Ojämlikhet och etnicitet

Statsvetare har på senare år intresserat sig alltmer för ojämlikhet och dess relation till demokratin. Generellt antas ojämlikhet leda till spänningar och konflikt i samhället, men den kanadensiske statsvetaren Christian Houle komplicerar i en studie från förra året bilden något.

Genom att undersöka demokratiska sammanbrott i 71 länder mellan 1960 och 2007 finner han att stor ojämlikhet mellan etniska grupper ökar risken för statskupper och revolutioner. Liknande resultat har framkommit i tidigare studier, men innovationen är att han också tar hänsyn till hur jämlika grupperna i sig är. När skillnaderna i inkomst är små inom grupperna men stora mellan grupperna är risken som störst, men risken försvinner när det också är stor ojämlikhet inom grupperna.

Förklaringen har att göra med hur lätt det är att aktivera grupperna politiskt. När olika etniska grupper också har olika levnadsförhållanden får man vad som kallas förstärkande skiljelinjer. Det är god jordmån för politiska entreprenörer som kan spela på både klass och etnicitet, och öppnar vägen för etniska partier.

Faran med att människor röstar efter etnicitet snarare än ideologi är att det riskerar leda till permanenta majoriteter. Härkomst går inte att påverka, och den grupp som är minoritet kommer vara det i alla val. Demokratin har då inget att erbjuda. En revolution eller statskupp kan ses som den enda utvägen.

Om ojämlikheten istället är stor också inom de etniska grupperna kan det bildas koalitioner av väljare som har olika etnicitet men som förenas av ekonomiska intressen. De ekonomiska förkastningslinjerna går tvärs över de etniska, med mer omkastliga allianser som följd.

Även om det inte är någon risk för ett demokratiskt sammanbrott tycker jag mig se oroande paralleller med situationen i Sverige. Länge har Sverige varit ett av världens mest ekonomiskt jämlika länder, men samhället skiktar sig nu alltmer. De som kommit hit som flyktingar har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är tre gånger så hög bland utrikes födda som bland infödda.

Utrikes födda eller flyktingar utgör inte någon enhetlig etnisk grupp, men skiljelinjen mellan de som är födda här och har svenska som modersmål och de som inte har det är ändå påtaglig. Om det blir så att svenskfödda i allmänhet har arbete och klarar sig bra, medan de flesta utrikesfödda (eller flyktingar) inte gör det riskerar spänningarna i samhället att öka. Invandrare som upplever att deras livschanser begränsas på grund av deras härkomst kan bli bittra och uppgivna. Svenskföddas solidaritet utmanas i sin tur om de upplever att de betalar för välfärdssystem som till stor del är till för ”de andra”. Redan i år förväntas en majoritet av de arbetslösa vara invandrare.

Vad kan man göra? Rent teoretiskt är en lösning att minska ojämlikheten mellan svenskfödda och invandrare på gruppnivå, företrädelsevis genom att höja invandrarna. I praktiken blir det med största sannolikhet svårt, eller väldigt kostsamt. Grundproblemet är att svensk arbetsmarknad kräver mer utbildning än vad de flesta invandrare har.

Det andra alternativet är att öka ojämlikheten inom grupperna, framförallt genom att öka invandrarnas chanser att öka sina inkomster. Troligtvis innebär det dock också att risken för att svenskfödda halkar neråt blir allt större. Lägre löner och uppluckrade arbetsregler kan göra det lättare för de som står utanför att komma in på arbetsmarknaden, men också försämra livsvillkoren för de som i nuläget är inne. Donald Trumps retorik riktar sig till just denna grupp.

Det finns inga enkla lösningar, och alla alternativ innebär obehagliga avvägningar. Men ännu mer obehagligt är en framtid där ekonomiska och etniska skiljelinjer följs åt. När skillnaderna mellan ”vi” och ”dom” växer frodas misstro och bitterhet.

3 thoughts on “Ojämlikhet och etnicitet

  1. Studien och det du skriver ligger ju helt i linje den utveckling som kunnat observerats i Sverige under lång tid, nämligen en tydlig samvariation mellan social och ekonomisk ställning respektive etnicitet. Som du är inne på och som bekräftas av senaste PIAAC, beror detta på skillnader i färdigheter nödvändiga på den svenska arbetsmarknaden, vilket gör det mycket svårt att påverka. Det som gör detta riktigt oroande är att den här utvecklingen har drivits av väsentligt lägre invandringsnivåer än de under 2014 och 2015 och lägre invandringsnivåer än vad som förväntas för 2016. Den har också drivits på när den genomsnittliga färdighetsnivån hos invandrarna var väsentligt högre än vad som förväntas för 2016 och vad den var för 2014 och 2015. Vi kan alltså förvänta oss under de närmaste åren att samvariationen mellan social och ekonomisk ställning respektive etnicitet blir än tydligare och att gruppen med låg social och ekonomisk ställning samt icke-svensk etnicitet blir väsentligt större. Vidare ska vi inte förvänta oss att nuvarande nivå på och sammansättning av nettoinvandringen kommer – pga successiv integration – vända utvecklingen. Givet historiska erfarenheter ska vi tvärtom förvänta oss nuvarande nettoinvandringen – cirka 25 000 invandrare/år och med en stor majoritet av dessa från Mellanöstern samt norra och nordöstra Afrika – kommer fortsätta förvärra situationen.

    Frågan blir då vad som kan göras. Många menar att integrationen måste förbättras. Det är dock svårt att se hur det ska gå till, givet arbetsmarknadens färdighetskrav. ”Enkla jobb” kan svårligen kommenderas fram, eftersom det är enskilda företag som fattar anställningsbesluten. En lösning skulle kunna vara höga subventioner för ”enkla jobb” (lägre arbetsgivaravgifter eller statlig ersättning för anställning), men detta möter befogade invändningar. Dels har sådana åtgärder historiskt visat sig inte medföra några förändringar, huvudsakligen för att arbetsgivarna utgått från att subventionerna kommer att fasas ut. Dels innebär subventionerna en ytterligare kostnad för det offentliga, som ska bäras av den etniska majoriteten. En annan lösning vore att sänka beskattningen av arbete generellt. Detta skulle sannolikt hantera arbetsgivarnas förväntningar, men skulle kräva omfattande inskränkningar i statens välfärdsåtaganden, vilket i sin tur skulle göra detta politiskt svårt att genomföra. Att vidta åtgärder mot ”rasism” ger sannolikt inga effekter alls – det har dels prövats utan effekt, dels visar PIAAC att det lägre arbetskraftsdeltagandet hos invandrare beror på brister i efterfrågade färdigheter, inte rasism. Sammantaget är det svårt att se hur integrationstakten ska kunna ökas. Vi får alltså räkna med att integrationen kommer att ha sin gilla gång och att denna gilla gång är så pass långsam att vi inte kommer att kunna integrera i närheten av samma antal invandrare som varje år kommer till Sverige.

    Givet svårigheterna att påverka integrationstakten måste riskerna med en etniskt definierad underklass hanteras genom styrning av omfattningen och sammansättningen av nettoinvandringen. Eftersom riskerna beror på dels omfattningen, dels sammansättningen måste vi identifiera vilka kombinationer av dessa två faktorer, som innebär att den nuvarande negativa utvecklingen kan vändas. Förslagsvis granskar man – fördelat på ursprungsland – boendeort och inkomst efter bidrag per år efter beslut om uppehållstillstånd. Eftersom omfattningen och sammansättningen av nettoinvandringen även före 2014 drev på utvecklingen av en etniskt definierad underklass boende i utanförskapsområden, bör vi räkna med att omfattningen måste bli tydligt lägre än den som rådde före 2014. Givet att invandringens sammansättning före 2014 också var gynnsammare i det nu aktuella perspektivet, måste vi nog också räkna med att nettoinvandringen måste bli *väsentligt* lägre än före 2014, kanske någonstans 5-15 000 invandrare/år beroende på sammansättning.

  2. Riktigt illa blir det om ojämlikheten permanentas över generationerna, dvs om Sverigefödda barn till invandrare hamnar i samma ojämställdhet. Om barn till invandrare har ungefär samma chanser som barn till infödda så luckras skillnaderna upp i längden och ävenså riskerna för samhälle/demokrati etc.

  3. Förstår inte riktigt varför du inte föreslår vad som sannolikt är det mest effektiva alternativet; en minskad och reformerad invandringspolicy. Kommande invandrare konkurrerar framför allt med de som kommit tidigare – både i fråga om arbetstillfällen och offentliga resurser.

    Avskaffa asylsystemet och begränsa migrationen till mer kvalificerad arbetskraftsinvandring. En sådan reform har potential att minska ojämlikheten liksom incitamenten för väljare att rösta på SD.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s