#10 Partier och andra människor — ett boktips

En stor del av den politiska rapporteringen i dag rör vad som med ett inte så kioskvältande ord kan samlas under benämningen ”partiorganisation” – en vedertagen uppfattning inom journalistiken verkar vara att ”Maktkamp” och ”splittring” drar fler läsare, lyssnare och åskådare. Det dröjde dock förhållandevis länge innan statskunskapen på allvar fick upp ögonen för just partiorganisationens betydelse, och ett banbrytande verk på området är Angelo Panebianco: Political parties: organization and power (1982). Skulle man jämföra den med någon av julens konfektyrer ligger knäck närmast till hands, fritt för läsaren att tolka.

 

Panebiancos utgångspunkt är den statsvetenskapliga forskningens obenägenhet att studera partier i dessas egenskap av organisationer. Trots ett rikt arv, med namn som Max Weber, Robert Michels och Maurice Duverger, hade modern partiforskning – detta publicerades vid början av 1980-talet – kommit att ta partiets organisation som en given storhet och i stället riktat uppmärksamheten mot partierna som röstmaximerare i allmänna val. Panebiancos syfte med var att råda bot på denna ensidighet och att utveckla en teori om hur partier påverkas av den omständigheten att de faktiskt är mänskliga grupper.

 

En av de saker som gör Panebiancos bok så intressant är att han kombinerar ett tämligen strikt rationalistiskt perspektiv (rationalistisk i meningen att ledningen inom ett parti tillmäts avsikten att medvetet och avsiktligt sträva efter att uppfylla vissa givna mål) med en förståelse av partierna som grupper av människor, med allt vad det innebär av glädje, krångel och bekymmer. Det rationalistiska förhållningssättet avspeglas bland annat i att han betraktar en faktor som kultur som exogent given, dvs. något ett parti kan förhålla sig till med distans, inte något som genomsyrar hela deras förhållningssätt till allt, inklusive sig själva och den egna kulturen (ofta på ett sätt de inte är medvetna om, eller har svårt att vara medvetna om, vilket är mitt eget forskningsperspektiv då jag studerat partikulturer). Det är dock ingen enkel fyrkantig syn på människan det rör sig om, och Panebiancos analys är både nyanserad och vass. När han konstruerar sin teori gör han det genom att sammanfoga teoretiska ”motsatspar”: organisationsforskning med mer traditionell statsvetenskap; socialpsykologi med ett mer ekonomiskt utilitaristiskt tankesätt. Det rör sig verkligen, och i ordets bästa mening, om en konstruktion, där författaren på ett intrikat sätt, steg för steg och bit för bit, systematiskt bygger upp en sammanhållen teori om hur ett parti fungerar. Alla ni som vill veta närmare bestämt hur rekommenderas läsning av Panebiancos Political parties: organization and power.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s