Lucka 16: Vad är att vara en socialdemokrat? Recension av Björn Rosengrens “Mitt i steget”

Svenska politiska memoarer, speciellt när de skrivs av socialdemokrater, brukar utgå från ett standardformulär. Formulär 1a är den enkla bakgrunden, vilket också ska utgöra den självklara utgångspunkten för allt politikern har företagit sig. Vidare bör det finnas ett obligatoriskt inslag där författaren svär sig fri från karriärambitioner. Men i och med Björn Rosengrens memoarer ”Mitt i Steget” finns det numera ett tydligt undantag. Visserligen får vi ta del av Rosengrens enkla hemförhållanden, men de utgör snarare något som han vill ta sig vidare ifrån än något som ska idealiseras. Karriärambitioner? Rosengren säger alltid ha strävat uppåt och framåt

Egentligen borde Rosengren garantimärkas av Socialdemokraterna som ”The Swedish dream” med tillägget ”made by sossarna”. Med Rosengren har vi att göra med en man med genuin arbetarklassbakgrund som utan kontakter påbörjade sin klassresa. Det är inte som när Pär Nuder i sina memoarer försöker göra gällande sin enkla bakgrund, trots att fadern jobbade på Regeringskansliet och trots att det var landets statsminister, Ingvar Carlsson, som pushade honom att avsluta sina juridiska studier. Rosengren har inte den bakgrunden. Klassresan avgår bokstavligen från verkstadsgolvet. Det är som bilmekaniker Rosengren börjar arbeta sig uppåt. I det socialdemokratiska Sverige gick det alldeles utmärkt för en bilmekaniker att via fackföreningsrörelsen ta karriärstegen upp i samhällshierarkin och slutligen nå toppen som statsråd och senare även som rådgivare åt storkapitalet. Vilken klassresa!

Mer än en gång beklagar sig Rosengren över att han aldrig har accepterats som ”riktig” socialdemokrat. En framgångsrik socialdemokrat som har nått hela vägen i termer av inflytande och pengar tycks vara något suspekt. Den socialdemokratiska förebilden verkar snarare vara något i stil med häcklöparen Sven Nylander. Nylander kämpade på och gjorde sitt bästa, men för det mesta hamnade han utanför prispallen. Klassresan ska liksom inte riktigt nå hela vägen. Kommer man dessutom från enkla förhållanden bör man akta sig för att tjäna mycket pengar. Men Rosengren har alltid velat tjäna pengar, göra karriär och dessutom göra det iförd snygga kostymer.

Tankarna går till Tony Blair som i sina memoarer skriver att socialdemokratin har ägnat mycket tid åt att försöka hjälpa arbetarklassen till att bli självständiga individer. När politiken väl har lyckats är det svårt för partiet att hitta en ny roll eftersom arbetarklassen döttrar och söner inte längre behöver eller vill ha staten som vårdnadshavare.

Rosengren är generös med anekdoter i sin bok. Min personliga favorit handlar om när Göran Persson, med karaktäristisk hårdhänt pedagogiskt anslag, avser att utveckla Rosengrens förmåga att fokusera. Person vet att Rosengren är fåfäng och att han oroar sig för åldrandets effekter på utseendet. Vid ett tillfälle, precis innan Rosengren ska hålla ett tal som han gruvat sig för länge, ringer telefonen:

”Det var Göran. Jo, det har ringt journalister här och de håller på att skriva en artikel om att du låter färga håret. Bara så du vet. Det låter kanske osannolikt men det var samtidigt som den tyska pressen påstått just den saken om förbundskanslern Gerhard Schröder. Det slutade med att Schröder stämde tidningarna. Det var en fråga om att förlöjliga honom genom att antyda en blommande fåfänga och åldersnoja. Göran sa åt mig att inte tänka på saken, men att jag skulle ringa honom efter talet. Med det i bakhuvudet gick jag upp och levererade mitt anförande. Det gjorde mig inte säkrare i anslaget. Men det gick hyfsat. Efteråt ringde jag upp Göran. Nja det var fel, sa han med sin lite avmätta ton. Det handlade inte om dig, utan om Östros. Men Östros har väl inget hår att färga invände jag. Nej just det, svarade Göran. Med detta ville jag bara lära dig att man måste ha förmågan att skjuta de mest obehagliga sakerna åt sidan när man kliver upp i en talarstol”

STOCKHOLM 021015 (ARKIV 000311) Näringsminister Björn Rosengren lämnar sina politiska uppdrag, uppger näringsdepartementet i ett pressmeddelande. Enligt pressmeddelandet säger Rosengren att han inte är beredd att avsätta ytterligare en hel fyraårsperiod med intensiv politisk verksamhet. Bilden: Björn Rosengren och statsminister Göran Persson i riksdagen i mars 2000. Foto: Bertil Ericson COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Rosengren bjuder både på anekdoter och allvarligare episoder där han berättar om sina personliga tillkortakommanden. Ändå finns det en del jag saknar. Känslan om att jag har missat ett tillfälle till fördjupning i nutidshistorien hänger kvar när läsningen är avklarad. Eftersom Rosengren haft framträdande roller i fackföreningsrörelsen, partipolitiken och i näringslivet måste han ha en ovanligt rik erfarenhetsbank att ösa ur. Rosengren har på sätt och viss varit verksam i den järntriangel som har format mycket av den svenska samhällsmodellen. Det hade varit intressant att få ta del av vilka likheter och skillnader det finns mellan de tre olika sfärerna. Alla tre sektorer har ett intresse av att komma överens, men också av att påverka sin motpart. Rosengren borde genom åren ha lärt sig hur man lägger fram sin sak för en fackpamp och hur det skiljer sig från att utöva inflytande över en minister eller en höjdare inom näringslivet.

Mest interiörer får vi från Rosengrens liv som politiker. Där berättas det öppet om maktkamper och hur man får saker och ting gjorda. Däremot är han inte lika frikostig med inblickar i hur det fungerar inom näringslivet. Kanske beror det på att Rosengren har lämnat politiken och fortfarande är aktiv inom näringslivet. Likväl är det synd att Rosengren inte är lika generös med sina erfarenheter från affärsvärlden. Det hade varit intressant att få veta hur kopplingarna och kontaktytorna mellan politiken och affärslivet ser ut idag. Dagens toppolitiker som avgått erbjuds inte sällan uppdrag som lobbyister. Jag skulle vilja veta mer om vad företagen förväntar sig av en toppolitiker. Har Rosengren varit med om fall där toppolitikerna i sin nya roll gått över vissa gränser? Man kan också fundera över vilka problem vi har att hantera om toppolitiker erbjuds guldkantade avtal precis efter att de har avgått, eller har siktet inställt på generösa kontrakt den dagen då de lämnar politiken. Rosengren inflikar i och för sig att han oroar sig för att de stora begåvningarna inte kommer att ge sig in i politiken eftersom pengarna finns på annat håll. Men ett lika stort problem borde vara att dessa pengar också utgör en lockelse för de personer som redan befinner sig i dagens politik.

Avslutningsvis, för egen del hoppas jag att den sista memoarboken snart är skriven där en socialdemokrat berättar om de enkla hemförhållandena och klassresan. Istället skulle jag vilja läsa en bok där memoarförfattaren förhåller sig till en situation där det socialdemokratiska maktpartiet är på plats. Jag skulle med stor behållning läsa en berättelse om hur det är att vara en verksam i ett parti som har utövat så mycket makt under en så lång tid. Vad händer om det socialdemokratiska memoarboksförfattandet byter klassperspektivet mot ett maktperspektiv, där det socialdemokratiska partiet kan erbjuda makt och härlighet till den som förmår att ta sig hela vägen upp till toppen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s