Decemberöverenskommelsen till minne

Fredagen den 9 oktober upphörde Decemberöverenskommelsen att gälla. Den är dock redan en del av svensk politisk historia, och därmed fortsatt intressant.

 

Följande text utgör underlag för ett föredrag jag höll den 17 mars 2015. Föredraget framfördes inom ramen för ett seminarium på en B-kurs för studenter vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Medverkade gjorde även professor Leif Lewin. Lewins roll var att sätta överenskommelsen i ett historiskt sammanhang och framföra dess positiva sidor; min uppgift att påtala de mer problematiska aspekterna. Texten inleds med en kort bakgrund.

DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN 

BAKGRUND

Under hösten 2013 beslutade riksdagen, som en del av statsbudgetens rambeslut, att höja brytpunkten för statlig skatt.

 

Därefter fattade riksdagen, efter initiativ från finansutskottet och med en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, ett nytt beslut som innebar att höjningen av brytpunkten togs tillbaka.

 

Det rådde olika uppfattningar om huruvida detta var i enlighet med riksdagsordningens regler om rambeslutsmodellen. Frågan avgjordes slutligen av konstitutionsutskottet (KU). Utskottets bedömning var att det inträffade inte var i strid med RO. KU var dock inte enigt då regeringspartierna gjorde en annan tolkning än utskottsmajoriteten.

 

Det anmärkningsvärda med det som hände var:

  1. Ett brott med den breda politiska samsynen om beslutsreglerna för budgeten.
  2. Sämre förutsättningar för minoritetsregeringar att få igenom sin ekonomiska politik.

 

Förutsättningarna att regera i minoritet försämrades ytterligare i och med resultatet i riksdagsvalet 2014, och kom i öppen dager när regeringens budget röstades ned av riksdagen den 3 december 2014. Mot denna bakgrund, och med ett aviserat extraval den 22 mars 2014, slöt alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna den 27 december 2014 en överenskommelse vars avsikt var att stärka minoritetsregeringars ställning, den s.k. Decemberöverenskommelsen.

 

KÄRNAN

  • Den statsministerkandidat som har stöd från den största tänkbara partikonstellationen skall släppas fram och denne statsministers minoritetsregering skall kunna få igenom sin budget. Föreligger ett hot om att statsministerkandidaten eller budgeten inte får tillräckligt stöd i riksdagen förbinder sig den näst största partikonstellationen att lägga ned sina röster. Vidare innebär överenskommelsen att utskotten inte skall ta initiativ till lagstiftning eller ändringsbudgetar som påverkar den beslutade budgeten. Partierna förbinder sig alltså att avstå från initiativ av det slag som togs av finansutskottet hösten 2013.

 

SYFTE

Det blir lättare för minoritetsregeringar att regera, och minoritetsregeringars möjlighet att få sin budget igenom riksdagen blir avsevärt större.

 

PROBLEM

I och med Decemberöverenskommelsen utlystes aldrig det extra valet och en tillfällig beslutsordning lades fast. Det finns emellertid flera anledningar till viss skepsis mot att överenskommelsen är stabil nog att, så som avsett, hålla ända till valdagen 2022.

 

  1. Överenskommelsens formella ställning

Överenskommelsen har en svag formell ställning och bygger helt på de ingående parternas ”goda vilja” och respekt för att ett handslag gäller. Det rör sig inte om ett avtal i formell mening, och det råder bland annat oklarheter om vilka som är förbundna att följa överenskommelsen och på vilket sätt.

Att överenskommelser ingås på partinivå är inte i sig märkligt, men när en överenskommelse på detta sätt gäller grundläggande former rörande vad som är att räknas som en majoritet, och därtill innebär så stora potentiella ”uppoffringar”och krav på direkta brott mot partilinjen blir frågan i vad mån den skall omfatta dem ”utanför rummet” – såväl riksdagsledamöter som kommande företrädare — mer påträngande än annars. En komplikation ligger här i att överenskommelsen till exempel inte kan tvinga den enskilda riksdagsledamoten att följa den. Vidare inställer sig frågan om kommande ledande partiföreträdare, t.ex. partiledare, kommer att uppfatta sig som förbundna att följa överenskommelsen.

  1. Gränsdragningsproblem

Frågor om gränsdragningar kring vad som bör klassas som budgetfrågor kan bli problematiska och framkalla politiska kontroverser. Alltför mycket, eller alltför kontroversiella förslag, kan komma att ”tryckas in” i budgeten i syfte att säkra deras gång genom riksdagen.

 

  1. Politisk och demokratisk legitimitet?

Överenskommelsens legitimitet och politiska konsekvenser väcker också frågor. En bristande politisk, och möjligen även demokratisk, legitimitet gör dokumentet än mer bräckligt.

 

Avtalet har slutits utan det Rawls kallar ”okunnighetens slöja”, dvs i en situation då en sida (sittande regering) uppenbart tjänar på avtalet. För Alliansen är fördelarna mer avlägsna och därmed också mer osäkra. Huruvida den sida som ingått överenskommelsen under gynnsamma omständigheter är lika välvilligt inställd till överenskommelsen i en situation där den sidan förlorar på den (i detta fall efter en ev. alliansseger 2018) är ytterligare en osäkerhetsfaktor. Blotta misstanken om detta kan göra motståndet på den borgerliga sidan större, vilket gör att dokumentet förlorar ytterligare i legitimitet. Överenskommelsen hade, allt annat lika, därför framstått som mer stabil om den ingåtts före valet då ingen sida kunde veta vem som skulle vinna på den.
Bakgrunden till överenskommelsen är regeringen och alliansens vilja att ställa SD helt utanför ”spelplanen”, vilket kan tolkas som att de etablerade partierna försöker finna vägar att i en mening ogiltigförklara Sverigedemokraternas demokratiska mandat. I praktiken skulle detta kunna beskrivas som en höjd fyrsprocentspärr, vilket gör överenskommelsen komplicerad från ett demokratiskt legitimitetsperspektiv redan nu, än mer så om överenskommelsen skulle kodifieras, t.ex. genom att föras in i riksdagsordningen. Det vore även främmande för svensk konstitutionell tradition att ställa ett demokratiskt valt parti utanför formella möjligheter till inflytande. Det betyder inte att det är omöjligt, men det kan fördröja och försvåra processen med att kodifiera överenskommelsens innebörd. En ytterligare komplikation för dem som vill se en konstitutionell motsvarighet till överenskommelsen i syfte att frånta Sverigedemokraterna parlamentariskt inflytande är följande: det framstår i rådande politiskt läge inte som sannolikt att Sverigedemokraterna skulle kunna samla den ”största partikonstellation” som överenskommelsen talar om, men lagstiftaren måste förstås ändå ta hänsyn till den möjligheten.

 

Vidare läsning:

Finanspolitiska rådets rapport 2014, kapitel 6

http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.7841e2a2145d5672688a26b2/1399827315648/Svensk+finanspolitik+2014.pdf

Finanspolitiska rådets rapport 2015, Kapitel 2 (2.5)

http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.7080f60714d36b5252b75ba1/1432903459873/Svensk+finanspolitik+2015.pdf

 

 

3 thoughts on “Decemberöverenskommelsen till minne

  1. Några allmänna synpunkter utanför statsvetarnas glaskula.

    En viktig aspekt är att DÖ hade formen (eller i vart fall uppfattades som) som en grundlagsreglering, där partierna, symboliskt uppradade i Riksdagen (platsen) med riksdagsemblemet (Riksvapnet) under respektive partiledare, som om det vore ett Riksdagsbeslut. man kan tycka vad man vill om uppenbarhetsrekvisitet och grundlagen eller att vi inte har en konstitutionell domstol, (utöver KU), och att väljarna uppfattar att Riksdagen, oc framför allt utskottsarbetet, blivit en menlös innehållslös transportsträcka. Men har vi nu en regeringsform, dessutom nyss reviderad – (som ett resultat av det konstitutionella debacklet 2002 när mp vänsterprasslade, (varpå Persson fick göra upp om försvars- och säkerhetspolitiken med v och mp) – jämte en Riksdagsordning, jämte Truedssons ordningsmannautredning, så kan man tycka att våra partiledare och dess nära anhöriga, kan tänka efter lite, varför har man formaliserade regler?

    När de i panik, med målet att behålla alliansens inlåsning avseende företrädesvis försvars-, säkerhets-, och migrationspolitik, (statschefsfrågor), värpte fram DÖ, så var det ju en konstitutionell överenskommelse, efter hur landet låg precis just då, efter att SD fått dubbel så många röster, som spindoktorerna kalkylerat med, och så gick folk man ur huse (soffan) och röstade på SD, och ändå verkade det som att våra partigängare inte förstod, att politik har två sidor, partigängarnas föreställning, och folkets föreställning.

    När valet inte gick som man tänkt sig, (uttalade Reinfeldt explicit), dvs mp blev inte vågmästare, utan SD, så uppstod en situation, som vem som helst utom just partigängarna kunde sätta upp som hypotes, att SD hade medvind, inte av agendasättarna, utan av omvärld och kommunverklighet.

    Med ny RF, dvs partipolitisk ovana, toppstyrning, Reinfeldt var hövding på riktigt även under december, och en alliansagenda som formulerades efter valförlusten (valstugereportaget) 2002,
    och en partiledare som kopierade Persson avseende triangulering, som satsade allt på ett (1) kort, att sitta kvar och lämna över, så glömde m i sitt taktiserande bort:

    1. att väljare inte alltid beter sig som partierna tror (tex proteströstar)

    2. att politik är en komplex sport, med korrelationer som bara syns i efterhand
    (det är därför det finns historiker, som blottlägger drivkrafter, när krutröken lagt sig)

    3. att politik, liksom det mesta människor gör, hanterar minst två världar;

    – föreställningen om verkligheten (vad väljarna upplever)
    – föreställningen om föreställningen (vad politiken påstår)

    4. att Alliansen med sin likriktning, dvs allianskontraktet, som inte är offentligt,
    (gissa vad DÖ hade för upphovsman 🙂
    a. lämnade ett fält vind för våg (se iii), och
    b. vingklippte övriga borgerliga partiers handlingsfrihet
    c. eftersom moderaterna hade en intern DÖ, som reglerar den inre
    maktordningen, statsrådsposterna, regeringschef, finansminister, utrikesminister,
    försvarsminister, biståndsminister, migrationsminister, handelsminister, justitieminister.
    socialförsäkringsminister kulturminister (media)
    dvs m intog en politik som maximerade röster, genom att utesluta för väljarna att rösta på
    andra alternativ, en röst på alliansen var en röst på m.

    5. För att använda Gösta Bohmans beteckning, inrikes utrikespolitik, dvs m agerade med en utriikespolitisk agenda som gav eko inrikespolitiskt, för att komma åt utrikesfrågorna, och underskattade det inrikespolitiska rekyl, som nu kan studeras realt.

    6. att det förutom statsminister och budget, krävs majoritet i utskotten för att stifta lag, och lagstiftning går inte att dödförklara bort med minoritetsbeslut.

    Hur dumt det är att skapa ett regeringsunderlag för budget (rikets styrning via statsliggaren), via majoritetsbeslut, och sedan inte förstå relationen mellan budget (resurser) och lagstiftningsarbete.

    7. Acceptans. En regering kan regera i minoritet, men bara tolereras om politiken har stöd hos en majoritet, dvs genom budget, regleringsbrev, lagstiftning, och utnämningspolitik, tex domare eller generaldirektörer.

    8. Mest centralt är budget (att beskatta väljarna).
    – nivån på skatten, (skatteutskottet)
    – fördelningen (finansutskottet)
    – utgiftstak, (för att inte pantsätta framtiden)

    Det är formulär A (nä, det kommer före A), att staten får beskatta medborgarna om medborgarna har kontroll på den makten, och avsätter den regent
    som missbrukar denna grundlag (i betydelsen nära nog naturlag)

    Statskickets grund, att beskatta väljarna (och prioritera statens uppgift/utgift) med parlamentarisk minoritet är tankefel, och fick en del absurda konsekvenser i blan Sovjetunionen (om ni låtsas betala oss lön, så låtsas vi att vi arbetar, tillhörde folkhumorn)

    9. Sunt förnuft – common sense (är en bra metod)

    I. det är inte rätt (a priori) i en demokratisk tradition (med minoritetsbeslut)

    II det uppfattas som suspek (med rätta) av allmänheten, att fatta minoritetsbeslut

    III det leder inte rätt pragmatiskt, i en demokratisk nation, man förargar

    IV det leder till (frestelsen) av maktens arrogans, om ingen ser problemet

    V det leder till märkligt agerande (politisk teater) – det numera klassiska fotografiet,
    där lille Göran ser lite frånvarande ut, resten av borgerligheten vänder sig i bilden
    mot statsministern, som vänder sig till mp, längst ut till vänster, som ser ut att vara
    uppgörelsens vinnare, men som inte riktigt blev det, eftersom man inte förstod.

    VI Leder till en politik som inte är konsekvensanpassad, dvs man kan fortsätta den förda politiken, eftersom väljarna inte kan välja något annat än SD, som ju inte räknas, vilket leder till
    att politiken inte korrigeras, där den uppenbarligen räknas, ute i kommunerna.

    VII Debatt. Förutom SvD vet ingen av experttyckarna vad de ska tycka, vilket ger mummel.
    Statsvetarna (generellt) har varit för tysta och inte riktigt intagit demokratins ståndpunkt,
    men däremot, ställt inför fullbordat faktum, tagit ställning.

    VIII Politken, den inblockade, fortgår, vilket väljarna kunnat se resultatet
    av under 2015 i praktiskt, men även retoriskt, det måste vara världsrekord i omvändning
    under galgen, inför ett faktum som hade vissa drag av Kejsarens nya kläder.

    IX rekylering, marginalväljarna har sedan 1994 flytt från S (ca 20 %) över till nya moderaterna, (och inte övriga borgerliga partier) som SD sedan norpat, dvs SD hade hade 2,7 % i valet 2006.
    Detta var en maktkalkyl, att s skulle blöda mer än m, vilket är fallet.

    X. att paritaktikerna (för strateger saknas uppenbarligen) kunde in förutse SD agerande, att rösta på den budget de önskade eller att det inte finns konstitutionellt förbud att rösta på fler förslag än sitt eget, och framför allt hur kunde Alliansen, givet parlamentariska situationen vara så urbota korkade att de bjöd upp till dansen, genom att lägga en gemensam budget….hur tänkte de?

    Man ville inte föra politik i budget (rikets styrning) som fyra olika partier, utan driva alliansens gränspolitik in i kaklet, det var ingen slump att Hägglund avgick och att Expressen la in alla klutar på att byta ut Jan. I förlängningen ligger en kommunreform, och man har förberett detta både i RF och tex i RO, genom att föra över politikområde ”omsorg” från kommunerna, dvs äldrevård, som varit kommunalt ansvar sedan hedenhöös, och som nu ska över på…..
    näringslivet, via skattsedeln landstingen (gränsförflyttning avseende skattekraft)

    Konsekvenserna av att trixa med regelboken (att ändra på reglerna under spelets gång, och utan parlamentarisk demokratisk beredning, är inte bara fel, det leder dessutom fel, eftersom det innebär just det som gör att diktaturer faller, att man inte behöver anpassa politiken till verkligheten, utan skönsmässigt kan ändra reglerna efter den verklighet, man inte bemästrar.

    Detta går sannolikt att förklara för en 6, 7 åring, en grundläggande mänsklig känsla för rätt och orätt, demokrati och diktat. Om man inte vinner i spelet fotboll, eller inte klarar av att slå sina barn i memory, så ska man inte ändra på reglerna, formen, man ska ändra innehållet.
    , att ändra på reglerna, (inte lagen) utan formen för lagen, påverkade politiken sålunda att politiken blev ännu mer polariserad, formaliserad, och det går inte att se SD opinionssiffror som annat än en rejäl påminnelse om demokratins grund (inte värdegrund 🙂

    Man hade inte heller definierat (eller kommunicerat) det nya ordet ”konstellation” (politiskt) med association till konstifikation, det hette förr block och ännu tidigare parti, för inte ens parti är definierat i grundlagen, som blev allians, som blev konstellation, och det finns mycket som talar för att SD är största parti 2018, och man måste nog skratta och gråta samtidigt, att en parlamentarisk demokrati inte bemästrade situationen förrän det var för sent.

    Reinfeldt ansåg att konstellation var regeringskonstellation (budgetalternativ) och avgick logiskt nog, S ansåg att konstellation var s + mp, som kohandlat med v vid sidan om, i vart fall vad de uttryckte, vilket Reinfeldt inte alls gillade, vilket var samma sak som med säkerhets- och försvarspolitiken 2002, dvs Persson ansåg att borgerligheten skulle låta honom styra riket inrikes med v och mp och styra utrikes med borgerligheten, (som varit traditionen), och eftersom Persson satt kvar 98 och 02 så tyckte m att det var dags, att låta S ta ansvar för hela politiken, vilket som sagt polaiserat utrikespolitiken, vilket är en stor olycka, för väljarna, eftersom det helt enkelt saknas mandat (stöd)

    Persson regerade 2002 med mp, utan att vara med i regeringen, men med platser på finansen, Reinfeldt gjorde samma manöver 2010 – 2014.
    S ansåg man att man hade majoritet, (2014) eftersom S+mp (var större som konstellation enligt sitt eget synsätt), men mindre än Reinfeldtmoderaterna, som antog att budgeten skulle vara gemensam mellan s + mp +v, vilket man visste inte skulle fungera, eftersom mp är avgrundsvis från v i skol- och sjukvårdsfrågor, vilket medförde att m la en budget som var mer grön än de gröna vågat drömma om, avseende migration och försvar.

    Alliansen hade en budget, och ville tvinga v att rösta för mp+s budgeten, givet att SD hade lagt ner. Men någonstans här slog det slint, moderaterna ville inte regera med stöd av sd, och valde att släppa fram s+mp, och det var nog det bästa som kunde hända vår demokrati, trots allt har Reinfeldt lagt grunden under 8 år, det har bara gått ett år med S, och precis allt kommer att ritas om, inkl den nödvändiga sakpolitiken,

    Att sedan våra etablerade partier (utom v och SD), samt Fp i försvarsfrågor blev till allmänt åtlöje genom att gapa och skrika i Riksdagen, men inte använda parlamentets makt, blev en oförväntad bonus av lekstugan, kanske århundrades största skådespel i politisk inkompetens alternerat med små doser destruktiv illvilja.

    Det positiva är rekylen, att väljarna, statsvetarna och media vaknade, att makten i utskotten är tillbaka, och att Riksdagsarbetet fortsätter, där det finns en tydlig ansvarskedja mellan:
    – valresultat
    – Regent
    – departement
    – utskott
    – utgiftsområde
    – regleringsbrev.

    Det är särskilt RO koppling mellan departement och utgiftsområde, som väljarna inte längre kan följa, det gick förr, och då var återkopplingen realt bättre, politiken från regering och departement förankrades i Riksdagen, utskotten och hos riksdagsmännen, vilket är A och O, om regeringen är en minoritetsministär.

    Partiernas ståndpunkter ska vara transperenta i utskotten, inte vara föremål för ljusskygga uppgörelser partier emellan, det går inte ens att forska på, eftersom Allianskontraktet och alla interna uppgörelser över tid inom Alliansen, är mer förborgade än protokollen från S VU.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s