Hur många kan tänka sig att hota en politiker? Ett experiment.

Hur tar man reda på vad någon tycker och tänker? Man frågar. Frågeundersökningar är ett av samhällsvetenskapens bästa verktyg, men det finns ämnen där de inte riktigt räcker till. Det gäller känsliga frågor, som obekväma åsikter, eller om brott. Folk tenderar att anpassa sina svar till det önskvärda.

Hot mot politiker är till exempel något det borde vara svårt att fråga om. Vem erkänner i en enkät att man skurit sönder någons bildäck eller beställt hem likkistor i en politikers namn, för att ta två autentiska exempel?

Men det finns tricks. Ett av de smartaste är så kallade listexperiment, som bland annat använts för att ta reda på hur många i Nicaragua som sålt sin röst. Konceptet går ut på att man säkerställer att det inte går att ta reda på exakt vad varje enkätdeltagare svarat, medan man fortfarande kan få ut användbara totalsiffror. På så sätt ska man få ärligare svar.

Häromdagen gjorde jag ett sådant experiment för att försöka ta reda på hur många av deltagarna som skulle kunna tänka sig att skicka ett hotfullt brev till en politker för att påverka. Antagligen inte så många, men likväl händer det hela tiden. Så några borde det ju vara, och ett listexperiment kanske kunde visa hur många.

Deltagarna i experimentet (634 stycken) rekryterades på Twitter och delades slumpmässigt in i tre grupper som fick tre olika versioner av enkäten. Den första gruppen fick en lista på sex sätt att påverka politiken, och ombads kryssa för alla alternativ som de skulle kunna tänka sig att göra.

1. Skriva på en namninsamling i mataffären
2. Prata med en kommunpolitiker efter ett fullmäktigemöte
3. Skicka ett anonymt brev med hotfulla undertoner till en kommunpolitiker
4. Kandidera till kommunfullmäktige
5. Skriva en debattartikel
6. Starta ett politiskt parti

Det intressanta är alternativ 3, skicka ett anonymt hotbrev. Av de 205 som svarade på den här versionen var det ingen som kunde tänka sig det, vilket är positivt. Men är det på riktigt, eller bara en tillrättalagd åsikt?

I den andra versionen av enkäten fick deltagarna se samma lista, fast utan alternativet med ett hotbrev, och ombads att bara ange hur många av alternativen de kunde tänka sig, noll till fem. För de som inte angav att de kunde tänka sig alla finns det ingen möjlighet att avgöra exakt vilka alternativ som var tänkbara. I genomsnitt kunde de 211 svarande tänka sig att göra 2,69 av de olika handlingarna. Detta är experimentets kontrollgrupp.

I den tredje versionen av enkäten fick deltagarna se samma lista, men nu inklusive hotbrevsalternativet. Även här fick deltagarna bara ange hur många alternativ de kunde tänka sig, noll till sex. Och här kommer poängen med experimentet.

Om alla kunde tänka sig att göra det extra hotbrevsalternativet borde medelvärdet för den här gruppen vara en hel poäng högre än i den förra. Om varannan person kunde tänka sig att skicka ett hotbrev borde medelvärdet vara en halv poäng högre, och så vidare. Helt enkelt, är medelvärdet högre i den här gruppen beror det på att vissa kan tänka sig att skicka ett hotbrev. Eftersom deltagarna slumpats in till olika versioner av enkäten ska det inte vara något annat som skiljer dem åt.

Vad blev då medelvärdet? Otroligt nog exakt samma som i kontrollgruppen: 2,69. Det indikerar att ingen kunde tänka sig att skicka ett hotbrev, ens med garanterad anonymitet! Vilket naturligtvis är bra (men gör experimentet lite mindre spännande).

Jag ställde också en fråga om var på en ideologisk skala deltagaren skulle placera sig själv, från vänster till höger. Med hjälp av den frågan kan man se om skillnaden mellan kontrollgrupp och experimentgrupp är större till exempel bland de som står till vänster eller höger, det vill säga, om någon ideologisk gruppering är mer benägen att skicka hotbrev. Så var inte fallet. Skillnaden var i princip noll över hela skalan.

I efterhand kan jag se att frågan nog formulerades för grovt – ”hotfulla undertoner” var kanske övertydligt. Samtidigt hade det inte heller behövts ett experiment om det inte varit ett oacceptabelt beteende. Deltagarna valdes inte heller ut slumpmässigt och är alltså inte representativa för befolkningen på något sätt, så vi kan inte dra slutsatsen att noll procent av befolkningen kan tänka sig att skicka hotbrev – och det händer ju, som sagt.

Men ur demokratisk synvinkel är det ändå glädjande att i princip ingen av deltagarna i experimentet kan tänka sig att göra det, även med enkätforskningens bästa trick för att locka fram oacceptabla åsikter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s