Samordna/centralisera funktionen för professorsbefordran

Detta händer mig ibland: Jag läser ett debattinlägg, hummar, nickar instämmande och tycker ”det där var övertygande!”. Sedan kommer en replik, jag läser, hummar, nickar instämmande och tycker ”ja jävlar, det där var bra övertygande också”. Så blir jag osäker på min förmåga att självständigt värdera motsatta ståndpunkter. Men så slår det mig att fallet inte alls behöver vara så. Båda läger kan ha fina poänger, men delvis prata om lite, lite olika saker. Det där hände mig nyligen när Mats Alvesson och Erik J Olsson var i den ena ringhörnan, och Virginia Langum och Staffan I Lindberg i den andra. Debatten gällde huruvida det finns för många professorer i Sverige och om befordringsreformen varit skadlig eller inte.

Å ena sidan har också jag noterat det Alvesson och Olsson iakttar: en kraftig utveckling i antalet professorer, i många fall med tveksamma vetenskapliga meriter. Följden har blivit att titeln ”professor” urvattnats en smula. Å andra sidan gör Langum och Lindberg viktiga påpekanden om att möjligheten till att befordras till professor kan vara central, bl.a. för att vi ska klara av att behålla yngre och framgångsrika forskare inom Sveriges gränser.

Men, jag upplever att debattörerna pratar förbi varandra eller åtminstone avhandlar en central sak styvmoderligt. Båda inläggen hastar nämligen förbi en rent avgörande punkt i befordringsdiskussionen: hur man säkrar att den som blir professor verkligen har starka meriter. Alvessons och Olssons lösning får betraktas som drastisk och kanske t.o.m. orealistisk – att återgå till det gamla systemet (”Det bästa vore att genast helt avskaffa möjlig­heten till befordran”). Langum och Lindberg berör inte frågan mer än i förbigående genom att erkänna att problemet finns (”Vi håller naturligtvis med om att de som utses till professor måste ha mycket goda meriter”), men går inte närmare i clinch med frågan huruvida värdet av professorstiteln devalverats (och vad som i så fall kan göras för att åtgärda ett sådant problem).

Mina fem cent? Ett stort problem med dagens system är de enskilda lärosätenas individuella handlingsutrymme att själva internt hantera befordringsärenden. När Douglas Brommesson och jag för ett par år sedan analyserade hur de facto-kraven för att bli befordrad till docent varierade mellan lärosäten, såg vi rejäla skillnader i vilka vetenskapliga meriter krävdes för att nå titeln beroende på var man hade sin anställning.

Jag har inte systematiskt studerat saken. Men. När det gäller befordran till professor, finns skäl att tro att skillnaderna är ännu större än mellan dem som befordrats till docent. Läget här är nämligen litet rörigare eftersom de formella kraven för att ens komma i fråga för att få lämna in en ansökan om att bli befordrad till professor kan se olika ut. På vissa ställen tycks det i stor utsträckning vara en fråga om ren ”bocka av”-logik som inte har så mycket med faktisk kompetens att göra (dvs. snarare än en riktig utvärdering av den faktiska vetenskapliga och pedagogiska kompetensen, förmågan till forskningsledning och ”tredje uppgiften”-kvaliteter). Exempel på s.k. ”bocka av”-saker som lokalt kan avgöra om du ens kan komma i fråga är: ”Har du gått alla våra högskolepedagogiska kurser (som alltså inte alltid tycks särskilt bra/kvalitetssäkrade)?”; ”Har du huvudhandlett en doktorand från första dagen hen antogs, till det att hen disputerade?” (som alltså inte behöver säga ett smack om man är bra på att handleda eller inte); eller ”Har du gjort X-tusen undervisningstimmar?” (utan att ta hänsyn till om undervisningen gjort med något slags nivå på kvaliteten).

Mitt stora problem med denna ordning hänger givetvis delvis samman med det Alvesson och Olsson surar på (att det på sina håll tycks ha krävts rätt så begränsade vetenskapliga meriter för att få professorstiteln). Ordningsmannen i mig stör mig dock kanske än mer på den bristande rättssäkerheten nationellt, och det faktum ”att vara professor” kan betyda olika saker beroende på en sådan enkel sak som var man råkar vara anställd. Det kan alltså rent praktiskt vara svårare att bli professor vid vissa lärosäten (fast du har fina vetenskapliga meriter) beroende på långtgående och detaljerade ”bocka av”-krav jämfört med hur det ser ut på andra håll. Effekten blir att valutan för titeln ”professor” skiljer sig åt ordentligt inom Sveriges gränser.

Eventuellt finns det en lösning på problemet, som skulle kunna utgöra ett slags kompromiss mellan de två refererade debattinläggen. Vi skulle kunna låta oss inspireras av den norska lösningen. I Norge tillämpas nämligen ett slags hyggligt nationellt koordinerat och centraliserat system för befordringar. En gång om året har man möjlighet att skicka in sin ansökan om befordran till ett slags kommitté med uppgift att utvärdera ansökningarna efter en standardiserad måttstock.

Systemet lär i praktiken ha sina brister och det det har viskats om låga krav för professorstiteln där också. Men som ett slags principkonstruktion är det på papperet mer rättssäkert än vårt decentraliserade. Det torde ge bättre möjligheter att parera jävssituationer och försök att internt på lärosätesnivå lyfta fram lokalt omhuldade (men illa meriterade) småpåvar/favoriter. Ett sådant system gör det också möjligt att hålla valutan för professorstiteln mer enhetlig över hela landet. Kanske kunde vi ta till oss det som fungerar med ett sådant system, och justera det som fungerar sämre, och importera tilla Sverige? På det sättet slipper jag ruelser för att hålla med båda sidor i en debatt, och lugnt fortsätta vara både team Alvesson/Olsson (striktare, hårdare, rättssäkrare krav för att bli professor) och team Langum/Lindberg (behålla möjligheten till professorsbefordran).

4 thoughts on “Samordna/centralisera funktionen för professorsbefordran

  1. Faktum är att vi var tio statsvetarprofessorer som 2006 uppvaktade Statsvetenskapliga förbundets styrelse och uppmanade dem att driva frågan om en nationell pool för bedömning av ansökningar om befordran till professor i statsvetenskap. Skrivelsen återfinns nedan. Gensvaret från förbundets styrelse var emellertid, så vitt jag minns, synnerligen klent.

    ”Förslag till upprättande av en nationell pool för bedömningar av ansökningar om befordran till professor i statsvetenskap

    Förslag: Undertecknade föreslår härmed att Statsvetenskapliga förbundet tar initiativ till upprättande av en nationell pool för samordning och bedömningar av ansökningar om befordran till professor i statsvetenskap

    Motivering: Sedan den s k befordringsreformen genomfördes 1999 har antalet professorer i Sverige nästan fördubblats. Omedelbart efter reformens tillkomst tillsattes en nationell pool av sakkunniga för att bedöma de första befordringsansökningarna inom ämnet statsvetenskap. Men efter ett par år avvecklades utan någon närmare diskussion denna pool och varje befordringsansökan provas nu efter de riktlinjer som respektive universitet formulerar. I ämnen som t ex psykologi finns däremot de nationella bedömargrupperna kvar. I Norge, som har ett befordringssystem snarlikt det svenska, finns gemensamma procedurer där institutionen/universitetet först skall godkänna att ansökan lämnas in, gemensamma datum för inlämning av ansökan samt regler för när ny ansökan kan lämnas in efter ett avslag.

    Argumenten för återskapandet av en nationell bedömargrupp är flera. För det första skulle en sådan bedömargrupp ge förutsättningar för en mer enhetlig bedömning av ansökningarna. För det andra skulle en sådan bedömargrupp skapa genomskinlighet av systemet. Professorsbefordringarna skulle bli allmänt kända inom statsvetarsamhället vid en gemensam tidpunkt. För det tredje skulle en sådan bedömargrupp ge samordningsvinster. Genom att ansökningsförfarandet koncentreras till en given tidpunkt och att samma sakkunniga tar ställning till flera ansökningar sparas arbete, tid och pengar.

    Frågans vidare hantering: Vi önskar att Statsvetenskapliga förbundets styrelse behandlar och förhoppningsvis ser positivt på förslaget. Det blir i så fall sedan upp till styrelsen att fundera över hur förslaget bäst kan genomföras.

    Vi som undertecknat denna skrivelse är samtliga professorer i statsvetenskap och vi har diskuterat förslaget med våra kollegor på respektive institution. Vi är självklart villiga att ta aktiv del i diskussioner om förslagets genomförande. En viktig fråga är t ex hur en nationell pool skall finansieras mellan institutionerna.

    Sten Berglund
    Örebro universitet

    Marie Demker
    Göteborgs universitet

    Peter Esaiasson
    Göteborgs universitet

    Mikael Gilljam
    Göteborgs universitet

    Christer Jönsson
    Lunds universitet

    Jörgen Hermansson
    Uppsala universitet

    Leif Lewin
    Uppsala universitet

    Michele Micheletti
    Karlstads universitet

    Jon Pierre
    Göteborgs universitet

    Måndagen den 13 februari 2006, genom:

    Ulf Bjereld
    Göteborgs universitet

    • Där ser man. Tack för detta, historielöst av mig, men jag kände uppriktigt sagt inte till detta. Minns du vad argumenten mot var?

  2. Uppropet fick ingen större uppmärksamhet, och vi valde att inte driva frågan offentligt. Så det är inte konstigt att du inte noterat det. Jag minns inte att det framfördes några motargument, mer att det inte fanns någon vilja från styrelsen att aktivt driva frågan. Jag tror att styrelsen inte uppfattade frågan som tillräckligt viktig, samt att förslaget på sina håll kan ha uppfattats som en strävan från större lärosäten och seniora statsvetare att inte tappa kontrollen över ämnesutvecklingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s