Lucka #12: Om sakfrågeägarskap

Följande inlägg är samförfattat med Stefan Dahlberg och är delvis baserat på en artikel av Love Christensen, Stefan Dahlberg och Johan Martinsson i den vetenskapliga tidskriften Scandinavian Political Studies, samt en annan artikel av Stefan Dahlberg och Johan Martinsson i West European Politics.

 

Sakfrågegägarskap och väljarbeteende

Under de senaste decennierna har mer traditionella sociologiska förklaringsmodeller för väljarebeteende minskat i förklaringskraft då väljare generellt sett har blivit allt mindre benägna att rösta enligt klasstillhörighet eller partiidentifikation. Istället har enskilda sakfrågor och politikområden blivit viktigare för väljarnas röstningbeslut. En potentiell konsekvens att detta är att partikonkurrensen har kommit att inriktas på konkurrens om sätta den politiska dagordningen, dvs lyckas bestämma över vilka frågor ska få politisk uppmärksamhet. Utifrån detta perspektiv har teorin om “issue ownership”, eller sakfrågeeägarskap, kommit att få allt större uppmärksamhet inom väljarforskningen under de senaste 10-15 åren.

Teorin om sakfrågeägarskap hävdar att väljare associerar partier med olika sakfrågor och av detta  följer att om en väljare bryr sig särskilt mycket om en fråga så tenderar hen även att tycka bättre om det parti som anses äga frågan. Ur ett väljarperspektiv handlar partivalet därmed i stor utsträckning om vilket parti som är mest kompetent att hantera en viss fråga. Enligt denna logik,  konkurrerar partier sällan genom att befinna sig på motsatta sidor i olika specifika sakfrågor. Istället tenderar de att prata förbi varandra och därigenom försöka göra de frågor som de anser sig ha en opinionsmässig fördel i, anser sig ”äga”, mer framträdande i debatten. Det parti eller annan politisk aktör som lyckas göra sina frågor som de mest framträdande under en valrörelse ökar därmed sina chanser att uppleva framgång i valet. Ur detta perspektiv är det väljarnas uppfattningar om hur viktiga olika samhällsfrågor eller samhällsproblem är som främst producerar förändringar i partistöd, medan sakfrågeägarskapet i sig antas vara stabilt över tid och förankrat i partiernas historia. Teorin har fått empiriskt stöd i flera studier som visat att partier oftare vinner val när deras frågor legat högt på den offentliga dagordningen.

 

Är frågeägarskap stabilt eller föränderligt?

Nyligen har dock flera studier rapporterat förändringar och fluktuationer i partiernas sakfrågeägarskap. Traditionellt sett har partiers sakfrågeägarskap betraktats som en stabilt fenomen där ägarskapet grundar sig på historia, ideologier och djupt rotade skiljelinjer, dvs. i fenomen som knappas ändras hastigt. Frågan är då vilken som är den rimliga slutsatsen från dessa studier? Ska vi anta att den politiska världen har förändrats och sakfrågeägarskap numera inte är lika stabil som det brukade vara när teorierna skapades (om det nu någonsin var stabilt)? Eller är det så att själva begreppet har missbrukats eller missförståtts? Om sakfrågeägarskapet i en fråga lätt kan bli ”stulet” av ett konkurrerande parti, eller åtminstone utmanas, är det då fortfarande ett användbart begrepp för att förstå eller förutse partikonkurrens och väljarbeteende? De senaste studierna visar inte bara att skiftningar i sakfrågeägarskap sker ganska ofta utan de visar ockaå att vi vet förvånansvärt lite om vad som faktiskt orsakar sådana förändringar i sakfrågeägarskap. I själva verket saknas till och med systematiska studier av hur stabilt frågeägarskap vanligen är eller hur ofta tydliga förändringar i frågaägarskap egentligen sker.

I ett tidigare blogginlägg på Politologerna har en systematisk studie baserad på de Svenska valundersökningar 1979-2010 av denna fråga redovisats. Slutsatserna visade då att 1) frågeägarskap tycks aldrig ha varit så stabilt som de tidiga teorierna på området förutsatte, 2) antalet förändringar i frågeägarskap är dock mycket beroende av den exakta definitionen som används, 3) det finns inga tydliga belägg för att frågeägarskap skulle vara mindre stabilt idag än förr, och 4) i överensstämmelse med förväntningarna är frågeägarskap i ekonomiska frågor än mindre stabilt än frågeägarskap i andra frågor.

Med den enklaste definitionen på förändring i frågeägarskap, att ett annat parti än i föregående val får det mest positiva nettotalet (andelen som säger partiet har en bra politik i frågan minus andelen som säger att partiet har en dålig politik i frågan), så sker en sådan förändring i frågeägarskap i genomsnitt i fyra-fem sakfrågor i varje fall. Detta måste rimligen ses som ett tecken på att frågeägarskapet inte bör ses som särskilt stabilt av naturen.

 

Hur kan frågeägarskap förändras?

En naturlig utgångspunkt för vidare forskning har därför varit att undersöka vilka faktorer som kan förklara förändringar i frågeägarskap. Sådan forskning kan i princip bedrivas på olika sätt, men i huvudsak har experimentella ansatser använts där studiedeltagare exempelvis får ta del av olika mediematerial och sedan svara på frågor om partier, sakfrågor, med mera.

De första stora stegen i denna riktning togs av Stefaan Walgrave med kollegor (Walgrave et al. 2009) där de i en undersökning i form av ett experiment där deltagarna fick se nyhetsklipp där partiledarna från fem olika politiska partier i Belgien förklarade partiets politik i vissa frågor. Deras resultat visade att exponering för partiers kommunikation i denna form kan leda till förändringar i frågeägarskap på individnivån. Särskilt tydligt var sådana effekter när den aktuella sakfrågan inte tidigare tydligt ägdes av något parti. Det krävdes alltså inga särskilda retoriska knep eller vinklar på frågan för att åstadkomma en förändrad bild av partiernas kompetens i att hantera olika frågor, det räckte med att partierna över huvud taget kommunicerade i ett sakområde.

Nyligen har en liknande studie genomförts även i Sverige av Stefan Dahlberg och Johan Martinsson. Vår studie använde dock en betydligt enklare och svagare form av experimentellt stimuli än den belgiska studien. I vårt fall fick slumpmässiga urval deltagare i en webbenkät läsa olika utdrag ur partiernas valmanifest inför valet 2010. En del deltagare fick inte läsa något manifest alls, andra fick läsa ett utdrag från ett partis manifest, medan andra fick läsa utdrag från flera partiers manifest. På detta sätt kan vi få fram effekter av att ta del av partiers kommunikation i olika kombinationer.

I stora drag bekräftar vår studie de tidigare resultaten från Belgien. Bland annat visar resultaten att utmanare som saknar tidigare ägarskap i en fråga mycket väl kan lyckas förbättra sin ställning och i förlängningen potentiellt ta över frågeägarskapet genom att kommunicera sin position i och sin prioritering av frågan. Partier som däremot redan har en stark ställning i en fråga har betydligt svårare att ytterligare förbättra denna genom samma metod. Trots detta har de potentiellt mycket att förlora på att inte ständigt försvara sitt frågeägarskap genom att det hindrar utmanarpartier att förbättra sin ställning. Våra resultat visar nämligen att det tycks lättare för partier att förbättra sin ställning i en fråga när inget annat parti samtidigt kommunicerar i samma fråga. Och ännu starkare blir en sådan effekt om det är ett så kallat utmanarparti utan tidigare ägarskap i frågan. Om ett parti som redan äger en fråga samtidigt kommunicerar i samma fråga däremot så tycks sådana positiva effekter för utmanarpartier snabbt försvinna. Ett sista intressant resultat från vår studie är att de positiva effekterna av partiers policykommunikation tycks ha större effekt på väljare som inte befinner sig för långt ifrån partiet i allmänna ideologiska termer. Beläggen i vår egen studie för detta är dock inte entydiga, men stämmer väl överens med en annan tidigare studie även den från Belgien (Walgrave et al. 2014).

Sammanfattningsvis är alltså de ideala förutsättningarna för ett parti att förbättra sitt sakfrågeägarskap när det 1) inte tidigare äger frågan, 2) får möjlighet att kommunicera ostört i frågan, dvs när exempelvis frågeägaren inte aktivt försvarar sin ställning genom att kommunicera och visa prioritering av frågan, 3) inte befinner sig för ideologiskt långt borta från stora väljargrupper.

Ett konkret, men möjligen nu lite åldrat, exempel på en sådan situation är när Moderaterna i valet 2006 lyckades ta över frågeägarskapet från Socialdemokraterna. Moderaterna visade tydligt att de prioriterade sysselsättningsfrågan i valet, medan den tidigare ägaren, Socialdemokraterna, inte tycktes ge frågan högsta prioritet utan snarare gärna påpekade att sysselsättningen redan var på rätt väg. Dessutom hade Moderaterna generellt sett positionerat sig något närmare den politiska mitten än tidigare, vilket eventuellt gjorde det lättare att nå ut till större grupper än tidigare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s