Lucka #22: Our kids

Det här är ett gästinlägg författat av Erik Amnå, Mats Ekström och Håkan Stattin, betitlat ”Our kids” efter Robert Putnams senaste bok [i]

Vad vågar vi knyta för förhoppningar till det barn som nu strax ska födas? Varför beter sig inte barnen och ungdomarna såsom vi gjorde, eller rättare: minns att vi gjorde, eller kanske som vi borde ha gjort…? De vänder ju ryggen (såväl som andra kroppsdelar) mot de traditioner vi byggde upp och som skulle visa sig bilda en av världens starkaste demokratier. Hur ska det gå för svensk demokrati?

Inte bara Putnam håller ungdomarna ansvariga för demokratiernas påstådda försvagning. Andra snarast idylliserar ungdomens nya politiska vanor. Men faktum är att forskningen om ungas samhällsengagemang har varit eftersatt. Under en tid förutspådde man till och med den politiska socialisationsforskningens död.amna-stattin

Inom RJ-programmet om hur ungdomar utvecklar samhällsengagemang har vi varit femton medievetare, utvecklingspsykologer och statsvetare som åren 2010—2015 följt 4 000 individer mellan 13 och 30 år plus deras bästa kompisar och föräldrar. Den internationellt unika longitudinella databasen förbereds nu för ett mer allmänt bruk av bland andra elever/studenter, lärare, utredare och journalister. Vi vill här lyfta några av resultaten hittills. För mer utförligare resonemang och referenser, ladda gärna ned vår populärvetenskapliga slutrapport Ungdomars politiska utveckling (http://rj.se/globalassets/skriftserie/rj_skriftserie_12.pdf)

Många av studierna berör förstås det politiska intresset. Nivån för ungdomarnas intresse fixerades när de var runt 16-17 år gamla. Därefter skedde endast små förändringar. Vad som gödde intresset kunde vara händelser i inrikespolitiken som Sverigedemokraternas intåg i riksdagen eller en partiledares utspel. Men det kunde också vara, företrädesvis negativa, händelser i andra länder som massmordet på Utøya, krisen i Grekland och de amerikanska primärvalen.

amnafigBland 13-åringarna sade sig 14% sig ha ett ganska högt eller mycket högt politiskt intresse. Bland 28-åringarna rapporterar 37% samma sak. När frågan vidgades till att omfatta intresse för vad som händer i samhället steg andelen med högt intresse till 40% resp. 84%. Överlag såg vi hur de låg- eller ointresserade blev markant färre över tid: 54% bland 13-åringarna men endast 19% bland 28-åringarna. Mycket få var totalt ointresserade. Över tid ledde ett samhällsintresse över till ett politiskt intresse, och omvänt.

Tvärtemot vad tidigare hävdats var det emellertid ungdomarna själva som i stor utsträckning drev sin egen utveckling, ofta sporrade av en lärare eller kompis men också av att de fått rösträtt. Det politiska intresset både gynnade och gynnades av samtal i vardagslivet. Men det var samtalens politiska innehåll, inte hur de gick till, som spelade roll. Även om samtalen med kompisarna tycks ha en större effekt än samtalen med föräldrarna ökade de senares inflytande faktiskt ökar över tid. Över åren tycktes vardagslivets förtroliga och nära samtal om politik tycktes i sin tur fungera som ett tryggt och viktigt övningsfält som triggade till engagemang i en vidare offentlighet.

Till skillnad från intresset var deltagandet både instabilt och lågt. Bland 17-åringarna fanns en mycket liten skara aktivister (6%). Deras vardagsliv vibrerade av politik. Resten av gruppen skulle många kolleger rubricera som passiva. När vi kombinerade deltagande och intresse i en klusteranalys fann vi i stället tre, sinsemellan mycket olika grupper:

amnatab1

Först en skara oengagerade (26%) som inte hade något emot politik men som av olika valde att ta vara på sin demokratiska frihet att vara passiva år efter år. Andra stod standby (46%). Det var mycket politiskt intresserade och de kunnigaste av alla. I normalläget överlät de dock med stort förtroende ansvaret till de valda ledarna och de politiska institutionerna. Ja, förtroendet tycktes hålla dem tillbaka. Men de hade positiva känslor för politik och egna politiska planer. Kort sagt stod de beredda att gripa in. Och deras politiska intresse utvecklas kraftfullast av allas över åren. Det fanns därtill en grupp desillusionerade (21%) med det lägsta politiska intresset och det mest begränsade deltagandet av alla. År efter år betygade de sin avsky för politik och sitt missnöje med hur den svenska demokratin fungerade. De undvek politiska nyheter och var de mest politisk okunniga. De hade heller inga planer på att bli aktiva, inte heller någon tilltro till sin egen förmåga att åstadkomma förändring. De var fast övertygade om att de politiska ledarna inte lyssnade och inte brydde sig om sådana medborgare som de. En pågående analys undersöker huruvida valrörelsen 2014 gjorde något med deras alienation.

Nätet då? Nja, deltagandet där ökar bara marginellt det totala politiska deltagandet. Nästan alla (95%) av ungdomarna var aktiva i sociala medier. Bland 13-åringarna ägnade sig 25% åt politisk information och interaktion, bland 20-åringarna hela 60%. Men deltog i produktion och olika kollektiva politiska handlingar gjorde bara 10 respektive 15%. De konstant aktiva var 31 respektive 20 %. Endast 1% var aktiv år efter år.

amnafig2

De sociala medierna tycks sakna den så kallade porösa gränsen till det politiska som många hoppats på. Internet-deltagandet tycks också påverka den politiska skolningen och socialisation på två sätt. För det första förstärkte Internet-närvaron vissa medborgarnormer och typer av samhällsengagemang medan den försvagade andra. Enkelt uttryckt förstärktes ett mer självförverkligande medborgarskap av aktionsorienterad politik offline och online liksom sådant som kretsar kring den egna drivkraften. Samtidigt försvagade Internet-aktiviteten det mer traditionella förpliktande medborgarskapet som kretsar kring pliktnormer om den representativa demokratins institutioner som valdeltagande, partimedlemskap, kandidatur för politiska uppdrag, förtroende för politiska institutioner och bedömningar av makthavarnas representativitet.  För det andra tycks en generell effekt av att ägna mycket tid i sociala medier vara att man frikopplas från det politiska och det gemensamma medan intresset för det egna jaget och privatlivet förstärks.. En hög användning av sociala medier bidrar till att förstärka egenfokusering och hedonistiska värderingar samtidigt som de negativt påverkar utvecklingen av humanistiska och demokratiska värderingar. De sociala medierna förefaller inte vara så sociala.

Överlag tog ungdomarna med sig sina vanor in på nätet. Så nätet utvecklar kulturer som finns i samhället i stort; det överbryggar inte klyftor mellan aktiva och passiva. Det gör inte en stor grupp ungdomar aktiva i politik. Men det innebär ingalunda att nätet saknar politisk betydelse. Här utvecklas också former för politiskt engagemang. De engagerar dock endast ett fåtal. Men det kommer inte in fler den vägen, utan nätet lockar enbart de som redan är aktiva offline.

 

 

ERIK AMNÅ, professor i statskunskap (koordinator)

MATS EKSTRÖM, professor i medie- och kommunikationsvetenskap

HÅKAN STATTIN, professor i utvecklingspsykologi

[i] Putnam, R. D. (2016). Our kids: The American dream in crisis. Simon and Schuster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s