Demokrati och storregioner

Detta gästinlägg är författat av Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning och verksam som seniorforskare vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Inlägget bygger på tidigare artiklar av författaren i samma ämne, senast rapporten Regionerna och den svenska flernivådemokratin (SOM-rapport 2016:25) och kapitlet Medborgarna och politikerna tycker om regionfrågan publicerad i boken Ekvilibrium (2016) Ohlsson, J, Oscarsson, H och Solevid, M red. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Strukturförändringar som innebär sammanslagningar och etablerandet av nya befolkningsmässigt och geografiskt utvidgade självstyrelseenheter i hela landet kan normalt inte genomföras genom en renodlad nedifrån och upp process (Sandberg 2009). Om det funnits krav på godkännande av indelningsändringar genom folkomröstningar hade storkommunreformen och kommunblocksreformen inte kunnat genomföras (Nilsson och Westerståhl 1997). Detsamma gäller bildandet av Västra Götalandsregionen (Malmström 1994 och 1998). Däremot har initiativ till kommundelningar och motstånd mot sammanslagningar oftast tagits av grupper i berörda områden och i flera fall manifesterats i opinionsundersökningar eller folkomröstningar.

Samtidigt är en uppifrån och ned strategi förenad med politiska risker beroende på att medborgare med en stark identitet i olika delar av landet kan påverkas i sitt partival av indelningsfrågan. I regionfrågan är det emellertid fråga om två perspektiv, dels en decentralisering från staten dels överförande av uppgifter från de tidigare självstyrelseenheterna.

Införandet av storregioner är en av statsmakterna initierad fråga som idag drivs uppifrån till skillnad från bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne på 1990-talet. Av direktiven framgår klart att Sverige skall delas in i väsentligt färre län och landsting (Dir. 2015:77, Ny indelning av län och landsting). För tre av de nya storregionerna skall enligt indelningskommitténs förslag dessutom beslut fattas före valet 2018 när det gäller länsindelningen och den nya indelningen i landsting skall gälla från 2019-01-01 (SOU 2016:48). Det begränsar möjligheterna för en demokratisk förankring, vilket gör att regionaliseringsprocessens demokratiska legitimitet kan ifrågasättas. Det är därför inte överraskande att lokala protestaktioner med krav på folkomröstningar vuxit fram i olika delar av landet.

SOM-institutets medborgarundersökningar visar klart att det saknas förutsättningar att skapa legitimitet för införandet av storregioner på direkt folkligt stöd och det bygger då på att den representativa demokratins organ inför väljarna kan skapa acceptans för en reform (se tabell 1 och Nilsson 2016a).

nilsson1

Oavsett vilket parti medborgarna sympatiserade med var det 2015 cirka 15 procent som vill se en större region och omvänt var det mellan var tionde och var fjärde som vill se en mindre region.

Resultaten från politikerundersökningarna visar att det bara är bland landstingspolitiker som det finns en majoritet för införandet av större regioner. Bland kommunpolitiker och riksdagsledamöter är stödet mindre med ungefär lika många för som emot (se tabell 2). Det råder också skilda uppfattningar i regionfrågan mellan partierna och i olika delar av landet, där identitet är en faktor av betydelse (Karlsson och Gilljam 2014 och Karlsson och Nordin 2015).

nilsson2

Det är stora skillnader mellan de olika partiernas politiker i landstingen/regionerna. Det fanns 2012 en majoritet för storregioner inom S, C, FP och KD. Inom M var det fler som var emot än för men bara inom SD fanns det en majoritet emot att skapa storregioner i hela landet. Bland kommunpolitikerna var åsikterna betydligt mer splittrade och stödet för att skapa storregioner var mycket svagare än bland landstingspolitikerna. Endast bland FP och KD politikerna fanns det en majoritet för och bland SD:s kommunpolitiker fanns en majoritet emot. I riksdagen fanns det 2014 en majoritet för att införa storregioner i hela landet inom alla partier utom V, M och SD. Den splittrade opinionen gällde också geografiskt. Både politiker och medborgare var klart mest negativa till bildandet av storregioner i Halland (Nilsson 2016a).

Trots förhållandevis likartade uppgifter har de nordiska länderna valt olika lösningar för organisation och styrning på regional nivå. I Finland saknas folkvalda organ på regional nivå; i Danmark innebar strukturreformen 2007 att 14 amt blev fem regioner utan beskattningsrätt och i Norge har huvudmannaskapet för sjukhusen överförts till statliga bolag (Baldersheim, och Rose 2010, Lidström 2016, Mouritzen,2010 och Sandberg 2009). Dessutom skiljer sig regionalpolitiken åt i grannländerna och av speciellt intresse är förhållandena i Norge, där regionalpolitiken direkt påverkar förutsättningarna för den offentliga sektorns struktur på regional och lokal nivå.

Mot denna bakgrund hade det varit värdefullt om Indelningskommittéen som många andra utredningar hade redovisat en jämförelse av förhållandena i de nordiska länderna med en diskussion av för- och nackdelar. I delbetänkandet Regional indelning – tre nya län (SOU 2016:48) saknas detta helt och i avsnittet Demokrati och legitimitet inriktas fokus på att skapa beslutskapacitet medan andra demokrativärden endast översiktligt kommenteras. Demokrati utgör med andra ord inte en dimension vid övervägande av för- och nackdelar med storregioner i utredningarna. Det är i detta avseende ett bristfälligt underlag som redovisas för det långtgående förslaget om att införa storregioner.

Referenser

Baldersheim, Harald och Rose, Larry eds. (2010) The Territorial Choice. The Politics of Boundaries and Borders. Palgrave.

Karlsson, David och Gilljam, Mikael (2014) ”Politikerna och flernivåsystemet” i Karlsson, David och Gilljam, Mikael red. Svenska politiker. Om de folkvalda i riksdag, landsting och kommun. Stockholm: Santérus Förlag.

Karlsson, David och Nordin, Lukas (2015) Riksdagsundersökningen 2014. Göteborgs universitet.

KOLFU 2012.

Lidström, Anders (2016) ”Swedish Local and Regional Government in a European Context” i Pierre, Jon red. The Oxford Handbook of Swedish Politics, Oxford University Press

Malmström, Cecilia (1994) ”Rör inte min länsgräns”. I Holmberg, Sören och Weibull, Lennart red. Vägval. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Malmström, Cecilia (1998) ”Alla skall veta?”. I Nilsson, Lennart red. Mångfald. Bilder av en storstadsregion. SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Mouritzen, Poul Erik red. (2010) Opfundet til Leijligheden. Evaluering av regionernas styreform. Syddansk Universitetsforlag.

Nilsson, L (2016a) Regionerna och den svenska flernivådemokratin SOM-rapport 2016:25.

Nilsson, L (2016b)”Medborgarna och politikerna tycker om regionfrågan”. I Ohlsson, J, Oscarsson, H och Solevid, M red. Ekvilibrium, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Nilsson, Lennart och Westerståhl, Jörgen (1997) ”Lokal självstyrelse i Sverige”. I Jönsson, Sten m.fl.(1997), Decentraliserad välfärdsstad. Demokrati, effektivitet, service. Stockholm: SNS Förlag.

Regeringen. Dir. 2015:77, Ny indelning av län och landsting.

Sandberg, Siv (2009) ”Västra Götalandsregionen och det svenska regionidealet i nordisk belysning” i Nilsson, L och Johansson, S. Att bygga. Att bo. Att leva. En bok om Västra Götaland. SOM-institutet, Göteborgs universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s