Demokrati och storregioner

Detta gästinlägg är författat av Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning och verksam som seniorforskare vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Inlägget bygger på tidigare artiklar av författaren i samma ämne, senast rapporten Regionerna och den svenska flernivådemokratin (SOM-rapport 2016:25) och kapitlet Medborgarna och politikerna tycker om regionfrågan publicerad i boken Ekvilibrium (2016) Ohlsson, J, Oscarsson, H och Solevid, M red. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Strukturförändringar som innebär sammanslagningar och etablerandet av nya befolkningsmässigt och geografiskt utvidgade självstyrelseenheter i hela landet kan normalt inte genomföras genom en renodlad nedifrån och upp process (Sandberg 2009). Om det funnits krav på godkännande av indelningsändringar genom folkomröstningar hade storkommunreformen och kommunblocksreformen inte kunnat genomföras (Nilsson och Westerståhl 1997). Detsamma gäller bildandet av Västra Götalandsregionen (Malmström 1994 och 1998). Däremot har initiativ till kommundelningar och motstånd mot sammanslagningar oftast tagits av grupper i berörda områden och i flera fall manifesterats i opinionsundersökningar eller folkomröstningar.

Samtidigt är en uppifrån och ned strategi förenad med politiska risker beroende på att medborgare med en stark identitet i olika delar av landet kan påverkas i sitt partival av indelningsfrågan. I regionfrågan är det emellertid fråga om två perspektiv, dels en decentralisering från staten dels överförande av uppgifter från de tidigare självstyrelseenheterna.

Införandet av storregioner är en av statsmakterna initierad fråga som idag drivs uppifrån till skillnad från bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne på 1990-talet. Av direktiven framgår klart att Sverige skall delas in i väsentligt färre län och landsting (Dir. 2015:77, Ny indelning av län och landsting). För tre av de nya storregionerna skall enligt indelningskommitténs förslag dessutom beslut fattas före valet 2018 när det gäller länsindelningen och den nya indelningen i landsting skall gälla från 2019-01-01 (SOU 2016:48). Det begränsar möjligheterna för en demokratisk förankring, vilket gör att regionaliseringsprocessens demokratiska legitimitet kan ifrågasättas. Det är därför inte överraskande att lokala protestaktioner med krav på folkomröstningar vuxit fram i olika delar av landet. Läs mer

Med sådana fiender behöver SD inga vänner

I söndags ägde SVT:s partiledardebatt i Agenda rum igen. Regeringsfrågan ägnades ett helt block, och allt kretsade runt vem som var beredd att aktivt eller passivt stödja sig på, göra sig beroende av, förhandla med eller samarbeta med SD. I och med att dessa ord i vanlig ordning inte definierades var det fritt fram för vem som ville att till intet förpliktigande använda dem enligt eget gottfinnande. En i alla fall kortsiktig fördel för partierna, men knappast för de medborgare som vill bilda sig en uppfattning om var partierna står.

Omgivningens nit att isolera SD innebar alltså ännu en gång att partiet fick stå i händelsernas mitt. Stefan Löfvens beskrivning av partiet som nazistiskt har rönt störst uppmärksamhet. Direkt efter kommentaren mumlade statsministern  ”med dom rötterna” (1), och den lyssnare som ville försöka förstå vad statsministern menade kunde tolka orden som att det sannolikt var partiets historia som statsministern avsåg. Men när inte ens rop och skrik kunde höras i den kakofoni som debatten präglades av, hur skall då mummel nå fram? Likväl, statsministerns sätt att till synes reflexmässigt slänga ur sig ord så ogenomtänkta att han sekunden efter börjar mumla fram antydningar till förbehåll, och efter debatten tvingas krypa till korset, är talande för den slängiga debattnivån även i övrigt, även om alla utkastade ord inte löper risken att anmälas till KU.

Ett annat exempel på diskussionens ytlighet var då Ebba Busch Thor sade till Jimmie Åkesson att ”jag kan inte tänka mig att jag ska sätta mig ned med en person som” (min kursiv) Kent Ekeroth, Anna Hagwall eller Oscar Sjöstedt. Detta har, i enlighet med ordinarie tolkningsmodell, tolkats som att Busch Thor tar avstånd från SD.

Men vad är det egentligen Busch Thor säger att hon tar avstånd från? Jo, dessa personer. Med tanke på att hon så sent som för några veckor sedan fick mycket kritik efter att hon sagt att SD i dag i sitt officiella program inte är rasistiskt och att hon mött rasister ”också i andra partier” (Dagen, DN, båda 1 september 2016) borde kommentaren rimligen ha följts upp på något sätt. Här hade man därför kunnat vänta sig en följdfråga: Du vill inte förhandla med Ekeroth, Hagwall eller Sjöstedt. Men hur ställer du dig till att förhandla med andra Sverigedemokrater. Är det enskilda personer eller partiet du vänder dig mot? 

Men icke. Trots detta enorma intresse för frågan om vem som egentligen kan tänka sig att samarbeta med SD griper ingen möjligheten till granskning, ens när den dukas fram på silverfat. Inte ens Socialdemokraterna, annars så villiga att pressa Alliansen på dess förhållande till SD, fångar tillfället i flykten. Att likt Busch Thor på detta sätt ösa förakt över sverigedemokrater är som att svinga ett trollspö: omgivningen verkar glömma allt annat, även det som ligger i dess eget intresse.

Väljarna å sin sida, de får även fortsättningsvis hålla till godo med lösryckta fraser på oklar substantiell grund. Och Jimmie Åkesson kan fortsätta bemöta alla svepande omdömen med att omgivningen är dum och orättvis, och behöver i vanlig ordning inte ägna nämnvärd uppmärksamhet åt mer precist formulerade kritiska frågor om partiets sakpolitik. Med sådana fiender behöver ett parti sannerligen inga vänner. Men väljare får det. Bevisligen.

(1) Citerat med reservation för att jag kan ha missat något ord.

Myten om Fredsprojektet EU

Det här är ett gästinlägg från Rasmus Ragnarsson, student vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Inlägget var det bästa under momentet i populärvetenskapligt skrivande på kursen ”Statsvetaren i yrkeslivet”.

***

Det är ett vanligt förekommande påstående från politiker att Europeiska Unionen är ett fredsprojekt. Senast var det EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, som i sitt årliga linjetal kunde slå fast att det är EU vi har att tacka för Europas 70 år av fred. Han menade att: vi löser våra problem vid förhandlingsborden, inte på slagfälten. Detta påstående är intressant eftersom det innebär att Europa, utan EU, skulle färgas rött av blod. Det finns dock en god anledning att betvivla detta. En mycket inflytelserik teori inom statsvetenskapen säger nämligen att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Skulle teorin stämma så är EU inte nödvändigt för att säkra Europas fred, det enda som skulle krävas är ett Europa av demokratier.

peace_award2012

EU tilldelades Nobels fredspris 2012.

Låt oss ta en titt på teorin om den demokratiska freden. Den populariserades på 80-talet som en förklaring till varför demokratiska stater enligt statistiska undersökningar inte krigade mot varandra. Anledningarna till denna demokratiska fred var huvudsakligen två. För det första delar demokratier flera värderingar när det kommer till fredlig konflikthantering. Dessa är som tydligast när det gäller demokratiers interna maktuppgörelser. Istället för att låta våra politiker döda varandra över makten så avgörs frågan istället genom fria allmänna val. På så vis behöver ingen människa eller ägodel komma till skada samtidigt som den förlorande oppositionen har chansen att ta makten vid nästa val. Samma värderingar styr vårt förhållande till konflikter med andra demokratier, att de ska lösas fredligt genom förhandling och kompromiss.

Den andra anledningen till den demokratiska freden är medborgarnas insikt om att de förmodligen skulle drabbas negativt av ett eventuellt krig. Nära och kära skulle dö, deras ägodelar förstöras, trauma tillfogas osv. Detta leder till att medborgarna väljer ledare som är inriktade mot samtal, kompromisser och förhandlingar snarare än sådana riktade mot krig och aggression. Därtill tämjs ledare av faktumet att medborgarna, ifall de är missnöjda, regelbundet kan byta ut dem. Av ren självbevarelsedrift kommer demokratiska ledare därför att agera försiktigt i relationen med andra stater.

Var lämnar detta oss? Vi kan säga att Juncker har rätt i att Europas stater löser sina konflikter vid förhandlingsbordet snarare än slagfältet. Däremot är det inte nödvändigtvis EU:s förtjänst att detta sker utan snarare Europas demokratiska utveckling. Till Junckers försvar så medför visserligen EU-samarbetet ökad handel och samtal mellan europeiska stater, vilket förstås kan skapa vänskapsband av ömsesidigt beroende. Saken är dock att EU som organisation inte är nödvändig för handel ska kunna uppstå och samtal kunna föras. Allt freden kräver är demokrati.

Sammanfattningsvis finns det goda skäl att ifrågasatta EU som fredsprojekt. Delvis för att organisationens påstådda fredsfrämjande insatser inte kräver EU som organisation, men också för att demokratiska statskick enligt tidigare nämnda teori är allt som krävs för att undvika våldsamma konflikter. Kort sagt, skulle EU falla isär, kommer freden ändå bestå förutsatt att Europa fortsättningvis befolkas av demokratier. En källa till optimism i dessa oroliga tider.