Lucka #5: Ädel-OST

Ädelost hör julen till. Tillsammans med lite pepparkaka och glögg blir det en bra vickning. Varje gång jag hör ordet associerar jag till grundläggande källkritik. Det beror på att ‘ädelost’ fungerar som en utmärkt minnesregel för de källkritiska principerna. Mer av källkritik behövs sannerligen i ett informationssamhälle där varje samhällsmedborgare behöver rusta sig för att hålla sitt eget informationsflöde fritt från utsagor med tveksam förankring i verkligheten.

Dynamiken i spridningen av rykten, missuppfattningar och vandringssägner har fått helt nya dimensioner när vi marinerar oss i informationsflödena dagarna i ända. ”Råttan i pizzan 2.0” — som till exempel historier om vita skåpbilar som just synts i området — sprids idag blixtsnabbt i sociala medier. Och som folklivsforskaren Bengt af Klintberg uttryckte det i en radiointervju förra veckan: dementier får tyvärr aldrig samma spridning som de ursprungliga ryktena. Oavsett om det handlar om klickmonster som tar oss till desperata annonssajter eller finjournalistik bakom betalväggar behöver vi informationskonsumenter hela tiden fråga oss: Är detta verkligen sant?

Sunt förnuft satt i system!
Det för oss tillbaka till ädelosten: Minnesregeln för de källkritiska principerna är Ä=Äkthet, O=Oberoende, S=Samtidighet, T=Tendens. Alla känner egentligen igen dem, och det handlar om ett slags grundläggande sunt förnuft i vårt processande av information. Principerna fungerar som vägledning inte bara för historiker eller forskare, utan kan användas även i vardagen för att exempelvis avgöra om man bör dela något eller låta bli. Låt oss ta dem en i taget!

Äkthet: Ett grundläggande krav på ett källmaterial är att det är äkta. Detta är kanske den svåraste källkritiska principen för oss medborgare att använda. Teknikutvecklingen möjliggör att många aktörer kan producera ljud och bild på ett sätt att det inte utan stora tillgängliga resurser går att avgöra äkthet (ta de två helt olika bildsekvenserna som skulle visa Turkiets nedskjutning av ett ryskt militärplan för en tid sedan). Men vi mås­te ändå försöka för­sä­kra oss om att berättelserna eller kvarlevorna ifråga faktiskt har pro­du­ce­rats vid den tid­punkt, i det sammanhang och av den eller de per­soner som anges. Skulle källmaterialet vara förfalskat eller plan­­te­rat är det inte särskilt sannolikt att det innehåller uppgifter som vi kan använda som källor för att belägga en händelse.

Oberoende: Lättare i så fall att gå till det faktiska innehållet i berättelserna. Grundprincipen här är förstås att om två oberoende källor bekräftar samma historia så blir vi mer säkra på vad det är som har hänt. Professionella journalister är i allmänhet bra på att använda oberoendekriteriet. Men ibland blir det hjärnsläpp. Rapporteringen från opinionsundersökningar är ett sådant sammanhang där journalister av någon anledning fullständigt tappar greppet. Eftersom opinionsmätningar är behäftade med osäkerheter är det journalistiskt enda rimliga att alltid låta flera oberoende mätningar bekräfta opinionsläge och opinionstrender. Men just när det gäller uppgifter om den allmänna opinionen saknas källkritiken. Här rapporteras gladeligen resultat från enskilda mätningar, gärna med en decimals noggrannhet dessutom. Samtidigt vet vi att inte ens en ”signifikant förändring sedan föregående mätning” behöver vara ”sann” (statistisk inferensteori postulerar att sådant kan hända av ren slump ändå i ungefär 1 fall av 20).

Samtidighet: Människor vill gärna lägga historien till rätta i efterhand. Dessutom är minnesfunktionerna i vår hjärna minst sagt opålitliga om man vill använda informationen för att ta reda på vad som faktiskt hänt. Ju längre tid som förflyter mellan en händelse och dess nedtecknande desto större sannolikhet att berättelsen blir behäftad med minnesfel, efter­­rationaliseringar eller rena efterhandskonstruktioner. Det är därför vi fäster större tilltro till samtidiga dagboksanteckningar ned­­tecknade dag för dag än på me­moar­skil­d­ring­ar som skrivits ner ett helt liv senare. När vi vill ta reda på vad ett mö­te handlat om fäs­ter vi större tilltro till ett sam­tida protokoll från mö­tet än till långt i efter­­hand inhämtade uppgifter från intervjuer med mö­tes­deltagarna.

Tendens: Tendenskriteriet hjälper oss att fundera systematiskt på i vilken miljö eller under vil­ka omständigheter en berättelse har bli­vit till. Ten­­dens­be­dömningar gäller inte i första hand berättelsen i sig – så­vi­da det inte är en uppenbart tendentiös framställning – utan be­rät­ta­ren. San­nings­halten i en berättelse bedöms genom att försöka skapa sig en uppfattning om be­rät­­tarens ten­dens, något som i praktiken kan vara utomordentligt svårt att avgöra men där det underlättar mycket att själv vara extremt påläst. Berättaren – källans ursprung – har ibland ett intresse av att åter­ge en sned­vriden, avsiktligt tillrättalagd eller ”skev” berättelse om verk­lig­he­ten där vissa förhållanden sopas under mattan samtidigt som vissa andra lyfts fram. Berättelsen blir i så fall en partsinlaga snarare än en oförvanskad be­skriv­ning av verk­liga skeenden och omständigheter. Huvudregeln är att aldrig tro på en ensam tendentiös källa. Samtidigt kan partsinlagor vara utomordentligt användbara. Om två tendentiösa källor bekräftar samma sakförhållanden ökar berättelsens sanningshalt (två igensnöade tankesmedjor på var sin sida om det ideologiska spektrumet gör samma bedömning eller kommer fram till samma slutsats). Alternativt, om en tendentiös källa berättar något som helt uppenbart går emot förväntningarna, till exempel ger motståndaren rätt eller avslöjar något som är ofördelaktigt för densamme, finns anledning att fästa större vikt vid berättelsen. En aktör ljuger sällan till sin egen nackdel.

De källkritiska principerna blir riktigt kraftfulla först när de används i kombination med varandra. Men värderingen är inte gratis. Det tar lite tid och kräver viss ansträngning att tänka själv. Jag medger gärna att jag ofta delar saker i sociala medier ryggmärgsaktigt utan att först ha värderat det som delas. Jag tror inte att jag är ensam om att vara en ”kognitiv latmask”. Samtidigt har alla ett ansvar för att inte reflexmässigt använda genvägar för att avgöra om man ska dela eller inte, genvägar som till exempel att ursprungskällan brukar vara trovärdig eller att den som delat är någon som brukar ha koll. Risken är att det slinker igenom föreställningar och berättelser med tveksam förankring i verkligheten, som den skumma vita skåpbilen jag just såg köra förbi.

 

Läs mer:
Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson & Lena Wängnerud (2007). Metodpraktikan. Konsten att studera samhälle, individ och marknad. 4:e upplagan. Stockholm: Norstedts juridik.

Rolf Torstendahl och Torsten Thurén har skrivit flera läsvärda böcker om källkritik. Det finns korta redogörelser för de källkritiska principerna på många håll, exempelvis här.

One thought on “Lucka #5: Ädel-OST

  1. Bra. De där grundreglerna förtjänar att understrykas hur många gånger som helst med tanke på all smörja och propaganda som åker runt i media.

    Jag har för mig att ‘rimlighet’ finns med i någon lista över källkritiska kriterier. Med andra ord: verkar påståendet i den i och för sig äkta källan rimligt?

    Med tanke på just rimlighet kanske man borde sprida endast nätpåståenden som är så löjliga att de flesta fattar att de är orimliga och därmed har låg skadeverkan? Det är ju värre med saker som skulle kunna vara sanna (men inte är det).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s