Politiker med karriärambitioner

Politiker med karriärambitioner är både önskvärda och kontroversiella i den representativa demokratin. Å ena sidan vill vi att politiker på ledande positioner tjänar våra intressen snarare än sina egna. Å andra sidan är det svårt att utöva inflytande på en politiker som inte bryr sig om sin egen framtid. I det här inlägget tänkte lite kort diskutera politiker med karriärambitioner. Är det verkligen så farligt med politiker som vill göra karriär? I den amerikanska kontexten är politikers karriärambitioner ett självklart inslag i den representativa demokratin. I ett antal delstater har man därför bestämt sig för att införa begränsningar i hur många mandatperioder en politiker får sitta. Med en större omsättning av politiker skulle möjligheter öppnas för personer med annan bakgrund än den gängse. Resultatet? Inte så lyckat. Personer med samma sorts bakgrund fortsatte att söka sig till politiken. Dessutom visade det sig att reformen innebar att de invalda politikerna inte var lika hågade att lyssna på sina väljare. Istället fick särintressena ett större utrymme. En annan oönskad effekt var att byråkratin och regeringarna på delstatsnivå fick större inflytande. Politiker som är nya på sina positioner har svårare att orientera sig i maktens korridorer. En viktig lärdom är att det inte finns någon automatik mellan att försvåra för politiker att göra politisk karriär och en förbättrad demokrati. Inte heller blir det billigare.

I Europa har politikers individuella karriärambitioner inte en lika självklar plats i forskningen som den har i USA. Istället har europeiska statsvetare intresserat sig för strukturella förklaringar såsom kön, klass och partitillhörighet när de vill förklara politikers agerande. I min avhandling valde jag därför att studera betydelsen av karriärambitioner i den svenska riksdagen. Det jag gjorde var att använda mig av de riksdagsundersökningar som genomförts vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Trots att riksdagsundersökningarna på allvar drog i gång på 1980-talet var det fram till 2010 endast en gång (1996) som en fråga ställts som skulle kunna fungera som operationalisering av karriärambitioner. Frågan som ställdes handlade om vad riksdagsledamoten skulle vilja göra om tio år.

För att kort sammanfatta resultaten så kan man säga att även i den svenska riksdagen finns politiker med karriärambitioner. Ska man försöka predicera hur en sannolik ledamot ser ut som har karriärambitioner avtecknar sig följande bild: Det är en person som är under 35 år, vid invalet en proffspolitiker (vilket betyder att de var avlönade för att jobba politiskt redan innan de blev riksdagsledamöter, som exempelvis kommunpolitiker, fackliga företrädare och lobbyorganisationer), hemmahörande i Stockholmsområdet och utan en familjebakgrund i arbetarklassen.

Politiker med karriärambitioner har inte bara en annan bakgrund. De agerar också annorlunda. I enkätundersökningen uppgavs att de oftare pratare på partimöten och samtidigt inte drar sig för att gå emot partilinjen. Men detta lite mer äventyrliga agerande kompenseras av att de samtidigt odlar en närmare relation med partiledningen. Vidare kunde jag konstatera att politiker med karriärambitioner avser att representera sig själva och är mindre intresserade av den egna valkretsen.

Jag följde även politikernas karriärer från 1996 och de följande tio åren. Det visade sig då att politiker med karriärambitioner i större utsträckning faktiskt gjorde karriär. Detta trots att politiker i sina memoarer ofta slår fast att individer med karriärambitioner sorteras ut. Ett exempel kommer från Ulf Adelsohns publicerade dagbok, som löper under den tid han var partiledare. I dagboken beskrivs bland annat turerna kring vem som skulle efterträda Adelsohn på partiledareposten. Det blev som bekant Carl Bildt. Adelsohn skriver att Bildt för egen del inte hade visat något intresse för uppdraget som partiledare, men det hade däremot Anders Wijkman. Enligt Adelsohn höll sig Wijkman framme och positionerade sig, men påvisade i och med det att han inte var lämplig. Adelsohn noterar med anledning av detta: ”all min erfarenhet [säger] att de som inte är angelägna om ett jobb är de bästa att sköta det. De som är angelägna skall man i allmänhet inte utse” (Adelsohn 1987:378).

 

Är det fel att vilja göra en politisk karriär?

Men är det så illa med personer som faktiskt eftersträvar en position? När Håkan Juholt blev partiledare var han i jämförelse med avhandlingens resultat inte någon typisk politiker med karriärambitioner. Juholt kom inte från storstadsregionen, han satt inte i något prestigefullt utskott och han betonade dessutom sin lokala förankring. Från amerikansk forskning brukar man framhålla att politiker som avser att göra karriär inte fokuserar på lokala frågor. För att vara en kandidat för en bredare publik bör man också signalera att man företräder bredare intressen. Men det gällde inte Juholt. Det blev synbart i samband med hans avgång. Presskonferensen hölls i Kalmar, och inte någon annanstans. Att Juholt inte hade några planer på att en dag bli en ledare framgick också ganska klart i den berömda radiodokumentären där Juholt öppet delgav lyssnarna alla sina brister och tillkortakommanden. Partiet hade på central nivå inte heller givit Juholt några mer framträdande positioner. Visserligen var han för en kort period vikarierande partisekreterare, men det uppdraget togs ganska snabbt slut. När Juholt sedan på ett bananskal halkade in på Sveavägen 68 som ny partiledare till Sveriges främsta maktparti hade han varken erfarenhet eller någon tydlig idé om hur man utövar makt. Makt är ett kraftfullt verktyg, men det gäller bara om man vet hur den ska användas. I annat fall riskerar maktpositionen endast påminna om att dess innehavare inte är situationen vuxen.

Men hur ska då makt utövas och erövras? Jag hade förhoppningar om att Fredrik Reinfeldt i sina memoarer skulle låta oss ta del av hans erfarenheter.  I skolan blev han elevrådsordförande, under värnplikten blev han val till värnpliktsrådet, hemma i Täby blev han sedermera ordförande för moderaternas ungdomsförbund. Sedan rullade det på med ordförandeskap i ungdomsförbundet på nationell nivå, ledarroller på den internationella arenan och så vidare. Allt kulminerar sedermera i att Reinfeld blev svensk statsminister. Reinfeldt verkar helt enkelt ha svårt att kliva in en församling utan att på ett eller annat sätt inta en ledarroll. Tyvärr är Reinfeldt i sina memoarer inte särskilt hågad att delge oss fåkunniga om hemligheten med att erövra och utöva makt. Intressant nog deklarerar Reinfeldt i början av sin bok ”Jag drevs av nyfikenhet men också av karriärambitioner” (sid 60). Men sedan blir det inte så mycket mer. Kontrasten mellan Juholt och Reinfeldt är slående när man jämför deras väg till toppen. Den ena halkade in, medan den andra jobbade långsiktigt på sin politiska karriär och lade allteftersom steg till steg mot den absoluta toppen. Det är kanske orättvist att jämföra Juholt med Reinfeldt. Men ska man lyckas på den absoluta toppen kan det vara en fördel av att ha varit nära makten och kanske till och med att ha eftersträvat den. Däremot är karriärambitioner inte någon garanti för att man lyckas med att skriva en spännande bok. Reinfeldt som till och från berättat om sin humor och mer spontana sidor vill inte låta läsaren komma för nära. Den forne kanadensiske premiärministern, Stephen Harper, tillika konservativ med en inte alldeles omedelbar relation till medier och ett vida känt kontrollbehov, det finns alltså en del likheter mellan Harper och Reinfeldt (bägge är dessutom äldst av tre bröder, idrottsintresserade och reformerade sina partier). Hur som helst, Harper har aldrig påstått sig vara rolig eller särskilt spontan, men han lyckades faktiskt överraska och visa på en helt annan sida av sig själv. Det har Reinfeldt fortfarande ogjort.

För att avsluta min diskussion om karriärambitioner tänkte jag jämföra riksdagsledamöterna framtidsplaner 1996 och 2014.

 

Skärmavbild 2015-12-21 kl. 20.46.04

Ambitionsnivån i riksdagen ser ut att ha ökat genom åren. Det är färre som avser att dra sig till från det offentliga livet och det är fler som vill vara kvar i riksdagen. Om vi tittar närmare på olika typer av uppdrag i riksdagen kan vi se att ledamöternas intresse för att bli gruppledare respektive ordförande i ett utskott har ökat. Den mest märkbara förändringen rör dock hur många av ledamöterna som eftersträvar en statsrådspost. Andelen ledamöter som vill sitta vid regeringsbordet har faktiskt mer än fördubblats. För den som är intresserad av politikers karriärambitioner har framtiden för sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s