Politiker underskattar hur många löften deras eget parti faktiskt ger

Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges.

Idén till artikel kom från samtalsintervjuer med partisekreterare och gruppledare i riksdagen kring vallöftens roll i den representativa demokratin. En iakttagelse jag gjorde under dessa intervjuer var att det verkar saknas systematiska procedurer inom partierna för att föra ut innehållet i valmanifesten till de politiker som småningom ska besätta förtroendeuppdrag runt om i landet. När manifestet väl är satt på pränt så kontrollerar partiledningen inte om representanterna verkligen har förstått vad det är partiet går till val på. ”Det är ju ingen tenta”, som en av partisekreterarna uttryckte det i mina intervjuer.

Detta är en intressant observation eftersom valmanifestforskarna (som är en stor – och ökande – del av den statsvetenskapliga forskningen) ganska ofta utgår, implicit eller explicit, från att valmanifesten är välkända bland de politiker som blir valda å partiets vägnar. En av de första studierna av vallöftesuppfyllande beskrev dessa, ganska rimliga, förväntningar på följande sätt: “Even though few ordinary voters will read the document, it is sure to be read and read closely by politicians asked to endorse its authoritative statement of the party’s policy intentions. Moreover, parliamentary candidates read their party’s manifesto carefully for guidance about what they ought to say, and equally, for warnings about the limits to promises for which the party can collectively be held accountable” (Rose 1980:56).

Det är också intressant eftersom det faktiskt är en krävande uppgift att skaffa sig koll på alla de förslag som partiernas valmanifest innehåller. (I ett tidigare inlägg har Nicklas Håkansson och jag skrivit om att det dessutom förmodligen blir svårare och svårare, eftersom partiernas ökar sitt vallöftesgivande över tid.) När människor ska hantera stor och komplicerad information så använder de sig ofta av genvägar till information, och politiska eliter är inget undantag, visar forskningen. Ofta leder dessa ”shortcuts” individen fel. Önsketänkande blir viktigt och tränger ut den faktiska kunskapsinhämtningen. I artikeln resonerar jag kring att vi borde förvänta oss att dessa mekanismer också gäller när partirepresentanter skaffar sig kunskap om vad deras partier står för.

Studien använder Kommun- och landstingsfullmäkteundersökningen (KOLFU, Gilljam och Karlsson 2013) som genomfördes under hösten 2012. Det var en survey som skickades som en länk i ett e-mail till alla förtroendevalda i kommun- och landstingsfullmäktige i Sverige och som besvarades av så många som 79 procent (N=10491). En av frågorna som jag ställde var ”Enligt din uppfattning, ungefär hur många löften gav ditt parti inför valet 2010?”. (Tester på surveyformuleringen rapporteras i artikeln.)

Implikationer av resultaten är flera. Om partirepresentanterna inte vet om hur många förslag partiet går till val på, så är det svårare att hävda att de kan hållas till ansvar för om de förslagen inte genomförs. Det gör det också svårare att betrakta enskilda politiker som megafoner för det politiska budskap som partierna gemensamt står för om de inte känner till hur många löften som ges. Resultaten är intressanta också för att de kommer från ett land – Sverige – som lyfts fram inom den internationella forskningen som ett välfungerande demokratiskt system med stabila regeringar och tillitsfull befolkning. Resultatet indikerar att vi än så länge inte fullt ut förstår valmanifestens och partirepresentanternas roll i dessa processer. Även om manifesten uppenbarligen ges stor uppmärksamhet av regeringar och av partieliten, så verkar de vara mindre kända av individerna som representerar partierna.

En viktig förklaring till resultatet är förmodligen att partier tillämpar arbetsdelning. Tanken med ett politiskt parti är inte att varje enskild person ska vara expert på allt, utan att man tillsammans kan ge tydliga besked till väljarna. Eftersom det inte dräller av engagerade människor som har tid att vara partipolitiskt aktiva, så behöver partiet tillåta att representanterna brinner för olika frågor. Den ovan citerade partisekreteraren uttryckte detta på följande sätt: ”När du möter väljare så får du ju möta dem utifrån den du är. Är du då en fritidspolitiker /…/ så är det viktigt att man pratar om sina frågor och sitt eget engagemang. Och du behöver inte kunna allting utantill /…/ och kan du inte så finns det oftast någon annan i närheten som kan svara”.

En viktig poäng i sammanhanget är också att även om politiker inte vet hur många löften som faktiskt ges, så känner de förmodligen till de viktigaste löftena. Om jag hade frågat samma politiker om vilka de viktigaste vallöftena är som deras partier ger, så hade de förmodligen haft svar på det. Och det är inte svårt att hävda att det normativt sett är viktigare att känna till de löften som är viktiga (kanske speciellt för dina väljare), än att känna till detaljer om alla områden.

Med detta sagt är det ändå intressant att fundera över hur detaljerad kunskap som politiker faktiskt har om sina partier. I dagens demokratiska samhällen är politiker ibland bara är ett knapptryck ifrån väljarna via till exempel Twitter eller Facebook. Kontakter sker snabbt och samtalen berör ofta konkreta sakfrågor. Partierna satsar även själva på personliga möten där väljare rings upp och möts i hemmen av enskilda politiker. Den osäkerhet kring partiets valmanifest som jag finner i artikeln framstår därför som intressant kunskap att föra fram till partierna. I tider då massengagemang bland partiaktiva är svårt att uppnå, så verkar det inte som om partierna fullt ut utnyttjar möjligheten att utbilda dem som redan finns på plats.

 

Referenser

Gilljam, Mikael and David Karlsson. 2013. The Swedish Regional and Local Council Survey (KOLFU) 2012. University of Gothenburg: Department of Political Science and School of Public Administration.

Rose, Richard. 1980. Do Parties Make a Difference? Chatham: Chatham House Publishers.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s