Lucka #7. Vallöften kan försvåra politiska kompromisser

I ett tidigare inlägg skrev jag att svenska politiker tycker att partier i styrande position oftast uppfyller sina vallöften. Vallöften ger på så vis en tydlig bild av vad partierna vill göra efter valet, enligt politikerna själva. Men trots en positiv grundsyn på vallöftens trovärdighet så ser politiker också negativa konsekvenser av sitt vallöftesgivande. Ju tydligare man binder sig till åtaganden, desto svårare är det att hålla dörren öppen för kompromisser med samarbetspartner. 

Vid årsskiftet 2011-2012 intervjuade jag riksdagspartiernas gruppledare i riksdagen samt deras partisekreterare (i ett projekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond). Frågorna handlade bland annat om vilken roll vallöften spelar för den dagliga politiken. Intervjuerna visade att vallöften är verktyg som används av partierna för att tydliggöra politiska förslag för väljare och för att skapa uppmärksamhet i media. Vallöften bidrar också till att ena partimedlemmar kring gemensamma frågor. De är dessutom viktiga i förberedelsen av det politiska beslutsfattandet.

I vissa situationer uppfattades vallöften dock som problematiska. Till exempel så är vallöften som ges av enskilda politiker inte alltid desamma som partiets gemensamma åtaganden. Risken är att väljarna inte får den tydliga bild av partiet som man eftersträvar om enskilda politiker lovar saker som inte hänger ihop med det som deras partier lovar. Det nämndes också att politiker ibland ”pressas” till vallöften i intervjuer med medier. De löftena blir då mindre genomtänkta. Vallöften kan vidare ha en negativ inverkan på politiskt beslutsfattande på så vis att kompromisser med andra partier som lovat andra saker försvåras. Partierna binder sig till förslag som de senare har svårt att backa ifrån, även om det egentligen skulle vilja – och har goda anledningar till – att inte uppfylla dem. En av intervjupersonerna menade till och med att det därför i vissa kommuner och landsting har utvecklats ”en konsensus om att inte ge löften i valrörelserna”. Orsaken skulle vara att man inte vill ”missa greppet över helheten och driva upp kostnader på områden som är mer lättsålda i media och sedan inte ha råd med det som är viktigare.”

För att får en bild av hur stora dessa problem upplevs vara bland flertalet politiker ute i landet, inkluderade jag en fråga om vallöftens roll  i Kommun-och landstingsfullmäktigeundersökningen (KOLFU) 2012 som byggde på de svar jag fick när jag intervjuade partisekreterare och gruppledare i riksdagen.

I tabellen nedan presenteras en översikt över huruvida kommun- och landstingspolitikerna håller med om fyra påståenden som återkom i mina intervjuer på nationell nivå. Frågan som ställdes var: ”Vad är din uppfattning om följande påståenden om vallöften i den kommun och/eller det landsting där du är fullmäktigeledamot?” En elvagradig skala användes som svarsalternativ. (Kodningen jag använder i tabellen är beskriven i kommentaren längst ner i inlägget). Bilden som framträder är att löften tas på stort allvar även av politiker på kommunal och regional nivå och att detta allvar ibland kan ställa till problem.

Vallöftens roll i den kommunala och regionala representativa demokratin enligt kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter. (Procent och medelvärde).

Skärmavbild 2015-12-01 kl. 11.40.35.png

Tabellen visar att en majoritet av svarspersonerna (51 procent) håller med om att vallöften binder upp partier och försvårar kompromisser i den kommun och/eller landsting/region som de jobbar i. En majoritet av politikerna menar alltså att partier får betala kostnader i form av att kompromisser försvåras när de respekterar sina vallöften. Det kan vara värt att nämna att det inte spelar någon roll vilken typ av kommun och/eller landsting/region man arbetar i för hur man ser på vallöftens användbarhet. En så kallade multinivåanalys av dessa löftesfrågor ger inte några skillnader mellan olika kommunala och regionala kontexter, trots att annan forskning visar att vissa kommuner är mer samarbetsinriktade än andra (Gilljam, Karlsson och Sundell 2010). Att det inte finns några signifikanta skillnader mellan olika kommunala kontexter tyder på att det finns något universellt i hur valda representanter ser på vallöften.

De eventuella problem som vallöften innebär för kompromissandet i kommuner och landsting/regioner kan ställas mot nyttan av vallöften när det gäller att tydliggöra partiernas politik för väljarna. Medelvärdet på den elvagradiga skalan är klart över 7 när politikerna ombes ta ställning till påståendet om huruvida vallöften tydliggör partiernas politik för väljarna. 77 procent tycker att vallöften tydliggör partiernas politik för väljarna (svarar 6-10 på den elvagradiga skalan). Eftersom frågan handlar om den kommun och/eller det landsting/den region som politikern arbetar i, stöds bilden av att vallöften har liknande funktion på lokal och regional nivå som på nationell nivå (som demokratiteorier ofta utgår ifrån) – det vill säga, som varudeklaration av vad partierna vill göra efter valet.

Den tredje påståendefrågan i tabellen handlar om mediernas inflytanden på vallöftesgivande. När kommun- och landstingspolitikerna i KOLFU 2012 frågas om huruvida massmedier kan pressa fram vallöften på kommunal och regional nivå hamnar medelvärdet på den elvagradiga skalan på precis 5; som ett varken stort eller litet problem. När dessa svar läggs till resultatet som framkommer i den fjärde påståendefrågan i tabellen stärks bilden av att vallöften är något som tas på allvar av partiet som helhet. Det fjärde påståendet i tabellen visar nämligen att de allra flesta av kommun- och landstingspolitikerna ser vallöften som något partiet ger som en enhet. 71 procent svarar att påståendet att de har givit egna vallöften vid sidan av partiets vallöften är felaktigt (d.v.s. svarar 0-4 på den elvagradiga skalan). 40 procent angav värdet noll på den elvagradiga skalan (syns inte i tabellen).

Partiernas balansgång mellan att vara tydliga mot väljare och samtidigt bevara möjligheter till att kompromissa efter valet är förmodligen inte enkel. Samhället tjänar på att inte bara politiker, utan även väljare och medier har förståelse för att tydliga utfästelser ibland ställs mot pragmatiska kompromisser. Det svenska parlamentariska beslutsfattandet är av tradition pragmatiskt och samarbetande, inte minst på lokal och regional nivå. Samtidigt ökar incitamenten för partier att ge tydliga löften före val (se tidigare inlägg). Partierna behöver hjälp av en upplyst samhällsdebatt – förmodligen en unik sådan för varje enskild situation – för att avgöra när det är dags att göra avsteg från vallöften och när det är läge att avstå från kompromissande.

 

***

Kommentar till tabellen: Egentligen svarar svarspersonerna på en elvagradig skala (0-10) där 0 har värdet ”helt felaktigt påstående” och 10 ”helt riktigt påstående”. I tabellen betecknar ”felaktigt påstående” värdena 0-4. Värde 5 betecknar ”varken felaktigt eller riktigt” och värdena 6-10 betecknar ”riktigt påstående”. Källa: KOLFU 2012. Se även boken Svenska politiker (red David Karlsson and Mikael Gilljam, 2014, Santerus förlag)

Referens

Gilljam, Mikael, David Karlsson och Anders Sundell. 2010. Politik på hemmaplan. Stockholm: SKL Kommentus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s