Lucka #15. Fi och Supervalåret 2014: Om väntad och oväntad röstdelning i svenska val

I detta inlägg gästas Politologerna av Sofie Blombäck och Jenny de Fine Licht, forskare vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Tidigare i år publicerade Sofie och Jenny en artikel i Scandivinian Political Studies där de undersöker Fi:s sympatisörer. Med hjälp av Fi:s framgångar och motgångar under Supervalåret 2014 identifieras tidigare osedda mekanismer bakom röstdelning. Håll till godo!

2014 hade Sverige för första gången sedan vi gick med i EU val till alla nivåer samma år, ett så kallat supervalår. Det innebar bland annat att väljare måste ta ställning till om de ville stödja samma parti i Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september. 2014 var alltså ett utmärkt tillfälle för forskare att studera det som kallas röstdelning. Röstdelning innebär helt enkelt att en väljare inte röstar på samma parti i alla de val som hen röstar i. I amerikansk forskning betyder det i regel att väljaren röstar på kandidater från olika partier i president- och kongressvalet. I svensk kontext kan väljarna röstdela genom att rösta på olika partier i val till olika nivåer, så som riksdagen, kommunfullmäktige och Europaparlamentet. Det finns en utbredd litteratur som tänker på EP-val som andra rangens val, vilket bland annat innebär att väljare vågar chansa på nya partier och är mindre rädda för att kasta bort sina röster. I riksdagsvalet förväntas istället frågor om regeringsbildning och taktiska överväganden dominera.

Under våren 2014 seglade Fi upp som Europaparlamentsvalets uppstickare – så som Piratpartiet och Junilistan gjort i tidigare EP val. Det framgick i opinionsmätningar att Fi hade en reell chans att komma in i Europaparlamentet, och det spekulerades att partiet även hade en chans att bli invalt i riksdagen. Nu vet vi facit, Soraya Post blev invald i EP, men partiet fick ingen representation i Riksdagen. Men våren 2014, när vi började arbetet med vår studie, visste varken vi eller väljarna hur det skulle gå så vi frågade oss: hur tänker de väljare som gillar Fi? Resonerar de som teorin kring röstdelning förutspår eller motiverar de sitt röstdelande på andra sätt?

Till vår hjälp hade vi Medborgarpanelen som är en onlinepanel där drygt 60.000 personer från hela Sverige regelbundet besvarar frågor om politik och samhälle [länk: medborgarpanelen.gu.se]. Den stora mängden deltagare ger oss en unik möjlighet att hitta och studera en så liten och smal grupp som Fi-sympatisörer. När vanliga opinionsundersökningar i de flesta fall bara ger oss en handfull sympatisörer av små partier fick vi möjlighet att ställa frågor om röstintention till drygt 1300 personer som angett att de sympatiserar med Fi. Frågan ställdes i maj 2014, det vill säga strax innan Europaparlamentsvalet. Figuren nedan visar hur dessa personer planerade att rösta i riksdagsvalet respektive Europaparlamentsvalet.

bild1

Som vi ser i figuren ovan är det vanligt att Fi-sympatisörer inte tänker rösta på Fi i varken riksdagsvalet eller Europaparlamentsvalet. Givet att Fi är litet och oetablerat var det knappast förvånande att många väljare istället röstade på ett etablerat parti. Likaså ser vi en stor grupp som planerade att rösta på Fi i båda valen. Inte heller förvånande givet att det är Fi-sympatisörer vi studerar. Vi var dock framför allt intresserade av de grupper som är rosa i tabellen: de som tänkte rösta på Fi det ena valet men inte i det andra.

Den grupp som tänkte rösta på Fi i Europaparlamentsvalet men inte i riksdagsvalet, 217 stycken, är de klassiska röstdelarna i flernivåsammanhang. De röstar på ett annat, i de flesta fall mer etablerat parti, i det nationella valet men väljer det mindre etablerade och därmed mindre ”säkra” alternativet på Europanivå. Mer spännande är att vi hittar en grupp som teoretiskt sett ”inte borde finnas”, nämligen de 89 personer som anger att de tänker rösta på Fi i riksdagsvalet men inte i Europaparlamentsvalet. De röstar alltså på det mindre etablerade partiet på hemmaplan men ett annat, i de flesta fall mer etablerat parti på Europanivå: en möjlighet som i princip inte nämns i de etablerade teorierna om hur väljare bör bete sig i flernivåval.

Vi frågade alla röstdelarna varför de valde att rösta på Fi i det ena valet men inte i det andra. När vi analyserar svaren ser vi att mönstret är att personer i de båda grupperna gör ungefär samma överväganden, men drar olika slutsatser.

En tydlig motivering som framkommer i materialet är exempelvis att man vill ha ett mer etablerat och stabilt alternativ på den nivå som man upplever som den viktigaste. Så här resonerar en väljare som röstade på Fi i Europaparlamentsvalet men inte i riksdagsvalet:

”Fi driver en viktig politik som resten av EU ligger efter med i jämförelse med Sverige. De är dock för nya för att ha en genomtänkt inrikespolitik.”

Den här väljaren tycker att det är viktigt att rösta på ett parti med en genomtänkt inrikespolitik till riksdagsvalet. På Europanivå verkar det däremot räcka att Fi driver ”viktigt politik”. En annan väljare resonerar i princip tvärt om: Fi är inte tillräckligt erfarna för att få ”vara med och styra i EU”.

”De är ett ungt parti med vissa dåliga förslag som de behöver utreda bättre innan de kan vara med och styra i EU.”

Den här väljaren verkar se riksdagen som slags ”förskola” där Fi kan växa till sig och utvecklas innan de avancerar till Europanivån. Det är knappast ett orimligt resonemang, men ett som är tämligen osynligt i forskningen.

Andra väljare använder de två nivåerna för att hantera olika frågor snarare än att tänka i termer av vilket parti som är mest stabilt. Den här väljaren menar exempelvis att miljöfrågorna passar bäst på Europanivå och att feminism är viktigare på nationell nivå.

”Miljöfrågor är viktigare på Europanivå, feminism på inhemsk nivå”

Inte så förvånande hittar vi även en hel del taktiska överväganden. Många Fi-väljare lutar åt vänster och vill inte ha en högerregering i Sverige. För många är regeringsfrågan viktigare än att Fi kommer in i riksdagen:

”Främst för att de i riksdagsvalet inte ser ut att nå 4 % och jag tycker det är viktigare med en röd regering än att göra ett feministiskt statement just nu”

På Europanivån finns ingen regeringsfråga på samma sätt vilket gör att det för vissa väljare är lättare att rösta på Fi i det valet. Europaparlamentet blir då ett slags ”tröstpris” för partiet.

Samtidigt visar svaren även att det finns många, inte bara personer som lutar åt vänster, som gärna ser ett feministiskt parti i riksdagen eftersom de hoppas att de ska lyfta feministiska frågor på agendan och påverka andra partier i feministisk riktning. För väljare som lutar åt höger kan dock Fis vänsterprofil avskräcka.

”Det behövs ett feministiskt parti i riksdagen. Men Folkpartiet är ett bättre val när det kommer till Europa-frågor.”

Sammanfattningsvis så finns det många olika sätt som väljare resonerar på när de ställs inför möjligheten att rösta på olika partier på olika nivåer, och dessa resonemang följer inte alltid gängse teorier. Ett tydligt resultat är att den Europeiska nivån inte självklart upplevs som den mindre viktiga av väljarna; något som ofta mer eller mindre förutsätts av så väl forskare som politiker. För vissa väljare är den Europeiska nivån rent av mer prioriterad. Väljarna kan även använda de två nivåerna till delvis olika saker. Ibland för att placera en viss fråga på ”rätt ställe”, och ibland för att skapa stabilitet på ”rätt nivå”.

One thought on “Lucka #15. Fi och Supervalåret 2014: Om väntad och oväntad röstdelning i svenska val

  1. MP’s starka europaparlamentsval gjorde, som jag minns det, att det fanns stora förhoppningar inför riksdagsvalet 2014. När valframgången i september uteblev det tolkade i alla fall jag det som att stödet fallit. Efter att ha tittat i lucka 15 tänker jag mig att det åtminstone till viss del borde varit röstdelning man såg effekten av (fast det gick några månader mellan valen). Miljöfrågorna passar ju bättre i ett större sammanhang rent geografiskt och väljarna borde, på det där rationella viset, vilja sprida de eftergifter som behöver göras för en bättre miljö på så många som möjligt och helst på ett bekvämt avstånd.
    Röstdelning borde vidare vara en större sak för nyare partier eftersom de rimligtvis inte har samlat på sig vaneröstare, som väl är de minst röstdelande utan fler fribytare, som ju borde röstdela mest. Spännande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s