Går det utför? Apropå Sokrates, Dick Harrison och den högre utbildningen

Det finns en intressant sak med diskussion rörande ungdom, och det är att den som påtalar en fallande kurva, vad avser t.ex. kunskaper, så ofta bemöts med argument av typen: Ja, ja, redan de gamla grekerna tyckte att det gick utför med ungdomen. Inte sällan är det stackars Sokrates som — utan textbelägg eftersom Sokrates inte efterlämnade några egna texter — påstås ha haft fräckheten att kritisera sin tids ungdom. Risken är överhängande att vi nu kommer att få höra detta argument igen, detta med anledning av en uppmärksammad text av Dick Harrison om missförhållanden i svenskt högskoleväsende.

Argumentet är sannerligen bestickande: Klaga på ungdomen ni, det har människor alltid gjort!, därmed underförstått att problemet var överdrivet såväl då som nu. Som om det skulle finnas någon logisk motsättning mellan sedernas eventuella förfall under Sokrates tid och sedernas eventuella förfall i dag? Att det började gå utför tidigt betyder förvisso inte att den nedåtgående trenden inte skulle kunna ha fortsatt genom mänskligheten, eller att det inte skulle ha kunnat gå utför litet då och då på människans färd genom historien. Dessutom är argumentet ohederligt då den som framför det omgående frånsäger sig ansvaret att tillföra några sakargument. Det är tråkigt. Och främjar inte direkt framsteg.

Själv mötte jag tröttsamt ofta detta argument när jag i olika sammanhang presenterade resultaten för den studie av svenskt högskoleväsende som jag genomförde för Högskoleverkets räkning 2004-05. Studien bygger dels på samtalsintervjuer med högskolelärare och studenter, dels på en enkätundersökning med ett större antal studenter. De praktiska arbetsförhållanden som lärare och studenter beskriver sammanfaller i stor utsträckning. Bland de problem båda grupper berör återfinns:
• För låga förkunskaper hos alltför många studenter, vilket innebär att nivån och kvaliteten i undervisningen sjunker, och därmed
också intresset och engagemanget hos många av de studenter som uppfyller förkunskapskraven.
• Ett genomströmningskrav som gör institutionerna ekonomiskt beroende av att tillräckligt många studenter blir godkända. I kombination
med låga förkunskaper gör detta att nivån på examinationen sjunker, och i samband med detta sjunker även nivån i undervisningen.

Huruvida de problem studien pekar ut gällde även på Sokrates tid framgår inte av studien. Men det kan ju vara illa ändå.

Vidare läsning:

https://www.uka.se/download/18.1ff6bf9c146adf4b4967d3/1404210503580/0543R+Akademisk+frihet+i+praktiken.pdf

http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri

https://politologerna.wordpress.com/2013/04/28/ett-kretslopp-i-forfall/

Platon: Staten (Atlantis, 2003, övers. Jan Stolpe)

 

 

Bör högre tjänstemän bo i kommunen de jobbar i?

Detta inlägg är en vidareutveckling av en krönika jag publicerade i Södermanlands Nyheter i slutet av augusti förra året. Det har fått lite förnyad aktualitet på grund av en pågående debatt i Jämtlands län, om kommunchefers val av bostadsort.

***

Åtminstone för en maniskt kommunintresserad person, har det förts en spännande, principiell debatt i Jämtlands län såhär i början av året. Det har nämligen visat sig att endast två av länets kommunchefer är skrivna i den kommun de arbetar i. Den mediala vinkeln har varit att kommunerna därigenom ”går miste om hundratusentals kronor i skatteintäkter varje år för att kommunchefen är bosatt i en annan kommun.”

Den här sortens debatt är ingalunda ny. Förra våren blossade en liknande debatt upp i Gävleborgs län. En kartläggning där visade att 4 av länets 10 kommunchefer inte bodde i kommunen de arbetade i. Den allmängiltiga fråga som ställdes här var: är detta verkligen optimalt? Frågan rör, menar jag, inte bara kommunchefer. Den kan ställas i förhållande till, och berör, alla chefstjänstemän i landets samtliga kommuner. Läs mer

Om fullmäktiges svaga ställning och varför 2014 års Demokratiutredning inte föreslår en lösning

Det här är ett gästinlägg av Daniel Lindvall, huvudsekreterare i 2014 års demokratiutredning.

***

Den offentliga makten i vår demokrati utövas genom ett representativt styrelseskick och beslutsfattandet ska enligt regeringsformen ske i folkvalda församlingar. I den lokala demokratin är fullmäktige det högsta beslutande organet. I verkligheten har dock fullmäktigeledamöterna lite att säga till om. Fullmäktige kan bäst beskrivas som en registreringsinstans där ledamöterna tar ställning till förslag som har förhandlats färdigt i styrelsen, nämnderna eller i förmöten mellan de styrande partierna. Den egentliga makten finns alltså snarare hos indirekt valda politiker än hos folkvalda.

Denna klyfta mellan hur den lokala demokratin fungerar i praktiken och hur den ska fungera enligt regeringsformen har varit föremål för ett flertal tidigare utredningar (t.ex. Lokaldemokratikommittén SOU 1993:90 och Kommundemokratikommittén SOU 2001:48). Fullmäktige har traditionellt haft en svag ställning, men det finns också studier som visar på att makten under senare år har ytterligare förskjutits från de folkvalda till de indirekt valda. En enkätstudie av folkvalda kommunpolitiker, som SCB genomförde under 2015, visar att 97 procent av ledamöterna ansåg att fullmäktige borde ha mer makt. Nära varannan ledamot upplevde att de inte fick genomslag för sina argument i fullmäktige och var fjärde avhoppad ledamot menade att känslan av att fullmäktige saknade makt hade påverkat deras beslut att lämna sitt uppdrag. Det var 90 procent av ledamöterna som svarade att det var kommunstyrelsens ordförande som hade mest inflytande och de flesta ansåg att dennes makt borde minska. Denna maktordning beskrivs också utförligt av David Karlsson och Mikael Gilljam i en rapport skriven för Demokratiutredning (Karlsson David, Gilljam Mikael, Den lokala demokratins utmaningar, i forskarantologin till Låt fler forma framtiden SOU 2015:96).

Det finns flera orsaker till att kommunens folkvalda församling saknar inflytande. Politiken har blivit mer komplex och tidskrävande. Besluten bereds av heltidsarvoderade förtroendevalda (kommunalråden) tillsammans med tjänstemännen. Avvecklingen av facknämnder och nya organisationsideal, såsom New Public Management, har lett till att fler frågor och exekutiva maktresurser har flyttats till styrelsen och tjänstemännen. Allt färre förtroendevalda har fått ansvar för allt fler frågor. De politiska koalitioner som styr i flera kommuner leder också till att flera beslut fattas genom politiska uppgörelser utanför fullmäktige.

Fullmäktiges svaga ställning är ett problem eftersom det leder till att de folkvaldas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande blir lidande. För enskilda medborgare kan det vara svårt att få grepp om vem som faktiskt har det politiska ansvaret i den kommunala politiken. Karlsson och Gilljam, liksom flera andra kommunforskare, menar också att beslutsfattandet i kommunerna ofta sker enligt en informell ordning. Trots att en grundläggande princip för den kommunala demokratin är att besluten ska fattas kollektivt har kommunstyrelsens ordförande en maktposition som är jämförbar med de direktvalda borgmästare som styr i flera europeiska städer.

Det förslag om försöksverksamhet med majoritetsstyre eller s.k. kommunparlamentarism som fördes fram av Utredningen om en kommunallag för framtiden (SOU 2015:24) skulle kunna vara ett sätt att stärka fullmäktiges ställning och skapa en tydligare ordning (läs Gissur Erlingsson tidigare inlägg om detta). Förslaget innebär att styrelsen ska utgöras av ledamoter från den styrande majoriteten. Därmed synliggörs politiska skiljelinjer och det blir tydligt vem som faktiskt har det politiska ansvaret. Även om oppositionens insyn och direkta delaktighet i beslutsfattandet minskar, skulle fullmäktige, i likhet med riksdagen, få en roll att granska styrelsens maktutövning och en möjlighet att utkräva ansvar genom att väcka misstroendevotum. Förslaget är intressant, men utredningens egen enkät visar att det är ytterst få kommuner och landsting som är intresserade av att införa majoritetsstyre ens på försök.

Ett liknande förslag förs fram av Karlsson och Gilljam i en rapport till Demokratiutredningen. De föreslår att ett slags konstitutionsutskott bör införas i kommunerna, som kontinuerligt ska kunna följa upp styrelsens och nämndernas arbete och lämna förslag om en misstroendeförklaring om dessa missköter sina uppdrag. Det skulle kunna bidra till att öka transparensen i politiken och göra det tydligare att styrelsen och nämnderna är ansvariga inför fullmäktige. Även detta förslag är intressant, men vår analys visar att det inte i alla avseenden är lämpligt att införa en parlamentarisk ordning i den lokala demokratin.

Med en möjlighet till misstroendeförklaringar skulle kommunpolitiken bli mer konfliktbetonad och det politiska styret skulle kunna bli instabilt, i synnerhet mot bakgrund av att ett stort antal kommuner idag styrs av relativt svaga partikoalitioner. En misstroendeförklaring som inte är kopplad till en särskild granskningsfunktion, såsom revisionsberättelsen, skulle kunna missbrukas av partier vars motiv är att obstruera snarare än att utkräva ansvar. Det skulle på längre sikt kunna skada förtroendet för den lokala demokratin. När vi förde frågan på tal i de samråd som vi hade med förtroendevalda i kommuner och landsting var de flesta också kritiska till idén.

Frågan om fullmäktiges granskning och ansvarsutkrävande berör dessutom den kommunala revisionen, som är en annan omdebatterad fråga i kommunpolitiken. Revisionen ger fullmäktige möjlighet att granska maktutövningen och fullmäktige kan utifrån revisionsberättelsen utkräva politiskt ansvar från en styrelse eller nämnd. Om man, såsom Karlsson och Gilljam föreslår, inrättar ett kommunalt konstitutionsutskott med befogenhet att ställa nämnder och styrelsen till svars skulle dess funktion troligen överlappa och möjligtvis påverka revisionens roll.

Möjligen skulle en lösning vara att skapa två olika granskningsfunktioner med tydligt särskilda mandat; en mer opolitisk revision och en politisk granskning under fullmäktige (jämför med Riksrevisionen och Konstitutionsutskottet). Då skulle revisionens professionalitet och opartiskhet kunna stärkas samtidigt som fullmäktige får en uttalad roll att granska och utkräva ansvar. Att ge sig i kast med en sådan teknisk och politisk komplex reform var en fråga som Demokratiutredningen varken hade i uppdrag eller tid att utreda.

Vi närmade oss problemet med fullmäktiges svaga ställning, men insåg att förslag om att ge fullmäktige maktbefogenheter som hör till ett nationellt parlament kräver noga överväganden. Vi konstaterar att problemet med de maktlösa folkvalda församlingarna kvarstår liksom bristerna i ansvarsutkrävandet och insynen. Detta bör vara en fråga för framtida forskning och utredning samt för politisk diskussion, inte minst av partierna i fullmäktige. De resonemang vi för i betänkandet kan förhoppningsvis ses som en fördjupad ingång till den fortsatta diskussionen.

Inställning till jämställdhet bland invandrare

Personer som invandrar till Sverige kommer nästan alltid från mindre jämställda länder, eftersom Sverige enligt gängse mått är ett av de mest jämställda länderna i världen. I World Economic Forums Gender Gap Index 2015 räknades Sverige som det fjärde mest jämställda landet. Syrien, varifrån flest personer sökte asyl under 2015, kom på plats 143 av 145.

Indexet utgår från ett flertal ekonomiska indikatorer, men skillnaderna syns även i attitydundersökningar. I förra vågen av World Values Survey ställde man bland annat frågan om huruvida det var en essentiell del av demokrati att kvinnor har samma rättigheter som män. Man kunde svara på en skala från 1 till 10, där 10 betydde att kvinnor borde ha samma rättigheter.

I Sverige (2011) valde 81 procent alternativ 10. I Egypten (2012) var det 25 procent, och i Irak (2013) var det bara 18 procent. Samma mönster syns även i andra frågor: i Sverige tyckte till exempel bara 8 procent att män var bättre företagsledare än kvinnor. I Egypten var det istället 80 procent.

Läs mer

Om demokratiutredningens förslag till sänkt rösträttsålder

Demokratiutredningen föreslår försök med sänkt rösträttsålder till 16-år i lokala val vid de två nästkommande riksdagsvalen. Liknande försök har genomförts i flera andra länder tidigare (t ex Norge) och på flera håll (Skottland, Österrike, Estland, delstater i Tyskland och USA) har valsystemet ändrats permanent i närtid. Andra länder som t ex Brasilien och Argentina har länge haft 16 år som rösträttsgräns. EU har föreslagit sänkt rösträttsålder i Europaparlamentsvalen. Förändringarna ingår i en längre trend mot successiva sänkningar av rösträttsåldern. Fortfarande är 18 år den vanligaste rösträttsåldern i världens val, men det är alltså inte någonting ovanligt eller märkligt med 16-årsgräns.

Jag har undersökt svenska väljares inställning till sänkt rösträttsålder vid ett flertal tillfällen de senaste tjugo åren. Inställningen har varit mycket avvaktande. Endast en liten minoritet — mellan 8 och 14 procent — har under åren uppgett att det är ”mycket bra” eller ”ganska bra” förslag. Inte heller de medborgare reformen handlar om — 16- och 17-åringar — uppbådar särskilt stor entusiasm för att få möjlighet att rösta.


Källa: SOM-undersökningen 2012.

Läs mer

Anarki i praktiken

”Varför kan vi inte vara mer som pingvinerna och inte ha en välfärdsstat?” löd en tweet jag såg igår. Ett svar på tweeten ifrågasatte om vi skulle ha någon stat alls, och om vi ska följa pingvinernas exempel blir det nog ingen stat enligt gängse definition, eftersom den utgår från att statens myndigheter är de enda som har rätt att bruka våld på statens territorium. Vad jag förstår har pingvinerna ingen polis. Men Macaronipingvinerna har dock gemensam barnpassning så de verkar ha viss välfärd utan stat.

Aversion mot staten är vanligt hos libertarianer som vill maximera frihet och minska förtryck från ovan. Staten liknas som jag tidigare skrivit om i statsvetenskap ibland vid en maffiaorganisation, som bedriver beskyddarverksamhet mot sina medborgare. Staten erbjuder skydd mot yttre fiender i utbyte mot skatt, och det är inte frivilligt att välja bort skyddet (utan att flytta). It’s an offer you can’t refuse.

Samtidigt tyder all erfarenhet på att det är hälsosammare att leva under förtryck än under total anarki. Förväntad livslängd är lägst i världen där staten har brutit samman, som i Somalia (53 år) eller Centralafrikanska republiken (51 år). Det kan jämföras med världens hårdaste diktatur Nordkorea, där nyfödda förväntas leva 70 år, något längre än i Ryssland.

Läs mer

Hur många kan tänka sig att hota en politiker? Ett experiment.

Hur tar man reda på vad någon tycker och tänker? Man frågar. Frågeundersökningar är ett av samhällsvetenskapens bästa verktyg, men det finns ämnen där de inte riktigt räcker till. Det gäller känsliga frågor, som obekväma åsikter, eller om brott. Folk tenderar att anpassa sina svar till det önskvärda.

Hot mot politiker är till exempel något det borde vara svårt att fråga om. Vem erkänner i en enkät att man skurit sönder någons bildäck eller beställt hem likkistor i en politikers namn, för att ta två autentiska exempel?

Men det finns tricks. Ett av de smartaste är så kallade listexperiment, som bland annat använts för att ta reda på hur många i Nicaragua som sålt sin röst. Konceptet går ut på att man säkerställer att det inte går att ta reda på exakt vad varje enkätdeltagare svarat, medan man fortfarande kan få ut användbara totalsiffror. På så sätt ska man få ärligare svar.

Häromdagen gjorde jag ett sådant experiment för att försöka ta reda på hur många av deltagarna som skulle kunna tänka sig att skicka ett hotfullt brev till en politker för att påverka. Antagligen inte så många, men likväl händer det hela tiden. Så några borde det ju vara, och ett listexperiment kanske kunde visa hur många.

Deltagarna i experimentet (634 stycken) rekryterades på Twitter och delades slumpmässigt in i tre grupper som fick tre olika versioner av enkäten. Den första gruppen fick en lista på sex sätt att påverka politiken, och ombads kryssa för alla alternativ som de skulle kunna tänka sig att göra.

1. Skriva på en namninsamling i mataffären
2. Prata med en kommunpolitiker efter ett fullmäktigemöte
3. Skicka ett anonymt brev med hotfulla undertoner till en kommunpolitiker
4. Kandidera till kommunfullmäktige
5. Skriva en debattartikel
6. Starta ett politiskt parti

Det intressanta är alternativ 3, skicka ett anonymt hotbrev. Av de 205 som svarade på den här versionen var det ingen som kunde tänka sig det, vilket är positivt. Men är det på riktigt, eller bara en tillrättalagd åsikt?

I den andra versionen av enkäten fick deltagarna se samma lista, fast utan alternativet med ett hotbrev, och ombads att bara ange hur många av alternativen de kunde tänka sig, noll till fem. För de som inte angav att de kunde tänka sig alla finns det ingen möjlighet att avgöra exakt vilka alternativ som var tänkbara. I genomsnitt kunde de 211 svarande tänka sig att göra 2,69 av de olika handlingarna. Detta är experimentets kontrollgrupp.

I den tredje versionen av enkäten fick deltagarna se samma lista, men nu inklusive hotbrevsalternativet. Även här fick deltagarna bara ange hur många alternativ de kunde tänka sig, noll till sex. Och här kommer poängen med experimentet.

Om alla kunde tänka sig att göra det extra hotbrevsalternativet borde medelvärdet för den här gruppen vara en hel poäng högre än i den förra. Om varannan person kunde tänka sig att skicka ett hotbrev borde medelvärdet vara en halv poäng högre, och så vidare. Helt enkelt, är medelvärdet högre i den här gruppen beror det på att vissa kan tänka sig att skicka ett hotbrev. Eftersom deltagarna slumpats in till olika versioner av enkäten ska det inte vara något annat som skiljer dem åt.

Vad blev då medelvärdet? Otroligt nog exakt samma som i kontrollgruppen: 2,69. Det indikerar att ingen kunde tänka sig att skicka ett hotbrev, ens med garanterad anonymitet! Vilket naturligtvis är bra (men gör experimentet lite mindre spännande).

Jag ställde också en fråga om var på en ideologisk skala deltagaren skulle placera sig själv, från vänster till höger. Med hjälp av den frågan kan man se om skillnaden mellan kontrollgrupp och experimentgrupp är större till exempel bland de som står till vänster eller höger, det vill säga, om någon ideologisk gruppering är mer benägen att skicka hotbrev. Så var inte fallet. Skillnaden var i princip noll över hela skalan.

I efterhand kan jag se att frågan nog formulerades för grovt – ”hotfulla undertoner” var kanske övertydligt. Samtidigt hade det inte heller behövts ett experiment om det inte varit ett oacceptabelt beteende. Deltagarna valdes inte heller ut slumpmässigt och är alltså inte representativa för befolkningen på något sätt, så vi kan inte dra slutsatsen att noll procent av befolkningen kan tänka sig att skicka hotbrev – och det händer ju, som sagt.

Men ur demokratisk synvinkel är det ändå glädjande att i princip ingen av deltagarna i experimentet kan tänka sig att göra det, även med enkätforskningens bästa trick för att locka fram oacceptabla åsikter.