Lucka #16: Konsten att vara en god opponent

När det börjar lacka mot jul, innebär det också att horder av stressade studenter drar upp långspurten mot olika typer av PM- och uppsatsdeadlines. När alstren är författade, och sedermera vederbörligt inlämnade, pustas det ut och många känner att jobbet är över: nu är det ju upp till examinator att avgöra om texten är något att ha.

Känslan av lättnad och avkoppling gör nog att många förtränger en viktig del av själva uppsats- eller PM-examinationen: seminariet, alltså oppositionsmomentet. Eftersom min erfarenhet som uppsatshandledare och examinator varit att studenterna ibland slarvar med detta, alternativt är lite osäkra på vad uppgiften i själva verket går ut på, publicerar jag nedan en text studenter kan använda som stöd i oppositionsmomentet. Texten bygger på en gammal sak jag skrev hösten 2005, när jag handledde ett koppel B-uppsatser vid Linköpings universitet, och fick motta en del ödesmättade studentfunderingar om hur en opposition egentligen går till (den texten var i sin tur inspirerad av ett häfte som delades ut vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund på den tiden jag undervisade där kallat ”Konsten att skriva och tala” (finns tydligen nu som bok!).* Väl bekomme.

***

Det är bara att vänja sig vid tanken. När du ska opponera på en text, ligger stort ansvar och fokus på dig under seminariet (även om förstås alla övriga seminariedeltagare förväntas aktivt delta i diskussionen; så, se till att läsa alla andras uppsatser som ingår i seminariegruppen och var på hugget så du bidrar till samtalet, även om du inte själv opponerar). Men, du kan nu ställa en berättigad fråga: vad kännetecknar en god opponent och en konstruktiv kritiker?

Det finns inte riktigt några universella regler, för evigt huggna i sten, avseende hur den goda oppositionen ska gå till. Rutiner/normer/traditioner om vad som är den ”goda oppositionen” varierar säkerligen mellan lärosäten, ämnen och lärare. I följande text ska jag uppmärksamma ett par riktlinjer som åtminstone jag tycker att blivande opponenter bör ta fasta på.

1. Ha uppmärksamheten fäst vid det relevanta!

Min erfarenhet är att alldeles för många gör misstaget att rakt upp och ned gå igenom uppsatsen sida för sida, för att sedan ta upp stort som smått som det kronologiskt råkar falla sig. På så sätt skiljs det väsentliga  inte från det oväsentliga. Detta avråds bestämt ifrån. Det leder till en rörig och ofokuserad tillställning. Tyvärr kännetecknar detta ofta den dåliga, oförberedda oppositionen och utgör ett slags tafflig ”enkla vägen ut”-lösning.

Följ istället den så kallade ”löpsedelsmodellen”. Denna går ut på att att du som opponent just ska ägna dig åt väsentligheter, och inte hänga upp dig på enstaka stavfel eller andra brister i formalia. Eller, ja, såvida förstås inte formalia är så pass undermålig att drar ned eller till och med förstår helhetsintrycket – då finns förstås avgjort en poäng att uppmärksamma återkommande formaliamärkligheter och/eller tveksam språkanvändning.

Det viktigaste du ska värdera är hur författaren har genomfört sin uppgift. Här finns en lång rad frågor att ta ställning till. De viktigaste frågorna du som opponent bör ha i bakhuvudet vid en genomläsning är dessa:

  • Finns här ett välformulerat, intressant, spännande och/eller samhällsrelevant forskningsproblem? Argumenterar författaren väl för sitt val av ämne/forskningsproblem, sitt tillvägagångssätt/sin metod och det material som vederbörande använder? Hade uppsatsen möjligen kunnat haft ett annat upplägg, en annan disposition, och hade andra val av fall eller andra val av metoder kunnat ge upphov andra resultat än de som författaren redovisar?

Kom också gärna med konstruktiva förslag för att väcka diskussionen. Glöm för all del inte att uppsatsexaminationen är ett viktigt utbildningstillfälle, där själva seminariediskussionen kan lära alla deltagarna något intressant om hur de i framtiden kan skriva bättre uppsatser.

Ställ dig också frågan om uppsatsen välskriven, smart och tydligt disponerad och därmed lätt att följa (det vill säga, finns det en röd tråd; alltså, finns det en tydlig koppling mellan uppsatsens alla delar, finns en linje mellan det författaren säger sig vilja göra i sin syftesformulering, i själva den löpande  av texten, och i de resultat som uppnås och de slutsatser som dras? Följer slutsatserna som dras av analysen som görs, och av det befintliga material som analyserats och stått i uppsatsens fokus? Denna sista fråga är viktig att uppmärksamma. Ofta drar man som uppsatsförfattare i väg i slutsatserna, och drar allt för långt gående slutsatser utifrån ett begränsat, exempelvis, fallstudiematerial.

Som sagt, några regler finns egentligen inte. Men, för mina uppsatsseminarier har jag brukat framhålla dessa fem principer:

  •  Ta det här opponentuppdraget på allra största allvar – det är ett enormt viktigt led i utbildningen, både för dig själv och för den person du opponerar på
  • Fokusera på det relevanta, tappa aldrig blicken från det väsentliga.
  • Du ska verkligen, verkligen undvika att bläddra igenom uppsatsen sida för sida och ge spridda, osystematiska kommentarer kring sort och smått.
  • För att författaren och övriga seminariedeltagare på ett enkelt sätt ska kunna följa med i diskussionen ska du alltid inleda med att berätta hur han eller hon tänker lägga upp sin opposition. Ett tips är att skriva upp dispositionen av oppositionen på tavlan eller ha PP till hands så att det blir lätt för alla att följa var vi är i oppositionen.

2. Ha en trevlig ton och visa uppsatsförfattaren respekt!

Immanuel Kant och Jesus kan vara värda att tänka på när man gör sig beredd att opponera på en medstudent. Kants så kallade kategoriska imperativ stipulerar ungefär följande: Vi ska alltid handla så att maximen – eller regeln – för min handling skulle kunna upphöjas till allmän lag. Ett annat sätt att uttrycka saken på är att säga: Handla mot andra såsom du vill att andra ska handla mot dig… som i sin tur är ett slags syskon till Jesus gyllene regel: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, skolen i ock göra dem.”

Så, varför tala om Jesus och Kant? Jo, för att påminna om att det är människor, medstudenter av kött och blod, som ni opponerar på; det är individer som (i de allra flesta fall) lagt ned en hel del tid och möda på saken ni kommenterar. Det är inte meningen att vi ska vara elaka och bara på pin kiv vara stenhårda mot varandra. Oppositionen är ett undervisningstillfälle, där vi med ömsesidig respekt för varandras arbeten inte bara ska lyfta fram sådant som vi anser vara bristfälligt och sådant som vi själva anser kunde gjorts bättre. Det är förstås en viktig del av oppositionen, och denna kan göras på mer eller mindre pedagogiska sätt. Ni förväntas hålla en god ton, hela tiden sträva efter vara konstruktiva och visa respekt för varandra – hur hård och relevant kritiken ändå må vara. Di får inte heller glömma bort att lyfta fram sådant som är välgjort i uppsatsen (även om opponentsituationen av naturliga skäl huvudsakligen inriktas på sådant som kunde gjorts bättre).

3. Ha alltid argument för dina synpunkter!

Men tänk också på att såväl positiv och negativ kritik alltid måste motiveras på ett tydligt sätt. Det duger inte att komma med svepande omdömen som ”Ja, och så tycker jag att metoddiskussionen var bra”. Sådana svepande omdömen ger ingen vägledning till vad som faktiskt är bra. Hela den här verksamheten som ni tränas inför – t.ex. utvärdering, utredning, forskning – baseras väldigt mycket på att man ger argument för olika vägval och ståndpunkter. (Som försvarare av en uppsats ska du aldrig vara rädd för att ställa kritiska frågor till opponenten, att våga opponera på opponenten!).

Så, om du tycker att något är bra – ansträng dig för att sätta ord på varför du tycker att det är bra. Omvänt gäller förstås att det inte håller att komma med synpunkten: ”Jag tycker att du är lite oklar i din beskrivning av teori X.” Tala om vad är som är vagt istället, och varför du tycker att det är det. Och ännu bättre – för varje invändning du har, fundera gärna på hur det hade kunnat göras ännu bättre.

Tänk i termer av: ”Det här är bristfälligt. Det är bristfälligt på grund av det här, det här och det här. Ett alternativ, som hade stärkt den här uppsatsen, skulle ha varit att göra såhär, såhär och såhär”. Så mitt bestämda budskap är: Ha alltid argument för de värderingar/bedömningar/omdömen du ger. Det räcker inte med att bara ha en ”känsla” av att något är svagt eller bra. Vi vill alla veta varför du tycker att det är svagt eller bra! Tanken är att seminariet ska utvecklas till en konstruktiv och belysande diskussion just genom att parterna strävar efter att försvara sina positioner med hjälp av bästa tänkbara argument.

4. Ställ direkta och konkreta frågor!

Tyvärr missar studenter ofta opponentsituationen bör vara en dialog (eller, det är hursomhelst den modell för opposition jag föredrar). Med det menas följande: undvik att själv bara sitta/stå och mässa på i evighet med vad du tycker och varför du tycker det du tycker. Var öppen för var oppositionen tar vägen. Ge författaren chansen att bemöta dina invändningar. Ett väldigt, väldigt bra sätt att arbeta på är att inledningsvis ge en kort bakgrund till den invändning eller den synpunkt du tänkt komma med, för att sedan ställa någon typ av konkret fråga, typ ”Hur tänkte du när du valde land X och inte land Y?”; ”Håller du med om att dispositionen hade blivit mer logisk om kapitel 4 hade kommit före kapitel 3, om inte, varför?”; ”Hade ditt syfte blivit tydligare om du hade skrivit si, och inte så?” o.s.v.

Tänk ut ett antal konkreta frågor i anslutning till de huvudsynpunkter du har. Låt författaren bemöta invändningen eller svara på frågan. Detta ger författaren chansen att på ett tydligare sätt delta i diskussionen och argumentera för din sak. Det gör också dig en bättre möjlighet att formulera din huvudpoäng på ett tydligare, lättbegripligare sätt om du är säker på att författaren har förstått vad du menar.

***

Så. Med dessa enkla grundprinciper i bakhuvudet, är min uppfattning att uppsats- och PM-seminarierna kan bli trevliga och utmärkta lärandetillfällen.

__________________
* Ett par av råden här torde vara giltiga för kolleger som gör fackgranskningar av artikelmanus för tidskriftsjournaler. Det finns en del bra tips som går i linje med lite av det jag säger i den här texten, ”How to write a peer review to improve scholarship: Do unto others as you would wish them do unto you”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s