Lucka #24: Den värsta sortens styrelseskick. Förutom alla andra.

Demokrati är det värsta styrelseskicket, förutom alla andra som någonsin provats, sa Winston Churchill i det brittiska underhuset 1947. Det kan vara värt att påminna sig om då och då, när demokratin avvecklats i Ryssland, är på kraftig tillbakagång i Turkiet, och hotas i Polen, för att nämna några exempel.

Demokrati frustrerar, oavsett om det handlar om EU:s saktfärdiga svar på flyktingkrisen, det permanenta dödläget i amerikanska kongressen eller vanligt svenskt partipolitiskt käbbel. Diktatorers bästa säljargument är handlingskraft – de kan bortse från byråkrati och procedurer och göra vad som är bäst för landet, säger de. Det är en rätt populär uppfattning. I den stora World Values Survey från 2011 instämde till exempel 67 procent av de svarande i Ryssland att det var bra med en ”stark ledare som inte behöver bry sig om parlament och val”. I Turkiet var motsvarande andel 50 procent; i Sverige och USA 26 respektive 34 procent.

Lucka #23: Ni kan aldrig ana vad som hänt med 1970-talisternas grundläggande värderingar

Sedan slutet av 1980-talet mäter SOM-institutet svenska folkets inställning till grundläggande mänskliga värderingar. I den senaste SOM-antologin som släpptes den 14 december genomför Mattias Gunnarsson och jag en analys av värderingsförskjutningar inom olika generationer under perioden 1988-2014. Värderingsmätningarna vilar på Milton Rokeachs teori om mänskliga värden (The Nature of Human Values, 1973).

Rokeach definierade 18 terminala och 18 instrumentella värden som universella och allmän­giltiga för mänskligheten. De terminala värdena refererar till önskvärda existentiella mål (end-states of existence), såsom till exempel frihet, lycka, vänskap, inre harmoni och självförverkligande. De instrumentella värdena refererar till önskvärda sätt att uppträda (modes of conduct), som till exempel att vara artig, mo­dig, intellektuell och kärleksfull. SOM-insti­tutet valde tidigt att begränsa sig till en kartläggning av Rokeachs terminala värden.

Viktiga och oviktiga värden
Liksom tidigare år toppas listan med viktiga värden av hälsa, frihet, ärlighet, familjetrygghet och en värld i fred, med mellan 77 och 86 procent som tycker att värdet är ”mycket viktigt”. De fem minst viktiga värdena enligt den svenska befolkningen 2014 är, precis som i tidigare mätningar, makt (6 procent), frälsning (7 procent), rikedom (8 procent), socialt anseende (17 procent) och teknisk utveckling (21 procent).

1970-talisterna: En generation på värderingsmässig vandring
Det kanske mest spännande resultatet gäller värderingsförändringar över tid i olika generationer. Resultaten visar stora förskjutningar av 1970-talsgenerationens värderingar av de njutningvärden  som peakade i samband med Millenieskiftet. Följ den gula trendlinjen i kohortanalysen nedan så ser du omfattande förskjutningar av 1970-talisternas värdering av ”ett behagligt liv” (ned från 78 år 2000 till 61 procent 2014), ”ett liv fullt av njutning” (ned från 46 till 26 procent sedan Millenieskiftet).

1970-talisterna allt mer lika sina föräldrar värderingsmässigt
Även värderingar av ”självförverkligande” — ett värde som tidigare varit starkt associerat just till 1970-talsgenerationerna — har droppat i betydelse. Rejält så. År 2000 svarade 57 procent av personer födda på 1970-talet att värdet var ”mycket viktigt”.

Men i SOMs senaste mätning från hösten 2014 var motsvarande andel bara 20 procent! 1970-talisterna har under de senaste femton åren närmat sig tidigare generationer mycket snabbt. Värderingsmässigt är det allt mindre som skiljer 1970-talisterna från förkrigsgenerationer och babyboomgenerationer. Det är ett otippat resultat på flera sätt. Grundläggande värderingar är normalt tänkt att formas i tidiga år för att sedan stabiliseras inom varje ny kohort; värderingsförskjutningar i samhället ska sedan gå i samma långsamma takt som nya generationer avlöser äldre. Här ser vi ett exempel på en grupp individer födda på 1970-talet som på relativt kort tid förändrat sina grundläggande värderingar avsevärt när de själva närmar sig eller passerar 40-årsstrecket. Vad är det egentligen som händer?

Det krävs mer forskning för att närma sig förklaringar till de värderingsförskjutningar vi kan urskilja bland 1970-talisterna. Det ligger närmast till hands att förklara förändringarna med att gruppen helt enkelt har blivit äldre. Men kan det verkligen vara gruppens åldrande i sig självt som orsakat förskjutningarna? Vi tycker att det verkar tveksamt. Om de snabba värderingsförändringarna i denna grupp skulle bero på ålder (en livscykeleffekt), varför såg vi i så fall inte samma förändringar över tid i gruppen 1960-talister för omkring tio år sedan?

En annan tolkning vilar på Ronald Ingleharts idé om att vi Maslowskt tenderar att värdera högt saker vi har ett stort behov av men att vi värderar ned behov som vi fått tillgodosedda (knapphetshypotesen): När människors behov av självförverkligande, njutning och behagligt liv blivit uppfyllda skulle de inte längre uppfattas som lika viktiga. Men skulle i så fall sjuttio- och åttiotalistgenerationen ha blivit ”mätta” på ett behagligt och njutbart liv? Handlar det om en generation som faktiskt till stora delar fatiskt har kunnat förverkliga sig själva?

En tredje tolkning kanske ändå har med ett slags uppvaknande att göra, som är särskilt brutalt för just 1970-talsgenerationen (kanske avslöjar tolkningen mest egna funderingar och erfarenheter). Det är individer i den ”lekande” lite oskyldiga 1970-talsgenerationen som under de senaste fem-tio åren oförberett fått stafettpinnen med ansvar överlämnat till sig från äldre generationer. De har blivit föräldrar, chefer och ledare inom många olika sektorer. De har insett att när folk omkring uttrycker ”Någon borde göra något!” så finns där inte längre några andra att peka på. Det är vi som är den någon som måste agera. Då faller aktierna för självförverkligande, spännande liv, ett liv fullt av njutning och ett behagligt liv snabbt i värde, till ungefär samma nivå som hos våra egna föräldrar.

 

Läs mer

Gunnarsson, Mattias & Henrik Oscarsson (2015) Grundläggande värderingar och personlighetsdrag. I Bergström, Annika & Jonas Ohlsson (red). Alla dessa val. SOM-rapport 64. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

 

Politiker med karriärambitioner

Politiker med karriärambitioner är både önskvärda och kontroversiella i den representativa demokratin. Å ena sidan vill vi att politiker på ledande positioner tjänar våra intressen snarare än sina egna. Å andra sidan är det svårt att utöva inflytande på en politiker som inte bryr sig om sin egen framtid. I det här inlägget tänkte lite kort diskutera politiker med karriärambitioner. Är det verkligen så farligt med politiker som vill göra karriär? 

Lucka #21 Vi som inte kan sluta säga Folkpartiet – ett anspråksfullt försvar.

Vi måste tala om Folkpartiet. Eller förlåt, vi måste tala om Liberalerna (L). Igen. Sveriges radios inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach har bekänt sina svårigheter att säga Liberalerna i stället för Folkpartiet. Han har mina fulla sympatier. Jag delar detta problem. I just detta fall tror jag dock inte (bara) svårigheten beror på min allmänna förändringsobenägenhet; det finns en djupare hund begraven här. Normalt brukar det ta några dagar och sedan har även sådana som jag vant sig vid såväl nya partinamn som partiledare. Men inte här. Vad är då problemet?

När partier byter namn brukar det vara för att de på något vis vill bryta med något i sitt förflutna och markera en förändring. Bondeförbundet blev ett Centerparti för att visa att man var något mer än en intresseförening för jordbrukare. Det gamla Högerpartiet ville markera att man inte var ett högerspöke utan en modererande kraft i en progressiv tid. Vänsterpartiet Kommunisterna ville göra sig av med kommunismen, och Kristen Demokratisk Samling ville undanröja associationerna till frikyrklig församling. Men det finns inget i Liberalerna som vill ta avstånd från Folkpartiet. Tvärtom. Namnbytet sker för att markera förnyelse och ”ytterligare betona vår liberala identitet och värdegrund” (Jan Björklund). Förnyelsen vilar, såvitt jag kan förstå saken, inte på förändring utan på att partiet skall bli ännu mer av det som det var, är och förblir.

Lucka #20: Svenska emigranter i ett globalt perspektiv

Det här inlägget baseras på text som ingår i inledningskapitlet i den kommande boken ”Svenska utlandsröster” (Solevid (red), 2016). Tidigare inlägg om SOM-undersökningen till utlandssvenskar finns här, här och här.

Antalet migranter i världen ökar ständigt. Det många migranter har gemensamt är strävan efter att få ett bättre liv eller komma närmare familj och vänner. Men det är också viktigt att komma ihåg att en stor andel av jordens migranter inte fritt väljer att flytta. Många tvingas flytta på grund av förföljelse, konflikter eller naturkatastrofer. Flyktingkrisen under 2014 och 2015 har utan tvekan återigen synliggjort det faktum att migration för många bokstavligen handlar om liv och död.

I ett internationellt perspektiv utgör utlandssvenskarna en del av en  större grupp migranter, nämligen de som emigrerar från ett utvecklat land. Traditionellt har migration i huvudsak setts som en rörelse av människor från så kallade sydländer till så kallade nordländer.

Lucka #19. Konspirationernas kraft

President Obama är inte född i USA, skolmassakern i Sandy Hook har inte ägt rum, Bush kände till terroristattacken den 11 september 2001 redan innan den ägde rum, och John F Kennedy och Olof Palme mördades av CIA. Och inte nog med det: Läkemedelsindustrin skapar läkemedel för att göra oss sjuka och forskare förespråkar barnvaccinationer för sin egen vinnings skull. Dessutom sprider staten kemikalier (Chemtrails) från flygplan för att göra medborgare lättare att kontrollera.

Med hjälp av några snabba internetsökningar hittar man lätt konspirationsteorier. Informationsteknologi och sociala medier gör att uppfattningar utan vetenskaplig grund kan få fäste och spridas, trots att de inte alls stämmer överens med verkligheten.

Den statsvetenskapliga forskningen om varför människor tror på konspirationsteorier ökar.

Lucka #18: Bekantas bekanta

Flyktingars integration på svensk arbetsmarknad och i samhället kommer att vara en av de viktigaste frågorna kommande decennier. Dels för att det är av stor vikt för de som redan kommit, dels för att det påverkar vilken press som sätts på välfärdssystemen, men också för att det därmed avgör hur många som kommer att komma framöver. Utan lyckad integration minskar både Sveriges kapacitet att ta emot, och vår attraktionskraft. Med ett framgångsrikt recept för integration kan Sverige istället erbjuda en fristad för många varje år, vilket är bra i sig, och dessutom öka välfärden för de som redan bor här. Men där är vi tyvärr inte idag. Flyktingars relativt höga arbetslöshet gör att välfärdssystemen ansträngs mer ju fler som kommer.

Boendesegregation, att invandrare och infödda bor på olika platser, utmålas ofta som ett hinder för integration på andra områden, som arbetsmarknaden. Tanken är att segregationen gör det svårare för invandrare att komma i kontakt med infödda svenskar, och att de därmed går miste om kontakter som kunnat hjälpa dem till jobb och liknande.

Lucka #17: Ska mjölk eller te hällas först i koppen?

En solig dag i Cambridge i slutet av 1920-talet hade ett sällskap akademiker samlats för en kopp eftermiddagste. En dam i sällskapet hade en bestämd uppfattning om att teet smakade olika beroende på om mjölken hälldes först i koppen och sedan teet eller om ordningen var den omvända. De andra i sällskapet invände att det inte kunde spela någon roll – inte kunde hon känna någon skillnad beroende på vad som hälldes först. Men hon framhärdade. De övriga bestämde sig då för att vetenskapligt undersöka saken: de bestämde sig för att göra ett experiment.

Men hur ska man avgöra om någon har en sådan förmåga? En första tanke är kanske att presentera henne för en kopp där de två vätskorna, utan hennes vetskap, har hällts i en viss ordning och sedan låta henne avgöra vilken denna ordning är. Nackdelen med ett sådant upplägg är att även om hon inte skulle känna någon skillnad skulle hon ändå ha en femtioprocentig chans att gissa rätt, och vi vill gärna vara mer säkra än så innan vi accepterar att någon har en sådan fantastisk förmåga. Den man som utarbetade en lösning den där eftermiddagen i Cambridge var Ronald A Fisher, en av 1900-talets främsta statistiker. Problemet och hans lösning finns att läsa i kapitel 2 av

Lucka #16: Konsten att vara en god opponent

När det börjar lacka mot jul, innebär det också att horder av stressade studenter drar upp långspurten mot olika typer av PM- och uppsatsdeadlines. När alstren är författade, och sedermera vederbörligt inlämnade, pustas det ut och många känner att jobbet är över: nu är det ju upp till examinator att avgöra om texten är något att ha.

Känslan av lättnad och avkoppling gör nog att många förtränger en viktig del av själva uppsats- eller PM-examinationen: seminariet, alltså oppositionsmomentet. Eftersom min erfarenhet som uppsatshandledare och examinator varit att studenterna ibland slarvar med detta, alternativt är lite osäkra på vad uppgiften i själva verket går ut på, publicerar jag nedan en text studenter kan använda som stöd i oppositionsmomentet. Texten bygger på en gammal sak jag skrev hösten 2005, när jag handledde ett koppel B-uppsatser vid Linköpings universitet, och fick motta en del ödesmättade studentfunderingar om hur en opposition egentligen går till (den texten var i sin tur inspirerad av ett häfte som delades ut vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund på den tiden jag undervisade där kallat ”Konsten att skriva och tala” (finns tydligen nu som bok!).* Väl bekomme.

Lucka #15: Enkäter som samtal?

Detta inlägg bygger på en artikel publicerad i International Journal of Public Opinion Research av Delia Dumitrescu och Johan Martinsson.

 

Det diskuteras ofta hur tillförlitliga resultat från opinionsmätningar, enkätundersökningar eller andra typer av systematiska frågeundersökningar är. Vanliga frågor är då vilken typ av urval som har använts, hur hög svarsfrekvensen är, hur stort urvalet är, eller om resultaten är statistiskt signifikanta i någon betydelse av detta. Något som är minst lika viktigt, men ofta svårare att diskutera, är hur väl utformade undersökningar är vad gäller frågornas formulering, svarsalterantiv eller andra designaspekter av en enkät eller annan undersökning.

Denna typ av frågor går det inte lika lätt att kvantifiera eller att säga vad som är rätt eller fel. En högre svarsfrekvens brukar till exempel betraktas som bättre än en lägre svarsfrekvens, och ett resultat kan ibland vara statistiskt signifikant eller inte. Men med frågeformuleringar och liknande aspekter av undersökningar är det lite annorlunda, det gäller då i stort en omdömesfråga som är öppen för diskussion.

Vi vet sedan åtskilliga decennier ganska mycket om hur frågor bör och inte bör formuleras i enkätundesökningar. För detta finns otaliga handböcker och forskningsöversikter. Dessa har dock fokuserat på konsekvenserna av utformningen av en fråga i en undersökning för kvaliten på svaren på just den frågan (eller möjligen starkt relaterade och näraliggande frågor). Tillsammans med Delia Dumitrescu har jag de senaste åren därför genomfört ett par studier som utforskar om och hur mer eller mindre god frågeutformning och enkätdesign påverkar svaren på undersökningen även i andra, orelaterade, frågor. Vår utgångspunkt är att enkätundersökningar och andra typer av surveyundersökningar bör betraktas som en social konversation, där vissa regler och normer för sociala konversationer bör respekteras från enkätkonstruktörernas sida. För en introduktion till det konversationslogiken i undersökningar, se Schwartz 1995. Några av de konversationsregler som enkäter bör respektera handlar om huruvida informationen enkätdeltagarna får är begriplig, kommer i lagom mängd, är korrekt, och relevant.

Kvardröjande effekter av frågeutformning

Det nya med vår studie är att vi kan visa att brott mot dessa konversationsregler på ett ställe i enkäten försämrar kvaliten på svaren även i ett annat avsnitt av en enkät. För att testa detta använde vi ett avsnitt enkätfrågor som kan anses vara lite svårare än genomsnittet, och som vi förväntade oss att en del respondenter skulle tycka var relativt svåra att besvara. Ett exempel på en fråga som ingick bland dessa någor svårare frågor var hur stort förtroende respondenterna har för fortifikationsverket.

Själva undersökningen gick sedan ut på att två saker varierades slumpmässigt. För det första fick en del deltagare fick se svarsalternativet ”ingen åsikt”, medan andra inte fick se något sådant alternativ. Att utesluta ”ingen åsikt”-alternativet tolkar vi i detta fall som ett brott mot konversationslogiken då det i just detta avsnitt är relevant. För det andra fick en del deltagare läsa in en instruktion innan det svårare avsnittet som förmedlade att vi önskade att de skulle läsa frågorna och fundera noga innan de svarade, och som också varnade för att en del kunde tycka att de var svåra att svara på. Samtidigt fick andra deltagare inte läsa denna information innan det svåra avsnittet.

För att mäta om dessa skillnader i enkätutformning påverkade deltagarna så inkluderade vi en uppsättning frågor som vi vet från tidigare studier att det föreligger ett samband mellan. I detta fall handlade dessa frågor om deltagarnas inställning till miljöpolitik och deras eget agerande i miljöfrågor. Det är väl etablerad sedan tidigare att de som är mer benägna att stödja miljöpolitiska förslag också är mer benägna att själva engagera sig i miljövänligt beteende, som exempelvis att sopsortera, köpa miljömärkta produkter etc (det vill säga ett ”positivt samband”). Sambandet mellan stödet för miljöpolitik och miljövänligt beteende beräknades sedan i form en korrelationskoeffcient där 0 betyder att det inte finns något samband mellan de två variablerna, och +1 betyder att det föreligger ett maximalt/fullständigt samband. Figuren nedan visar huvudresultatet från en av våra studier.

Sambandet för den grupp som när de tidigare i enkäten svarade på det relativt svåra avsnittet inte fick någon särskilt information och inte heller något ”ingen uppfattning”-alternativ (IU) var alltså +0.43 (kontrollgruppen), medan vi i den grupp som fick se en informationsvignette kunde se ett samband på +0.50, och i den grupp som både fick en informationsvignette innan de svåra frågorna och dessutom fick möjligheten att säga ”ingen uppfattning” var sambandet så högt som +0.57. Detta är avsevärda skillnader. Sambandet ökar alltså i styrka med 32% (från 0.43 till 0.57) när vi vinnlägger oss om att anpassa enkätens utformning så att vi respekterar sociala konversationsregler.

Men vilket är då ”rätt” resultat? Vilket är den sanna styrkan på korrelationen? Det går inte att säga. Men vår utgångspunkt här är att de högre värdena troligen är mer tillförlitliga. Hur kan vi veta det? Det kan vi i strikt mening inte. Men de deltagare som ingick i de grupper som resulterade i ett högre samband spenderar något mer tid på webbsidan när de svarade, och de rapporterade själva att de var varit något mer uppmärksamma under tiden de svarade på enkäten än andra grupper.

Inte nog med att vi behöver ha urval av bra kvalitet och ställa välformulerade frågor, vi måste dessutom anstränga oss för att respektera samtalslogiken igenom hela våra undersökningar. Annars riskerar våra respondenter att tappa förtroendet för oss och börja svara mindre mindre uppmärksamt och noggrant. Särskilt uppmärksamma bör vi vara när resultat från olika undersökningar jämförs. Åtminstone om det gäller resultat som bygger samband av något slag.

PS

Vilket förtroende hade då deltagarna för fortifikationsverket undrar kanske någon? Vi kan säga såhär: När deltagarna inte fick välja alternativet ”ingen uppfattning” så valde hela 74 procent mittalternativet ”varken stort eller litet förtroende”. Fanns däremot alternativet ”ingen uppfattning” så valdes det av hela 43 procent.