Lucka 19: Viktigast är att få som man vill

Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Upplevd rättvisa är en stark drivkraft för människor. Enkelt uttryckt handlar det om att människor vill ha så mycket av en nyttighet som man uppfattar sig ha rätt till. Cynikern kan småle och säga att rättviseuppfattningen bara är ett försök att få egenintresset att låta aptitligt. Det må ligga något i invändningen, men rättviseuppfattningen är likväl en begränsning; människor vill inte ha mer till sig själva än vad som kan motiveras utifrån ett rättviseperspektiv. Och människor tycks också vara benägna att straffa dom som bryter mot rättvisenormen.

En viktig upptäckt inom forskningen om upplevd social rättvisa (”social justice research”) är att människor inte bara bryr sig om fördelningen av nyttigheten i sig själv (distributiv rättvisa) utan också om hur fördelningen har gått till (proceduriell rättvisa). Det är en hoppingivande upptäckt eftersom den innebär att samhällen och organisationer kan lösa fördelningsproblem genom att besluta under rättvisa former.

Sedan teorin introducerades i mitten av 1970-talet har den fått stöd i ett mycket stort antal studier. Proceduruppfattningarna har till och med bedömts vara så starka att omdömesgilla forskare varnar för att makthavare kan skapa ett falskt medvetande hos berörda personer bara genom att exempelvis ge utrymme för människor att få komma till tals under beslutsproceduren (”voice” är den kanske enskilt viktigaste komponenten i en rättvis procedur).

Om vi drar ut konsekvenserna av procedurteorin skulle därmed många protester mot politiska beslut bero på att beslutsfattarna har misslyckats med att följa rättvisa regler för hur beslut skall fattats. Det sägs dock att något som låter för bra för att vara sant ofta är just det. I denna skeptiska anda har jag tillsammans med kollegorna Mikael Persson, Mikael Gilljam och Torun Lindholm i en nyligen publicerad artikel i British Journal of Political Science  analyserat i vilken utsträckning människors benägenhet att acceptera policybeslut påverkas av formerna för hur beslutet har kommit till.

Vi har gjort en mängd experiment (sammanlagt 28 stycken) där olika policybeslut (exempelvis om att införa förbud mot religiösa symboler i skolan, eller om att satsa pengar på konsumtion eller på välgörande ändamål) fattats enligt de alternativ som politiker har att välja bland (folkomröstningar, beslut av folkvalda församlingar och beslut av tjänstemän med expertkunskaper) och med bättre eller sämre genomförande (exempelvis om berörda personer haft möjlighet att komma till tals eller inte). Och, vilket är helt centralt, vi har samtidigt sett till att beslutet går med eller emot deltagarnas önskemål (man blir en policyvinnare eller en policyförlorare).

I enlighet med mycket av forskningen på området har experimenten bestått i att deltagarna fått tänka sig in en situation där ett policybeslut fattats på det ena eller det andra sättet. Men vi har också gjort fältbaserade studier där gymnasieklasser fått fatta ett gemensamt beslut om hur man skall använda en summa pengar (i det här fallet om man skall ordna en fest eller skänka till Läkare utan gränser) under former som har bestämts av oss. Vissa skolklasser har röstat, i andra klasser har läraren bestämt och så vidare.

Resultaten ger entydiga besked – det har ingen större betydelse för beslutsacceptansen om besluten fattas enligt den ena eller den andra formen. Istället är det utfallen av beslutet, om deltagarna är policyvinnare eller policyförlorare – som har överlägset störst betydelse för hur man reagerar.

Vår slutsats är att procedurforskarna tenderar att överdriva betydelsen av beslutsformerna. Det stämmer gott att människors upplevelser av hur rättvis proceduren är samvarierar med villigheten att acceptera besluten. Människor tror alltså att den ovilja man känner inför ett ovälkommet beslut är rotad i faktiska orättvisor i proceduren. Det stämmer likaså att upplevelsen av proceduren till en del beror på hur den objektiva beslutsproceduren har varit. Men de objektiva beslutsprocedurerna har alltså klart begränsad betydelse när man tar full hänsyn till de kausala flödena från beslutets fördelaktighet (om man är en vinnare eller en förlorare).

På ett sätt är resultatet en besvikelse. Anständiga demokratiska statsmakter som vill att medborgarna skall acceptera obekväma beslut har inte så mycket att vinna på att satsa på den ena eller den andra beslutsformen. Men på ett annat sätt är resultatet lugnande. Våra beslutsfattare är kanske inte fullt så dåliga på att bestämma i gemensamma angelägenheter som protester och kritik kan antyda.

Det är helt enkelt svårt för oss medborgare att acceptera att någon tvingar oss att leva efter regler som vi inte tycker om. Och det är en insikt att ta med sig för alla och envar.

***

För mer detaljerad information se artikeln som texten bygger på:

Esaiasson, Peter, Mikael Persson, Mikael Gilljam and Torun Lindholm. (Forthcoming). ”Reconsidering the Role of Procedures for Decision-Acceptance.” British Journal of Political Science.