna. För mig är det uppenbart att kultur och institutioner orsakar och upprätthåller varandra.
Jag skulle inte komma på tanken att försöka muta en polis vid en trafikkontroll – man gör inte så i Sverige. Om jag flyttade till Uganda eller Rumänien skulle jag däremot få tänka om, eftersom polisen fungerar helt annorlunda där. Men varför skulle inte invandrare från samma länder anpassa sig på samma sätt vid en flytt till Sverige?
Statsvetaren Alberto Simpser har i en ny uppsats undersökt attityder till korruption bland invandrares barn i europeiska länder. Infödda med föräldrar från mer korrupta länder har mer tillåtande attityder till korruption, och det gäller särskilt för de med två utlandsfödda föräldrar. Kulturen förs alltså vidare, som Gür menar. Men Simpser hittar också något intressant: Den här överföringen finns inte i de minst korrupta länderna, som Sverige. Simpsers slutsats är att hemlandskulturen spelar större roll när den inhemska kulturen är mer tillåtande till korruption. Dessutom är det institutionella ramverket starkare i de minst korrupta länderna.
I New York tröttnade man till slut på parkeringskaoset och började frakta bort felparkerade diplomatbilar. Felparkerandet sjönk dramatiskt, och skillnaderna mellan diplomater från olika länder suddades ut.
Kultur spelar alltså roll, men det gör också spelreglerna. De påverkar dessutom kulturen. Vi ska värna om svensk tillit och välfungerande institutioner, men det finns ingen anledning till uppgivenhet.
politologerna.wordpress.com 
Kanska av intresse: ”Culture and Institutions”: http://scholar.harvard.edu/alesina/publications/culture-And-Institutions
Tack för tips! Kollade lite nervöst slutsatserna, och blev glad av att se det här:
”What roles do culture and institutions play in determining the wealth of nations? We have
argued here that it would be wrong to claim the causal superiority of either. Culture and institutions interact and evolve in a complementary way, with mutual feedback effects.”
Angående tillit finns en analys liknande Simpser i min artikel nedan. Se i synnerhet Table 6 där överföringen av tillit från föräldrar till andra generationens invandrare studeras i olika fall.
Anpassning till låg tillit verkar ske inom två generationer (i likhet med korruptionsexemplet). Dock med ett viktigt undantag; om modern kommer från ett land med väldigt hög tillit så har barnet högre tillit också i miljöer med låg tillit.
Det indikerar en självförstärkande effekt av väldigt hög tillit; väldigt hög tillit, som vi har i Sverige, tål en hel del yttre påverkan. Vi behöver kanske inte vara så rädda som ibland yttrycks för att invandrare förstör Sveriges höga tillit. Det tar dock minst två generationer innan invadrare har anpassat sig till den höga tilliten.
Länk (open access):
http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0167268114002029
Som jag uppfattar budskapet i Gürs text menar han att (1) invandring från samhällen med låg tillit sannolikt medför en minskande tillit i det svenska samhället och att (2) tilliten i det svenska samhället riskerar blir lägre samt långvarigare lägre, ju större invandringen från lågtillitssamhållet är. Gür är tydlig med att tilliten kan återställas, även om detta kan ta tid.
Jag har svårt att se hur vare sig Simpsers eller Alesina et Guilianos slutsatser skulle motsäga det Gür skriver.
När det gäller din studie, Martin, antar jag att den självförstärkande effekt av mycket hög tillit, som indikeras i studien, gäller i föräldrarelationen. Frågan i Gürs kontext blir väl hur effektiv sådan ”tålig” tillit i svenska föräldrarelationer påverkar låg tillit i invandrarföräldrarelationer? Risken är väl annars att invandrardominerade delar av det svenska samhället dras med lika låg tillit respektive lika långvarigt låg tillit som Gür menar?
Ursäkta om jag är trög, men jag lyckas inte se att överföringen inte finns i de minst korrupta länderna (livet jäklas lite just nu). Jag skulle väldigt gärna vilja länka till såväl din blogg som själva undersökningen för att ge (FB-)vänner ännu lite mer fakta i kampen mot okunskap och främlingsfientlighet – kan du peka ut var det sägs, är du snäll?
Tack på förhand
Sidan 27 och 28 i Simpsers papper.
/Anders
Apropå din passus om att ”Jag skulle inte komma på tanken att försöka muta en polis vid en trafikkontroll – man gör inte så i Sverige. Om jag flyttade till Uganda eller Rumänien skulle jag däremot få tänka om, eftersom polisen fungerar helt annorlunda där.”
Det finns lite, skriver lite, data om detta. T.ex. Joakim Thelanders (2006) avhandling ”Mutor i det godas tjänst”, som bl.a. tar upp de förväntningar biståndsarbetare upplever om att behöva bli del av vardagskorruptionen. Sedan finns det väl lite siffror, som jag inte hittar i hastigheten, om att svenska företag anpassar sig till korruptionskulturer utomlands när de gör affärer där (men se t.ex. David Wästerfors avhandling -http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2004/svenskaaffarsmanssynpamutor.5.133469f811588cfc93c80006160.html). Det jag hittar vid en snabbgoogling är att svenskarna iallafall tror att det är vanligt att det är så (http://media.folksam.se/sv/2013/03/06/varannan-svensk-tror-att-svenska-foretag-mutar-sig-fram-utomlands/).
Tack för intressant text.
Lite spridda reflektioner i ämnet, utan att för den skull agitera för en viss riktning här:
# Tycker mig minnas att vi hade en period när parkeringsvakterna strejkade och ganska fort så tog sig folk uppenbara friheter i förhållande till gällande parkeringsreglemente. Alltså ”så gör vi inte här” är IMHO i hög grad beroende av en fungerande kontroll.
# Det är ju också tydligt att svenska företag ganska snabbt tar till sig gällande ”Brown envelope” kultur. Behöver jag säga ”Telia i Euroasien” som exempel?
För mig är korruption direkt kopplat till upptäcksrisken. Upptäcksrisken är som lägst där både givare och mottagare är införstådda att det en en del av modus operandi, medan normalfallet i Sverige väl är att varken mottagaren föreslår det eller givaren erbjuder det då båda riskerar något genom att introducera mutan.