Politik utan mandat

Man brukar säga att det finns två statsvetenskapliga modeller för röstande i val. Sanktionsmodellen bygger på att väljarna utvärderar den politik regeringen fört under mandatperioden. I mandatmodellen bedömer istället väljarna partiernas program för framtiden. Bakåt- eller framåtblickande. I undersökningar har det visat sig att svenska väljare framförallt verkar se framåt, och välja parti mer efter vad partierna ska göra än vad de redan gjort.

Tyvärr saknar partierna mandat för den politik som nu bedrivs. Alla partier utom Sverigedemokraterna förespråkade i valet 2014 en generös asylpolitik. Sedan dess har de flesta partier svängt 180 grader. Regeringen har, påhejad av moderaterna, kraftigt försvårat för människor att söka asyl, vilket man också berömmer sig för. Kontrasten mot retoriken från valrörelsen, eller sensommaren 2015, är total.

Ironiskt nog kan detta brott med tidigare utfästelser ha fört socialdemokraterna närmare sina väljare än före valet. I SOM-undersökningarna som gjordes under förra mandatperioden (2010-2013) uppgav 40 procent av S-sympatisörerna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bara 30 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Ur detta kan man förvisso inte utläsa exakt vilken nivå väljarna önskar sig, men klart är att den tidigare linjen inte hade ett kompakt stöd.

Men man sökte inte heller mandat för de enorma kostnader som följer på förra årets stora flyktingmottagning, och vad värre är, man gör det inte ens nu. I finansministerns debattartikel igår var huvudnumret en satsning på en halv miljard till integration. Vad som istället borde lyfts fram är satsningen på de 30 miljarder till flyktingmottagande år 2016 som tillkommit sedan höstens budgetproposition, och vad som bör göras för att hantera den. Ingen annan reform är tillnärmelsevis lika omfattande.

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.