År 1979 beslöt riksdagen att regeringen vart tredje år skulle presentera en proposition för långsiktig planering och samordning av samhällets insatser för forskning. Den första forskningspropositionen lades fram 1982, och sedan 1992 kommer dessa propositioner vart fjärde år. I november i år presenterades således den tionde i ordningen, och vid en presskonferens den 28 november presenterade Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. I denna proposition ger regeringen alltså sin syn på forskningspolitikens inriktning i ett tioårigt perspektiv, med särskilt fokus på satsningar 2017–2020 (prop. 2016/17:50).
I ett par inlägg här på Politologerna skärskådar Shirin Ahlbäck Öberg två väsentliga aspekter av propositionen. I dag frågan om basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå, och i morgon den om samverkan som överordnat mål. Författaren är docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet.
Regeringen konstaterar att av lärosätenas finansiering för forskning och utbildning på forskarnivå kommer 57 procent av medlen från externa finansiärer, såväl statliga som privata och utländska. De direkta statsanslagen utgör 43 procent av finansieringen (det anslag som vi brukar kalla basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå) (prop. 2016/17:50 s. 55). På denna punkt har regeringen helt rätt. Innan jag går vidare in i regeringens förslag vill jag dock tydligt peka ut några av de konkreta problem som denna ordning medför.
I Sverige har undervisande lärare på lärosätena lägst andel forskning i tjänsten jämfört med sina kolleger i Norge och Danmark (”Att möta den högre utbildningens utmaningar” Brommesson m.fl., 2016, se figur nedan). Smaka på den. Det finns å ena sidan ett lagfäst krav på att ”Verksamheten [vid lärosätena] skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” (Högskolelagen 1 kap. 3 §). Oavsett hur vi tolkar detta påbud om forskningsanknuten undervisning ter det sig orimligt att de direkta anslagen till lärosätena för forskning och utbildning på forskarnivå är så låga att många universitetslärare saknar riktig forskningstid i sina tjänster. Vidare skapar detta beroende av externa forskningsfinansiärer flera andra konkreta problem:
a) I Sverige tvingas universitetslärare lägga mycket tid på att söka externa medel. Det tar nämligen tid att skriva en bra ansökan, tid som i närmare 90 % av fallen inte ger utdelning. Om man betraktar siffrorna för 2016 så ser man att Vetenskapsrådet (VR) inom humaniora och samhällsvetenskap mottog 1098 projektansökningar av vilka 126 beviljades forskningsmedel, vilket ger en beviljandegrad på 11,4 procent. 972 ansökningar fick avslag (www.vr.se). För Riksbankens jubileumsfond har vi bara siffror för 2015; 529 inkomna forskningsansökningar, varav 43 beviljades vilket ger en beviljandegrad på 8,12 procent– 486 ansökningar avslogs alltså (RJ, Årsberättelse 2015). Är detta verkligen en försvarbar allokering av lärarnas tid? Nej, naturligtvis inte. Här kan dessutom tilläggas att beviljandegraden inom VRs områden Medicin och hälsa samt Naturvetenskap och teknik ligger på det dubbla, dvs. 22 respektive 19,2 procent vilket i sig säger en del om förutsättningarna för olika sorters forskning.
b) Flera av det fåtal som ändå erhåller forskningsmedel saknar fast tjänst vid lärosätena. Med externa forskningsmedel erbjuds man då inte sällan en visstidsanställning som forskare. Denna osäkerhet i anställningen – medlen tar ju slut efter några år – är inte hållbar, utan gör den akademiska karriären oattraktiv och otrygg. Till detta kommer att statsmakterna också kritiserar lärosätena för den stora andelen visstidsanställningar som alltså kommer sig av ett resursfördelningssystem som lärosätena inte kan styra över (kommittédirektiv 2015:74; SOU 2016:29). Ett slags dubbel bestraffning.
c) Det finns mycket att tillägga vad gäller den kortsiktighet och/eller projektifiering av forskningen som följer av detta jagande av forskningsmedel. Och risken för opportunism hos forskarna. Forskaren söker inte nödvändigtvis medel för den forskningsidé hon eller han tror mest på, utan för den idé forskaren tror sig ha störst chans att få medel för.
Sammantaget, det finns goda skäl för regeringen att lyfta frågan om basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå. Och det gör regeringen också. Inledningsvis kan läsaren av forskningspropositionen invaggas i förhoppningen att sittande regering både har identifierat skevheterna i denna del, och att den har viljan att komma tillrätta med problemet. I regeringens förslag föreslås en höjning av basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå med sammanlagt 1,3 miljarder kronor (500 miljoner kr år 2018, 250 miljoner år 2019 och 550 miljoner kronor år 2020). Givet den beräknade kostnadsutvecklingen fram till år 2020 innebär detta emellertid inte en så stor satsning som regeringen vill göra gällande. Dessutom kommer dessa fria medel med en kravspecifikation: lärosätena ska med dessa nya fria medel, utöver det självklara – att ge ökad forskningstid per anställd – se till att öka jämställdheten och finansiera infrastruktur. Dessutom, den ökning av basanslagen som görs kommer att fördelas med hänsyn tagen till samverkansdimensionen (en fråga jag kommer att behandla närmare i morgondagens inlägg). Men dessförinnan bör ovanstående höjning förhållas till den strategiska satsning à 1,5 miljarder kronor som regeringen kanaliserar via andra forskningsfinansiärer och utförare. Forskningsfinansiärer som ofta begär medfinansiering av lärosätena för utdelning av sina forskningsmedel, vilket de facto äter upp de ”fria” basanslagen.
politologerna.wordpress.com 