Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del II

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, och Torbjörn Sjöström, VD för Novus. Läs även del 1.

***

Bland forskare är ”Getting to Denmark” ett uttryck för lyckade moderniseringsprocesser. Det danska exemplet brukar framhållas också i den svenska debatten om flyktingpolitik, men då på ett mindre smickrande sätt. Sedan Danmark i början av 2000-talet införde en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik har landet utgjort en negativ kontrastpunkt i den svenska debatten. Att Sverige skall föra en mer generös flyktingpolitik än Danmark har varit en utgångspunkt för de etablerade partierna och för de allra flesta i det offentliga samtalet. Jämförelsen med Danmark torde också ha funnit med i bilden när Stefan Löfven i samband med omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 sa att han är stolt över vad Sverige har gjort men att andra nu måste ta över ansvaret.[1]

I detta blogginlägg skall vi använda det danska exemplet för att kritiskt pröva påståendet att Sveriges generösa flyktingpolitik under 2000-talet har varit svagt förankrad bland medborgarna (se del I i denna miniserie). Om många medborgare håller med om att Sverige har gjort rätt i att under lång tid bedriva Europas generösaste flyktingpolitik bör detta märkas vid en utvärderande jämförelse med den danska politiken – i början av 2016 må det finnas mycket att vara kritisk mot i den svenska flyktingpolitiken, men hade det verkligen varit bättre att på ett tidigt stadium ta efter den danska politiken?

För att pröva uppslutningen bakom den svenska linjen har vi vid två tillfällen frågat representativa urval av svenska medborgare över 18 år om Sverige eller Danmark har fört den bästa flyktingpolitiken under 2000-talet. Frågan har ställt inom ramen för Novus webomnibuss-undersökningar under vecka 6 och 7 i februari 2016 (antalet web-intervjuade var 1014 i Studie 1och 865 i Studie 2).

Vad tycker svenskarna om flyktingpolitiken? – Del 1

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Del 2 publiceras imorgon.

***

Hur förankrad är den svenska flyktingpolitiken bland medborgarna? Frågan har debatterats under senare tid.[1] I ett Politologerna-inlägg från den 23 februari utvecklar Mikael Gilljam varför det är svårt att uttala sig exakt om det medborgerliga stödet för politiken. Det handlar om tekniska faktorer som befolkningsurvalens representativitet (bortfallet har ökat proportionellt mer i samhällsgrupper med en förmodat negativ inställning till en generös flyktingpolitik) och undersökningsmetod (opinionen är mer negativ i postenkäter än i personliga intervjuer).

Men det handlar också, och kanske framför allt, om teoretiska faktorer som formuleringen av surveyfrågan (en av många relevanta distinktioner går mellan inställning till flyktingpolitiken och till flyktingar som grupp), tolkningen av svarskategorierna (skall ett neutralt ”mittensvar” räknas som stöd för den generösa politiken?) och den kontext i vilken frågan besvaras (opinionen är mer positiv när debatten präglas av moraliska förpliktelser än av ekonomiska konsekvenser). Men, som Mikael Gilljam påpekar, svårt skall inte tolkas som ogörligt. Låt oss titta igen på förutsättningarna för en välgrundad slutsats.

En grundläggande analytisk uppgift i sammanhanget är att skatta styrkan på inramningseffekterna. Om inramningseffekterna är starka – det vill säga om opinionsestimaten varierar mycket med frågeformuleringar och kontext – är det mindre meningsfullt att uttala sig om flyktingpolitikens förankring bland medborgarna alldeles oavsett tekniska faktorer. I klartext betyder starka inramningseffekter att medborgarna i gemen saknar en genomtänkt uppfattning om flyktingpolitiken som man tenderar att hitta fram till oberoende av sammanhang. Och omvänt innebär svaga inramningseffekter att medborgarna faktiskt har genomtänkta uppfattningar som politiska beslutsfattare har att förhålla sig till.[2]

För att skatta inramningseffekterna ifråga om inställningen till flyktingpolitiken kan vi använda oss av SOM-undersökningarnas långa mätserier. Sedan 1990 har respondenterna varje höst tillfrågats om det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar”, och under en period på 1990-talet ställdes frågan också i omvänd ordning, det vill säga om det är ett bra förslag att ”ta emot fler flyktingar”. Under 2000-talet har andelen som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar varit i stort sett stabil (tio av femton mätningar hamnar i intervallet 41 till 46 procent, övriga fem mätningar varierar mellan 48 och 52 procent och det finns ingen tydlig trend i tidsserien).[3] Denna grundläggande stabilitet talar för att inramningseffekterna inte är något stort problem. Slutsatsen stärks av att bilden av opinionsläget blir densamma när frågan ställs i omvänd ordning – respondenterna i de tidiga SOM-undersökningarna hittade alltså fram till samma åsikt oavsett om frågan inbjöd till att instämma eller ta avstånd från förslaget.[4]

Med begränsade inramningseffekter blir det meningsfullt att diskutera flyktingpolitikens förankring bland medborgarna. Eftersom det i samtliga 25 mätningar från SOM-institutet varit fler som tycker det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än vad som tycker förslaget är dåligt drar jag och många andra slutsatsen att den generösa flyktingpolitiken har haft en bristfällig folklig förankring under 2000-talet.

Men även om resultaten är tydliga finns det anledning att pröva slutsatsens hållbarhet. Ett skäl till det är att SOM-frågan bara indirekt handlar om den svenska flyktingpolitiken (den berör utfallet av politiken snarare än policyn i sig själv). Ett annat skäl är att frågan är ställd i relativa termer av ”färre” respektive ”fler” flyktingar och att respondenterna därför tekniskt sett svarar på olika frågor i undersökningarna sedan 1990. Ett ytterligare skäl för kritiska prövningar är att verkligheten har ändrats efter det dramatiska året 2015 med ett rekordstort antal asylsökande och med numer skärpta regler för flyktingpolitiken.

Mot denna bakgrund skall morgondagens blogginlägg som är samförfattat med Torbjörn Sjöström från Novus presentera en undersökning som mer direkt fångar svenskarnas inställning till flyktingpolitiken som den ligger i början av 2016. I undersökningen har representativa urval av befolkningen ombetts att jämföra svensk och dansk flyktingpolitik under 2000-talet.

 

[1] http://www.dn.se/debatt/eliten-satte-den-demokratiska-lyhordheten-pa-undantag/
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/skillnaden-mellan-medborgarnas-och-ledamoternas-asikter-ar-storre-i-flyktingfragan/
http://www.svd.se/fragor-statsvetare-borde-stalla/i/senaste/om/ledare.

[2] Ett övertygande resonemang med denna innebörd förs av Lisa Disch i en artikel från 2011 i American Political Science Review http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8239869&fileId=S0003055410000602

[3] En enkel trendanalysen ger följande utfall: y = 48.5 + -.32x + ε (standardfelet för prediktor-variabeln år är .179, signifikansnivå .10, n = 15).

[4] Resultaten rapporteras i Marie Demkers Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, sidorna 172, 186 och 204 (http://som.gu.se/digitalAssets/1467/1467499_svensk-migrationspolitisk-opinion-2.pdf).

 

Politisk biologi

Det är dagen efter att du förlöst ditt andra barn. Din mage värker, dina bröstvårtor är såriga, du har blodiga avslag och barnet gråter. Skulle du då vilja ha besök från riksmarskalken, riksdagens talman och Sveriges statsminister, som ska förhöra sig om huruvida ditt nyfödda barn verkligen är ditt? Det fick kronprinsessan Victoria uthärda häromdagen, i en av de många absurda detaljerna som hör till en kunglig födsel.

I monarkin förenas det officiella och det kroppsliga. I filmen om den engelska Elizabeth I (regent 1558-1603) protesterar en kammarjungfru när en minister vill inspektera drottningens sänglakan. ”Drottningens kropp tillhör inte längre henne själv” blir svaret – den är en essentiell del av statsapparaten. En av monarkens viktigaste uppgifter är nämligen att avla en arvinge, och för drottningar till regerande kungar den överlägset viktigaste. Elizabeths far Henry VIII gifte sig sex gånger i sina försök att få en son, och halshögg två av sina fruar när de misslyckats med uppgiften. ”A royal lady is a royal vagina”, som författaren Hilary Mantel krasst uttryckt det.