Boktips inför nästa folkomröstning

Nu när sommaren är här och det är dags att ligga i hängmattan och läsa böcker vill jag med anledning av Brexit komma med ett boktips. År 2014 kom den kanadensiska journalisten Chantal Hérbert ut med sin bok The Morning After: The 1995 Quebec Referendum and the Day that Almost was. Som titeln antyder handlar boken om den omröstning som genomfördes i Quebec 1995. Det som skulle avgöras var huruvida Quebec skulle bryta sig loss från Kanada, eller stanna kvar. Kanadas egna Quexit alltså. Inför tjugoårsdagen av omröstning beslöt sig Hérbert för att ta reda på hur de bägge sidorna i kampanjen hade agerat om utgången blivit en annan, det vill säga om väljarna hade röstat för att Quebec skulle lämna Kanada. Det var nämligen bara med en hårsmån som stanna-sidan avgick med segern. Frågan är viktig att diskutera och boken ger en intressant inblick i den dynamik som kan göra utslaget av en folkomröstning väldigt svårt att förutse.

Boken sätter ljuset på komplexiteten med folkomröstningar.  I det här fallet hur splittrade de bägge sidorna var – inbördes. På lämna-sidan fanns olika läger, var och en med sina förgrundsgestalter och agendor. Den mest hårdföra falangen, anförd av kampanjledaren, Jacques Parizeau, menade att om lämna-sidan så endast vann med en röst så var det ”au revoir” till Kanada.

En annan inställning hade emellertid, Lucien Bouchard, även han en förgrundsgestalt inom samma organisation. Under kampanjen hade han framhållit att omröstningen inte var definitiv. Det handlade istället om att få landets regering att bli mer lyhörd gentemot Quebecs önskemål. En seger för lämna-sidan hade således inneburit att man erhållit ett starkt förhandlingsmandat. Inte något automatiskt utträde, enligt Bouchard.

Under kampanjens inledning hade det sett ut som att det skulle bli en enkel stanna-seger. Det fanns inget i opinionsmätningar som gav anledning till oro på stanna-sidan. På lämna-sidan ledde detta till oro i leden och det beslöts att något radikalt måste göras. Lösningen blev att byta ut den radikale och inte särskilt folklige kampanjledaren, Parizeau. Istället lät man den betydligt mer karismatiske Bouchard ta över. Med bytet av huvudrollsinnehavaren förändrades kampanjen. För att attrahera fler väljare, och övervinna människors oro över konsekvenserna med ett utträde, valde Bouchard att gå på sin egen mjukare linje. Man började betona att valet inte nödvändigtvis handlade om ett utträde. Istället skulle valet ses som att självständighet endast var ett av flera alternativ. Man betonade att Quebec även i fortsättningen kunna vara i allians med Kanada, även om man inte var en del av själva landet. (det är lockande att påminna om Centerpartiets slogan ”Nja till Europa” här). Kampanjen fungerade i Quebec. När röstarna hade räknats var det inte mer än en dryg procentenhet som skiljde de bägge sidorna åt.

Vid en seger för lämna-sidan hade de många olika beskeden om vad omröstningen egentligen handlade inneburit stora interna problem. Hur skulle väjarnas dom egentligen tolkas? Lämna, omförhandla eller något annat? Trots att det har gått 20 år sedan omröstningen finns fortfarande heta känslor och helt olika perspektiv bland de olika lägren inom lämna-sidan. Den avsatte kampanjledaren Parizeau menar att det var självklart att han var den egentlige representanten för lämna-sidan och därmed den som var kallad att göra den sanna uttolkningen av valresultatet. Men han fick ju avgå och under hans tid som ledare gick lämna-sidan gick de mot en säker förlust, invänder den andra grupperingen. Det var först när kampanjen tog en ny riktning med Bouchard vid rodret som allt tog fart. Därmed borde också Bouchard vara den som borde ha anfört lämna-sidan vid en förhandling med regeringen.

Även stanna-sidan var kluven i hur man ska tolka en förlust. Den dåvarande premiärministern, Jean Chrétien, menade att det var uteslutet att Quebec skulle kunna inleda en förhandling om de vunnit med endast en knapp majoritet. En sådan omfattande förändring kan inte genomföras med annat än ett mycket starkt folkligt stöd. Andra inom kampanjen menade att man måste lyssna på folkets dom utan varken bestraffningar eller eller förmåner. Det fanns också andra spänningar inom stanna-sidan. I Quebec såg man omröstningen som en intern fråga för provinsen. Stanna-sidan vägrade till exempel in i det sista att låta primärminister, tillika qubecaren, att involvera sig i kampanjen. Chrétien klev likväl in i slutskedet och anordnade stora möten.

Nu klarade sig Kanada med en hårsmån från att erfara vad ett seger från lämna-sidan egentligen hade inneburit. Som läsare av Hérbert får vi endast ta oss an ett kontrafaktiskt scenario. Det räcker likväl ganska långt för att man ska fundera både en och två gånger hur villkoren ska specificeras när en folkomröstning ska genomföras. Av den anledningen borde Hérberts bok vara obligatorisk läsning när olika sidor vill göra upp striden om folkviljans förverkligande via en folkomröstning; vem är det egentligen som ska uttolka folkets dom, vilka kriterier ska ligga till grund för uttolkningen och gäller de alternativ som står på valsedeln eller finns det även andra som kan komma att realiseras? (Folkomröstningen om vägtullar i Göteborg är på samma gång både ett näraliggande och varnande exempel).

 

Referens

The Morning After: The 1995 Quebec Referendum and the Day That Almost Was

By Chantal Hébert with Jean Lapierre

Alfred A. Knopf Canada, 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s