Största opinionsförskjutningen efter Millenieskiftet: Attityder till HBT

Opinionsbildning är i allmänhet elitdriven och tar lång tid. Nya värderingar och attityder sprids från samhällets centrum till dess periferi, från elitgrupperingar så som intresseorganisationer, partier och opinionsledare till folket. Det brukar ibland sägas att eliten inte längre är lika framgångsrik när det gäller att igångsätta den här typen av diffusionsprocesser. Men det finns undantag.

Svenska folkets förändrade inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter är utan tvekan en av de mest genomgripande opinionsförskjutningar som har ägt rum i närtid. Det är ett utmärkt exempel på när värderingar som får fäste i samhällets centrum snabbt vinner större spridning också i befolkningen (idén om opinioners diffusion från centrum till periferin är inspirerad av Johan Galtungs analyser av utrikespolitiska opinioner). Strax före Millenieskiftet var det endast drygt 10 procent — en av tio svenskar — som i SOM-institutets återkommande mätningar tyckte att det var ett bra förslag att låta homosexuella par att adoptera barn. Opinionen stärktes under flera års tid. Lagstiftningen i frågan var på plats redan 2007. Därefter bytte SOM-institutet frågeinstrument. Andelen som år 2015 ställde sig positiva till förslaget att stärka HBT-rättigheter ytterligare var drygt femtio procent. Jag har valt att presentera resultaten i samma grafer nedan. Alla tidsserier visar andelen som tycker att förslagen är mycket eller ganska bra.

Opinionsförändringen har sett lite olika ut i olika delar av befolkningen. Som man kan förvänta sig när det handlar om traditionalistiska värderingar — och hit räknas ofta frågor som rör HBT-rättigheter — är det oftast unga människor som går före och drar äldre grupper med sig. Det syns mycket tydligt i SOM-institutets tidsserier. Vid varje tidpunkt har 16-29-åringarna varit mer positiva till homoadoptioner och HBT-rättigheter än äldre grupper. Men generationsväxling kan förstås inte förklara opinionsförskjutningen eftersom den är så pass snabb och enhetlig.

Attityder i HBT-frågor har varit relativt jämnt spridda regionalt. Personer i samhällets centrum, läs de tre storstäderna, har visserligen varit mer positiva än personer i periferin, läs landsbygden. Men skillnaderna har varit relativt små jämfört med åldersskillnaderna som redovisades ovan.

Utbildningsnivå är delvis en återspegling av de starka ålderssamband som visades ovan. Här ser vi tendenser till växande skillnader över tid. Högutbildade personer har förändrat sin inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter mest under perioden 1999-2015. Idag har mer än 60 procent av de högutbildade en positiv attityd i frågan om stärkt ställning för homo-, bi- och transsexuella.

 

Slutligen visar den nedersta sista figuren att attityderna till HBT förändrats i positiv riktning i alla grupper av partisympatisörer. Men det har blivit större spridning och ökad polarisering över tid, framför allt under senare år. Idag skiljer inställningen till HBT-rättigheter mycket mellan de mest negativa grupperna (Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer) och de mest positiva grupperna (Feministiskt initiativs, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer). Det finns härvidlag klara likheter med laguppställningarna när det gäller frågor som rör immigration, globalisering och mångkultur. Även när det gäller HBT-rättigheter sorterar framför allt SD ut de mer negativt inställda och FI, V och MP sorterar ut de mer positivt inställda.

Den kvarvarande frågeställningen är varför opinionsförskjutningar går snabbare på vissa områden än på andra. Ibland går samhällets centrum tydligt före i unison förening. Opinionsbildningen går snabbt och skapar en enhetlig rörelse i viss riktning. Ibland väcks motkrafter som leder till väljarvandringar, ökad polarisering och förhöjd konfliktnivå. Beror det på sakfrågornas karaktär, eller elitdebattens? Det kommer jag förstås klura vidare på.

Källa:

4 thoughts on “Största opinionsförskjutningen efter Millenieskiftet: Attityder till HBT

  1. Förklaringar kan sökas på så många olika plan.

    Du börjar din text med en reflektion över elitdriven opinionsbildning. När jag läst ditt första stycke till slut väntade jag på slutsatsen att de förändrade åsikterna i HBT-frågor är en effekt av sådan. Men den slutsatsen kom inte. Är slutsatsen ”jag vet inte”?

    Själv började jag reflektera för kanske 10 år sedan att strejta människor helt plötsligt spred nyheter om gay/HBT-frågor i sociala medier. 10 år tidigare hade sånt varit ett extremt ställningstagande som väckt extrem uppmärksamhet, nu är det en självklar följd av att man känner homosexuella och har dem i familjen – vet om att man känner homosexuella. Vet om att man har dem i familjen.

    För mig är de ändrade åsikterna här, att folk slutat skämmas över sina homosexuella familjemedlemmar, en självklar följd av den stora kampanj som förts under många långa årtionden som heter ”komma ut ur garderoben”. Ju fler som vet om att de känner homosexuella, desto mer kommer folk att förstå att det inte är farligt och att homosexuella är precis som andra människor, bortsett från att deras intima relationer är med någon av samma kön. Ändrade åsikter om äktenskap, adoption etc. bör sedan följa naturligt, tänker jag.

  2. Jag anser att det finns goda skäl att anta en mindre skillnad mellan olika partiers sympatisörer i inställning till HBT-personer än vad diagram 5 visar. Detta beroende på hur påståendet formulerats. ”Stärka [HBT-personers] ställning i samhället” är nämligen ett påstående som har väldigt olika klang beroende på var utmed den politiska skalan man befinner sig.

    På vänsterkanten ses HBT-personer som en förtryckt grupp och i kraft av detta faktum berättigad till mer eller mindre okritisk sympati. På högerkanten finns däremot en stark medvetenhet om, och ett starkt fokus på, HBT-rörelsens avarter och det hot dessa utgör (eller i alla fall försöker utgöra) mot kärnfamiljen o.dyl. Så ett stärkande av HBT-personers ställning i samhället uppfattas här spontant alltså som ett hot mot de egna idealen snarare än en fråga om att förbättra villkoren för vanliga HBT-personer.

    Till vilket sedan förstås kommer att högerkanten fokuserar på likhet i rättigheter där vänsterkanten fokuserar på likhet i utfall, och eftersom HBT-personer redan har samma formella rättigheter som alla andra…

    Hade undersökningen haft ett påstående av typen ”HBT-personer bör ha samma rättigheter som alla andra”, då tror jag alltså att siffrorna för SD och KD skjutit upp en bra bit.

    Man kan väl förresten även misstänka att siffran för SD blivit sänkt av att relativt många SD-anhängare ogärna kommer ut som sådana i undersökningar, och att de som mörkar sina sympatier för partiet rimligen är de som befinner sig längst från den hårda kärnan – alltså är förhållandevis liberala.

  3. Jag tänker så här. Den snabba förändringen kan mycket väl bero på att HBT-rörelsen varit skicklig på opinionsbildning, bland annat genom Prideparaden. Men tänk om det i själva verket är tvärtom, att andra rörelser helt enkelt är riktigt usla och motarbetar sig själva trots utmärkta förutsättningar att få med sig hela befolkningen?
    Jag tänker förstås på den svenska feminismen. Trots att radikalfeministerna har ägt elitens alla plattformar – massmedierna, politiken och akademierna – i decennier och ytterst få är emot jämställdhet på allvar så är den bestående känslan att förändringstempot borde ha varit mycket högre.
    Feministerna har konsekvent satsat på offerroll och konfrontation. Om man hyllar SCUM-manifestet och liksom Åsa Romson separerar vita medelålders män från ”oss människor” så kan man faktiskt inte förvänta sig välvilja och samarbete. Och den som har ägt kultursidorna varje dag i 30 år kan inte heller påstå sig vara missförstådd.
    Jämför med HBT-kämparna. Har deras taktik varit att skuld- och skambelägga de heterosexuella? Aldrig. Prideparaden är en glädjefest, inte en verbal stenkastningsaktivitet mot någon förtryckande överhet. Har HBT-rörelsen framställt de heterosexuellas bekväma liv som ett orättvist privilegium? Aldrig. Egen stolthet är verktyget, inte ogrundad missunnsamhet mot andra.
    Att hålla med gay-aktivisterna kostar ingenting för oss andra annat än möjligen en tyst och privat uppgörelse med våra egna fördomar. Ingen behöver göra offentlig avbön, ingen avkrävs något självförakt i rättvisans namn. Att hålla med radikalfeministerna, även när man anser att de har rätt i sak, är däremot motbjudande. För en vit medelålders man finns ingen inbjudan till ömsesidig respekt att svara på.
    Kan det rent av vara så att förändringstakten för HBT-värderingarna är den naturliga på 2000-talet? Har gay-aktivisterna helt enkelt bara låtit bli att göra fel?

    • ”Har deras taktik varit att skuld- och skambelägga de heterosexuella? Aldrig. Prideparaden är en glädjefest, inte en verbal stenkastningsaktivitet mot någon förtryckande överhet. Har HBT-rörelsen framställt de heterosexuellas bekväma liv som ett orättvist privilegium? Aldrig.”

      Aldrig? Nja… Det finns definitivt en extrem falang inom HBTQ-rörelsen vilken måste betraktas som hetero-fientlig. En grupp med koppling till Göteborgs universitet har rent av organiserat ”Heterohatets dag” (http://www.svd.se/snart-ar-det-dags-for-heterohatets-dag/om/ledare).

      Sedan bör man väl även betänka att det feministerna och hbtq-rörelsen kämpat för länge har befunnit sig på helt olika nivåer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s