Miljöpartiets våndor – makten och den undflyende härligheten

Detta inlägg är författat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

****

”Carl Schlyter hade egna broschyrer”. Meningen är hämtad ur Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten. Den åsyftar hur miljöpartisten Carl Schlyter i valrörelsen hade egna broschyrer i stället för dem partiet tagit fram till alla valarbetare. Bland titlarna fanns ”Bortom tillväxtens dilemman”, ”Alternativa välfärdsmått” och ”Koldioxidbubblan på börsen”, och broschyrerna var enligt Schlyter ett uttryck för att hans främsta lojaliteter låg med partiets gräsrötter, inte med dess ledning. I den rollen har han gjort sig påmind de senaste dagarna. Milt uttryckt.

Det skulle bli så bra. Makten och härligheten inom räckhåll. Partiet var i takt med i tiden. Med ett framgångsrikt EU-val i ryggen var det dags att skörda den verkliga framgången, den i riksdagsvalet 2014. Så kom valresultatet. Och Miljöpartiet vann visserligen makten, men desto mindre av härligheten. Idag är Miljöpartiet ett tilltufsat parti som plågas av inre stridigheter och fått se två av sina statsråd, varav ett språkrör, lämna regeringen. Vad gäller dagens opinionssiffror är dessa av det slag som bara en optimistisk kristdemokrat kan känna tillförsikt inför. Den maktställning partiet trots allt har i svensk politik i dag framstår mer som en konsekvens av envis blockpolitik än av partiets skicklighet i regeringsrollen.

Men varför sitter då partiet kvar i regering, trots att det inneburit förödmjukande eftergifter i fråga efter fråga, på hjärteområdena miljö och migration dessutom? Miljöpartiets ledning motiverar det med att regeringens politik skulle se ännu värre ut utan dem. Med tanke på att samma personer beskriver det som att den egna politiken kan få fruktansvärda konsekvenser, och rentav som motbjudande, inställer sig dock frågan hur något värre ens är möjligt.

Enligt vad som framkommer i Strömbergs bok är de underliggande skälen strategiska. Tanken är att regeringsställning ett första steg mot att etablera partiet som en självständig tredje kraft i svensk politik, vilket kan innebära förluster på kort sikt, men långsiktig vinning. Det var därför naturligt att både bilda allians med Socialdemokraterna och utmana Sverigedemokraterna i valrörelsen 2014. Men de val man gör får konsekvenser. Och med stor makt följer stort ansvar. Då får ett parti även ta ansvar för sådant det kanske inte är direkt ansvarigt för, eller som det helst skulle vilja slippa ta ansvar för. Ansvarstagandets baksida och den typ av centralstyrning och kompromisser det innebär är särskilt brydsamt  för ett parti som vill se sig som icke-hierarkiskt och som ett alternativ till de etablerade partiernas ”maktspel” – den alternativställning som utgjorde partiets själva grund då det skapades, av Per Gahrton 1981.

Strömbergs bok beskriver de försök till strategiskt makttänkande som funnits genom partiets historia, mot bakgrund av dess idealistiska kultur, där ledning ses som ett nödvändigt ont, och styrning helst inte alls. Tydligast och mest konsekvent har denna strävan efter regeringsinnehav varit från och med Maria Wetterstrand och Peter Erikssons språkrörskap, med Gustav Fridolin som villig arvtagare. Men ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och i Miljöpartiets fall finns det många individer som vägrar låta sig bli länkar i en sådan maktkedja. Strategin har därför stött på patrull redan bland de egna.

Vill man verkligen se hur en grupps kultur ser ut skall man studera vad som händer när det dess normer bryts. Miljöpartiet präglas av en kombination av stark idealism och starkt individualism. När riksdagsgruppen den 7 juni fattade beslutet att Carl Schlyter och Valter Mutt skulle lämna sina uppdrag som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesman bröt beslutet mot både idealismen och individualismen. Schlyter och Mutt hade nämligen motiverat sina brott mot partilinjen med hänvisning till att partilinjen, såsom den i viktiga frågor gestaltar sig i dag, bryter mot den egentliga partilinjen, det vill säga partiets egentliga ideologi. Det mest närliggande tydliga exemplet gäller omröstningen om ett samförståndsavtal med Nato, det s.k. värdlandsavtalet, vilket bifölls av riksdagen den 24 maj. EU-nämndens miljöpartistiske ordförande och utrikespolitiske talesman nöjde sig här inte med att själva rösta mot partilinjen, utan de utvecklade även sina argument i en utförlig artikel på DN-Debatt. Där betecknade de regeringens, det vill säga det egna partiets, politik som bland annat: en säkerhetsrisk, skadlig för miljön, medförande risk för inskränkta fri- och rättigheter, för kärnvapen på svensk mark samt svåra säkerhetspolitiska konsekvenser. I formfrågan beskrivs brister vad gäller öppenhet och demokratiska principer, och att beredningen av propositionen ”kännetecknas av ett monumentalt demokratiskt underskott.” (DN Debatt 24/5 2016) I de flesta partier skulle det ses som en självklarhet att ett sådant uppträdande inte är förenligt med ledningsuppdrag, dessutom på områden som anknyter till den sakfråga där kritik framförs. Men nu är inte Miljöpartiet som andra partier, det är just det som är poängen.

Vad som följde på detta är talande för partikulturen. Carl Schlyter framförde sina synpunkter i SVT Aktuellts studio den 7 juni, i P1 Morgon den 8 juni, samt i sociala och andra medier. Hans kritik riktades mot partiet på central nivå. Han beskrev det inträffade som ”en vändning i Miljöpartiets tradition av att ha högt i tak och bra diskussioner”. Att regeringsduglighet av hans parti numera definieras som ”tystnad och lydnad”, att uppträdandet är repressivt och tyder på att partiet blivit ”ett lydnadskompani”, vars politik står i direkt strid med dess egna idéer. Valter Mutt beskriver det som att han är orolig över partiets utveckling och att det blir lägre och lägre i tak. Även riksdagsledamöterna Annika Lillemets och Jabar Amin ifrågasätter partiets handlande, till den grad att de lämnat sina uppdrag som talespersoner i protest. I Aktuellt den 8 juni beskriver Amin det inträffade med ord som ”toppstyrning”, ”repressalier” och ”utrensning”, att det mötts av ”en tsunami av kritik” mot partiledningen, och att den s.k. petningen av Schlyter och Mutt är helt i strid mot partiets kultur av respekt för enskilda ledamöters integritet. Även ett antal tidigare språkrör är vad som inte kan betecknas som annat än kritiska.  Per Gahrton kallar det som skett för rena galenskapen, slafsigt och oskickligt skött och pekar på den balansgång mellan regeringsansvar och ideologi ett parti i regering bör klara av. Eva Goës, Lotta Hedström och Birger Schlaug redovisar närliggande uppfattningar.

Partisekreteraren Amanda Lind försvarar i samma Aktuelltsändning förflyttningen med att det rör sig om ett demokratiskt beslut av riksdagsgruppen, med anledning av att partiet behövt se över utskottsplatserna då en regeringsombildning skett, och Åsa Romson tilldelas nya uppgifter. Hon sammanfattar det som ett beslut i en förtroendefråga och organisationsfråga, men fattat i god demokratisk ordning. Hon uttrycker dock förståelse för uppfattningen att Miljöpartiet skall vara ett parti med ”interna spänstiga diskussioner” med ”stor frihetsgrad”, och att det därför är viktigt att ”lyssna på diskussionen” och utveckla partiets interna ”diskussionsforum”. Hon vidhåller dock att partiet har högt i tak och skall fortsätta ha det.

Frågan är hur högt eller lågt taket i Miljöpartiet är. Tack vare riksdagsundersökningarna kan vi jämföra vad miljöpartisterna ansåg om partilinjen vid inträdet i riksdagen 1988 och hur det är idag. Onekligen var det fler som var nöjda med sakernas tillstånd vid inträdet 1988. Kanske kan det tyckas lite förvånade att ett gäng helt ”gröna” riksdagsledamöter är så nöjda med partisammanhållningen (89%). Det hade inte varit alldeles oväntat om det hade funnits ett antal rebeller som helst ville gå sin egen väg.  Notera dessutom att ingen av riksdagsledamöterna 1988 ville att partiet skulle lätta på partidisciplinen. Annat är läget 2014. Nu vill närmare en tredjedel av ledamöterna att partidisciplinen skall försvagas. En misstanke som smyger sig på är att regeringsinnehavets hårdare krav på sammanhållning skapar ett visst missnöje. Vi jämför därför även med hur det såg i opposition 2010. Även om missnöjet förefaller ha ökat något, bör man ha i åtanke att vi har att göra med få individer.  Det är ett för litet underlag för att man ska våga tala om ett växande missnöje.

Tabell 1. Miljöpartister och kraven på partisammanhållning och partidisciplin (%)

1988 2010 2014
Bör vara starkare 11% 4%  4%
Bra som det är 89% 73% 65%
Bör vara svagare 23% 31%
19 22 23

Men man kan ändå jämföra med Socialdemokraterna som är mer vana vid att vara vid makten och dess offer. Socialdemokraternas ledamöter reagerar på ett helt annat sätt och verkar trivas bättre när de är i regeringsställning, trots starkare krav på partiet att marschera i takt.

Tabell 1. Socialdemokrater och kraven på partisammanhållning och partidisciplin (%)

1988 2010 2014
Bör vara starkare   9% 36%  8%
Bra som det är 84% 56% 87%
Bör vara svagare   7%   8%   5%
153 105 100

Skillnaderna i synen på partidisciplinen skulle också kunna illustrera skillnaden mellan hur de bägge regeringspartierna förhåller sig till makten. Socialdemokrater har en större vana vid att hantera makten och vad den innebär i form av för- och nackdelar. Miljöpartisterna har istället haft en mindre problematiserande relation till maktinnehavets baksida: större krav på partisammanhållning, ta ansvar får sådant man inte vill ta ansvar för, hårdare granskning etc. Ett återkommande tema i Strömbergs bok är att det inte alltid är gångbart inom partiet att fullt ut ta konsekvenserna av sina egna förslag. Ett grundläggande drag i Miljöpartiets kultur att en miljöpartist skall få tänka utanför ramarna och ha idéer som kanske inte är anpassade till nuvarande budgetregler. Denna den enskilde partiföreträdarens frihet har setts som en garanti mot den maktfullkomlighet som alltid kan misstänkas vila under ett parti. Individualismen blir därmed ett sätt att skydda idéerna mot den kollektivistiska koloss som en partiapparat anses kunna utgöra. Den individuella ledamoten tillmäts helt enkelt rollen som potentiell ”whistleblower”. Det är den rätten Carl Schlyter med flera nu tagit sig. Och då kan det vara bra att ha sina egna broschyrer.

Referenser

  1. Barrling, Katarina, 2014. Från maskrosäng till tuktad rabatt? – En studie av partikulturell förändring i det svenska Miljöpartiet (Statsvetenskaplig tidskrift,  http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/9827)
  2. Strömberg, Maggie, 2016. Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten (Stockholm: Atlas)
  3. https://politologerna.wordpress.com/2014/03/30/fran-maskrosang-till-tuktad-rabatt-miljopartiet-i-forandring/
  4. http://www.dn.se/debatt/vi-rostar-for-att-skjuta-upp-vardlandsavtalet-med-nato/
  5. http://www.svd.se/uppgifter-mp-topparna-schlyter-och-mutt-petas
  6. http://www.svtplay.se/video/8861912/aktuellt/aktuellt-7-jun-21-00?start=auto
  7. http://www.svtplay.se/video/8862073/aktuellt/aktuellt-8-jun-21-00
  8. https://twitter.com/CarlSchlyter/with_replies

 

 

2 thoughts on “Miljöpartiets våndor – makten och den undflyende härligheten

  1. Ping: Miljöpartiets våndor – makten och den undflyende härligheten (Politologerna) | Långläsning.se

  2. Ping: Veckans bästa långläsningar | Långläsning.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s