Opinionsbildning är i allmänhet elitdriven och tar lång tid. Nya värderingar och attityder sprids från samhällets centrum till dess periferi, från elitgrupperingar så som intresseorganisationer, partier och opinionsledare till folket. Det brukar ibland sägas att eliten inte längre är lika framgångsrik när det gäller att igångsätta den här typen av diffusionsprocesser. Men det finns undantag.
Svenska folkets förändrade inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter är utan tvekan en av de mest genomgripande opinionsförskjutningar som har ägt rum i närtid. Det är ett utmärkt exempel på när värderingar som får fäste i samhällets centrum snabbt vinner större spridning också i befolkningen (idén om opinioners diffusion från centrum till periferin är inspirerad av Johan Galtungs analyser av utrikespolitiska opinioner). Strax före Millenieskiftet var det endast drygt 10 procent — en av tio svenskar — som i SOM-institutets återkommande mätningar tyckte att det var ett bra förslag att låta homosexuella par att adoptera barn. Opinionen stärktes under flera års tid. Lagstiftningen i frågan var på plats redan 2007. Därefter bytte SOM-institutet frågeinstrument. Andelen som år 2015 ställde sig positiva till förslaget att stärka HBT-rättigheter ytterligare var drygt femtio procent. Jag har valt att presentera resultaten i samma grafer nedan. Alla tidsserier visar andelen som tycker att förslagen är mycket eller ganska bra.
Opinionsförändringen har sett lite olika ut i olika delar av befolkningen. Som man kan förvänta sig när det handlar om traditionalistiska värderingar — och hit räknas ofta frågor som rör HBT-rättigheter — är det oftast unga människor som går före och drar äldre grupper med sig. Det syns mycket tydligt i SOM-institutets tidsserier. Vid varje tidpunkt har 16-29-åringarna varit mer positiva till homoadoptioner och HBT-rättigheter än äldre grupper. Men generationsväxling kan förstås inte förklara opinionsförskjutningen eftersom den är så pass snabb och enhetlig.
Attityder i HBT-frågor har varit relativt jämnt spridda regionalt. Personer i samhällets centrum, läs de tre storstäderna, har visserligen varit mer positiva än personer i periferin, läs landsbygden. Men skillnaderna har varit relativt små jämfört med åldersskillnaderna som redovisades ovan.
Utbildningsnivå är delvis en återspegling av de starka ålderssamband som visades ovan. Här ser vi tendenser till växande skillnader över tid. Högutbildade personer har förändrat sin inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter mest under perioden 1999-2015. Idag har mer än 60 procent av de högutbildade en positiv attityd i frågan om stärkt ställning för homo-, bi- och transsexuella.
Slutligen visar den nedersta sista figuren att attityderna till HBT förändrats i positiv riktning i alla grupper av partisympatisörer. Men det har blivit större spridning och ökad polarisering över tid, framför allt under senare år. Idag skiljer inställningen till HBT-rättigheter mycket mellan de mest negativa grupperna (Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer) och de mest positiva grupperna (Feministiskt initiativs, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer). Det finns härvidlag klara likheter med laguppställningarna när det gäller frågor som rör immigration, globalisering och mångkultur. Även när det gäller HBT-rättigheter sorterar framför allt SD ut de mer negativt inställda och FI, V och MP sorterar ut de mer positivt inställda.
Den kvarvarande frågeställningen är varför opinionsförskjutningar går snabbare på vissa områden än på andra. Ibland går samhällets centrum tydligt före i unison förening. Opinionsbildningen går snabbt och skapar en enhetlig rörelse i viss riktning. Ibland väcks motkrafter som leder till väljarvandringar, ökad polarisering och förhöjd konfliktnivå. Beror det på sakfrågornas karaktär, eller elitdebattens? Det kommer jag förstås klura vidare på.
Källa:
politologerna.wordpress.com 